En musikdramatisk föreställning om svensk 1900-talshistoria. Vi får följa Harriet, Eva och Mari-Linn, tre kvinnor ur tre generationer i samma familj, som kämpar med sin plats i samhället och hemmet. De löser vardagen på olika sätt och tillsammans bildar de en röd tråd genom pjäsens myller av människor, händelser och situationer.
Berättelsen tar avstamp i tiden när kvinnorna fått rösträtt och den kollektiva kampen växer sig stark. Den slutar 2008 då jaget står i centrum och alla vill vara i minoritet. Feminismen är etablerad, men splittrad. Stålflickan Mari-Linn är förvirrad i en värld av tusentals möjligheter.
Känsliga personer varnas för att det förekommer rökning i föreställningen.
V 51
Tisdag 16 december kl 19
Onsdag 17 december kl 19
Torsdag 18 december kl 19
Fredag 19 december kl 19 SISTA FÖRESTÄLLNINGEN!
"Innan-jag-går-i-graven-ska-jag-veta-att-jag-har-försökt-att-göööööööra-något!"
Det är väl Ada Nilsson-gestalten som sjunger den smittande hurtiga sången i urversionen av Jösses flickor, från 1974.
Jag blir full i skratt när jag tänker på föreställningen, sången och scen-Ada. Och glad för att hon och hennes krets lever på teatern än idag, 34 år senare.
Senare har jag lärt känna verklighetens Ada Nilsson bättre. Hon var inte fullt så robust som i pjäsen, tack och lov. Men visst försökte hon göra något! Och hon kunde bli arg som ett bi, och rastlös när andra inte hängde med i svängarna. Och vem orkade det?
Ada Nilsson var en proffsaktivist. Hon var upptagen läkare, gynekolog och allmänpraktiker. Hon var också verksam som sexualupplysare, och reste land och rike kring och propagerade för preventivmedel, när det ännu var straffbelagt.
1914 startade hon liberalernas kvinnoförbund. Hon var förstås aktiv i rösträttskampen, och för freden.
Puh.
Det var i rösträttsrörelsen hon mötte godsägaren Elisabeth Tamm, som 1921, när rösträtten var vunnen, skulle bli en av de första fem kvinnorna i Sveriges riksdag. Där blev Ada även god vän med Kerstin Hesselgren, som också blev politiker, lärarinnan Honorine Hermelin och författaren Elin Wägner.
De här fem kvinnorna kallade sig Fogelstadgruppen - efter Elisabeths gård i Sörmland. Där startade de Kvinnliga medborgarskolan, som välkomnade kvinnor från alla samhällsklasser på spännande sommarkurser, mellan 1925 och 1954.
Fogelstadkvinnorna var radikala liberaler, socialt engagerade individualister. De var modiga och före sin tid i allt: sexualitet, demokrati, undervisning och partipolitik. Och de var lika passionerade i allt. De förälskade sig i både män och kvinnor, och inte minst i varandra. De var "queer" långt innan begreppet var påtänkt.
De är våra levande samtalspartners. Deras frågor är våra. Hur håller man demokratin levande? Hur ska kvinnornas erfarenhet slå igenom i politik och samhällsliv? Vad är ett värdigt liv? Vad är vänskap? Vad är kärlek?
Dessa överklasskvinnor kunde ha nöjt sig med att gå till sömmerskan, planera fina middagar med damast och kristall, eller sitta hemma i brasskenet och klippa aktiekuponger. Men de nöjde sig inte. De offrade sin bekvämlighet och sina pengar på det moderna genombrottet och på kvinnokampen.
De var före sin tid, men också efter sin tid. De stod med ena benet i artonhundratalets bildning och idealism, de gillade högstämda ord och pampiga dikter. Allihop var tokiga i Heidenstam, till exempel. Flera var djupt religiösa.
Men Fogelstadkvinnorna var inga helgon. De var människor av kött och blod. Modiga men mänskliga. De kunde också vara gnälliga, självupptagna och besvärliga. En del av deras idéer var spännande, andra inte så bra. Med facit i hand kan vi se att deras pacifistiska kamp inte fungerade mot Hitlers nazism, och efter kriget hamnade de lite väl lättvindigt i knäet på Stalin.
Men när man i arkivet blåser dammet av deras brev så grips man av deras lust och energi.
I mitten av tjugotalet skriver Honorine Hermelin i ett brev till Ada Nilsson:
"Det svindlar för min syn med oändlig förtjusning när jag tycker att jag ser hur en Tid framföds, just där vi nu står. Och vi få vara med! Hej, lille Dumbe!"
Vi får också vara med, vi som lever åttio år senare. Vi kanske inte kan ha Fogelstadkvinnorna som politiska förebilder, men som personliga. Det mest värdefulla som dessa kvinnor förmedlar genom decennierna är: livsmod, viljan att göra något. En bristvara i alla tidevarv.
Ulrika Knutson är journalist och författare. Hon är också en välkänd radioröst, i P1s Kulturnytt och Godmorgon, världen!
När Jösses flickor - Återkomsten nu sätts upp för andra gången har vi en borgerlig regering och feminismen genomgår en medial backlash. Feministiskt Initiativ kom inte in i riksdagen och idag kallar sig inte ens vår jämställdhetsminister för feminist. Men i medieskuggan sliter tusentals aktivister vidare, och visar att det går att enas även i denna tid, i ett feministiskt landskap som har förändrats. Kvinnorörelsen är större än någonsin, spridd i ett myller av olika nätverk och formeringar med olika arbetssätt och idéer.
Den feministiska berättelsen har splittrats sedan sjuttiotalet. Feminism har blivit feminismer och Kvinnan har blivit ett ifrågasatt "Kvinnor". Intersektionalitet, som på senare år vunnit allt mer mark i svensk feministisk teori och praktik, handlar om att arbeta med jämställdhet utifrån flera perspektiv: kön, klass, etnicitet, sexualitet, funktionsnedsättning, ålder, lokalitet, etc. Vad är det för systerskap om bara vita heterosexuella medelklasskvinnor får plats i det? Det intersektionella synsättet visar på sprickorna i den dominerande feministiska berättelsen, och nya röster kräver sin plats.
Den amerikanska genusvetaren Robyn Wiegman skriver om hur denna utveckling ibland framkallar domedagsprofetior bland vänsterfeminister ur de äldre generationerna. Den splittring, eller intersektionella skiktning av maktanalysen, som sker i den unga jämställdhetskampen uppfattas ofta som ett generationssvek. Statsvetaren Wendy Brown menar att det finns en "vänstermelankoli" som präglas av sorg över detta, och en nostalgi inför "den vanvördiga, upproriska anda som flammade upp under denna korta tid då tiden föreföll upphävd": sextio- och sjuttiotalets kvinnorörelse. Men vilka vägar ska vi nu gå, eftersom denna tid inte kunde bestå? Saknar vi en postrevolutionär vision?
Sökandet efter en ny vision, och också den sorgeprocess som Brown skriver om, är del i vad som skildras i Stålflikkan. Pjäsen handlar om sjuttiotalisten Mari-Linns placering i historien och kollektivet. Mari-Linn är medelklass, vit, straight, medveten, duktig och världen bör ligga för hennes fötter. Hon växer upp i ett allt mer individualistiskt samhälle och träder in i historien när den liberala marknadsekonomin tycks ha segrat och medierna exploderar. Men hon växer också upp till ett samhälle där kvinnorörelsen är större än någonsin. Tillsammans med sin aktivistgrupp är hon del i att skapa en feministisk berättelse som länkar till Jösses flickors kamp, men inte kan se ut på samma sätt. Liksom kvinnorörelsen delar och sprider sig med tiden, delas och sprids Mari-Linns saga. Jösses flickors sammanhållna utvecklingsoptimistiska dramaturgi står mot Stålflikkans allt mer förgrenade, diskuterande dramaturgi. Kollektiv utvecklingsoptimism och happy end står mot individualism på gott och ont, och mer tragiska stråk.
Min pjäs Stålflikkan är en plats för konflikt och diskussion, men också en plats för paradoxen i motståndets historia: för att berätta dess drömmar och visioner måste man även berätta om det förtryck och den sorg som man helst vill glömma. Feministiskt motstånd är inte bara lyckliga slut och utopier. Det är också våld och nederlag. Samtidigt som jämställdhetsprojektet har haft stora framgångar, har mycket blivit sämre. Den västerländska vita kvinnan har visserligen gått ut i arbetslivet – men samtidigt ökar klassklyftor, trafficking och sexturism. Den rika medelklassen löser, numera med hjälp av subventioner från staten, sina jämställdhetsproblem genom att köpa städhjälp/barnflickor från utlandet och arbetarklassen. Flyktingpolitiken stramas åt, hatbrotten ökar och medierna svämmar över av förtryckande bilder och budskap som tränger sig på i våra medvetanden och kroppar. Går det att vara optimistisk i denna tid? Mari-Linn brottas med den saga hon hamnat i. Där finns inga färdiga svar på hur hon ska rädda världen, och heller inget entydigt lyckligt slut: ingen befrielse som är ”nära”.
Sociologen Carina Tigervall skriver att "det är de filmer som har lyckliga slut, de som brukar kallas 'feel-good-filmer', som reproducerar myten om det harmoniska samhället. I sin analys av bland annat feelgood-filmer som Vingar av glas och Jalla! Jalla! pekar hon på att det lyckliga slutet många gånger osynliggör samhällets orättvisa maktordning.
Myten om det harmoniska samhället verkar passiviserande och det är ett förtryck i sig att avvisa en viss typ av feministisk dramaturgi eller berättelse. Vi lever i en tid som kräver nya politiska idéer, och även en annan slags politisk teater än 70-talets dialektiska, revolutionära. Att reflexmässigt döma ut olyckliga slut, är att blunda för nya problemformuleringar och nya feministiska dramaturgier. Och att apokalyptiskt döma ut det intersektionella perspektivet som en slags "feminismens död" är på samma sätt att avvisa de unga röster som gör anspråk på att skapa en nutida feministisk framtidsvision.
I vår postrevolutionära tid är vänsterfeminismen i behov av den injektion som det intersektionella synsättet kan ge med till exempel queeraktivism och antirasistisk kamp. En ny generation feminister tänker framtid på ett nytt sätt och det finns en ny sorts optimism: en revolution kommer inte att komma, men något annat pågår redan – rörelser, förskjutningar. Ur sorgen över den revolutionsdröm som har gått förlorad växer just nu nya samarbeten över feminismer och generationsgränser: nya feministiska visioner och praktiker.
Malin Axelsson är dramatiker, och är även verksam som regissör och dramaturg.
Källor:
Paulina de los Reyes, Diana Mulinari, Intersektionalitet, Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, 2005
Carina Tigervall, Folkhemsk film, med "invandraren" i rollen som den sympatiske Andre, 2005
Robyn Wiegman, Feminismens apokalyptiska framtider, Fronesis 25-26 (Feminismen och vänstern), 2008
Wendy Brown, En befriad feminism? Revolution, sorg, politik, Fronesis 25-26 (Feminismen och vänstern), 2008
"Malmö Stadsteater gör sina flickor till en ytterst välspelad föreställning, som trots de tre och en halv timmarna aldrig förlorar i tempo eller riktning. Att nämna några skådespelare vore orättvist. Kvällen kännetecknas av ös, eftertanke och, bisarrt nog, glädje." Kvällsposten
"En kulturgärning. Det är vad jag tänker i pausen efter att ha sett första akten av Jösses flickor – Återkomsten. /.../ I minnet återvänder jag till akt ett. I slutet sitter de feministiska förkämparna – som nu blivit gamla – på en bänk medan ungdomarna försöker begå revolution runt omkring dem. De har åstadkommit enorma förändringar men har själva på många sätt inte räckt till i sina egna liv. Just därför blir de ett slags förebilder att hålla sig i." Sydsvenskan
"Dessa närmare fyra timmar skäms emellertid inte för en sekund för sitt tempostarka innehåll. Inte sällan musikaliskt framfört – många fina soloinsatser notras – till levande orkester. Det fina i sången är att det didaktiska stoffet sålunda smygs in, så att det knappt märks, förrän efteråt." Hallandsposten
