Marilynpassionen

Vem är hon? Den blonda kvinnan med röda inbjudande läppar? Åh. Männen vill ha henne, förföra, förgöra, bli förförda, berörda. Kvinnorna vill vara hon. Kvinnorna beundrar och kopierar och föraktar. Och det tisslas och tasslas: ”Har du hört?” ”Är det sant?” ”Verkligen? Med honom?” ”Men vem är hon? Vad är hon? Vad vill hon oss?” Hon är allt vi drömt. Hon är allt vi älskar och åtrår och hatar och äcklas så förtjust över.

Vem är jag? Blond (men inte egentligen) röda läppar (men inte så röda, inte på riktigt, så röda läppar har ingen, inte ens jag). Och välsvarvad, jodå: 90-60-90. Jag ler, det gör jag, och jag dansar och jag sjunger och ni betalar och jag betalar. Jag vet nog vad ni vill ha av mig, och jag vet precis hur jag ska ge det till er. Drömmar. Jag är bra på drömmar. Norma Jeane finns inte mer. Nu är jag Marilyn, drömkvinnan. Monstret med blonderat hår och röda läppar och ni älskar mig: älskar att hata mig. Boob-boob-i-doop.

Förr i tiden reste cirkussällskap runt mellan byar och städer för att förtjusa och förfära. Nyfikna, rädda, äcklade och fascinerade människor kunde beskåda skäggiga damer, ormkvinnor, siamesiska tvillingar, dvärgar och eldslukare på marknadsplatser och varietéer. Artisterna tjänade sitt levebröd med hjälp av sin, i andras ögon, abnormalitet. Förmågan att väcka människors fasa, att framträda som något annat än mänskliga, som missfoster, var deras främsta tillgång.

Nuförtiden drar inte skäggiga damer och dvärgar runt på vägarna för att förevisas inför gapande publikmassor. Idag vet vi bättre än att betrakta människor som på något sätt skiljer sig från majoriteten som ”missfoster”. Det tycks dock inte innebära att marknaden för freakshows har krympt. Tvärtom tjänas det mer pengar än någonsin förr på att förevisa freaks. Våra missfoster skiljer sig inte från oss genom sitt abnorma yttre eller sina abnorma förmågor. Våra favoritfreaks är människor som skiljer sig från oss genom att vara vackra, glamorösa och framgångsrika – och ändå vara olyckliga, knarka, supa och hamna i fängelse. Paris Hilton, Amy Winehouse och, främst bland alla freaks, Britney Spears.
 
Hon bryts så underligt inför kamerans blixtar, Britney. Likt ett ursinnigt djur i bur klöser hon sig själv blodig och vi ser intresserat – och äcklat – på. Som Marilyn, alla lyckade olyckliga åtrådda försmådda kvinnors urmoder. Vad är det med alla de där liksom trasiga och vackra kvinnorna och deras stormiga liv, kärlekar, passioner, droger och män och ensamheten, den stora ensamheten, som sålt och fortfarande säljer tidningar och filmer och böcker och skådespel vi inte kan motstå?. ”Tänka sig. Att hon som är så vacker. Och ändå. Där ser man. En manipulativ slyna. Hon har pressen i sin hand. Hon har ingen skam i kroppen. Hon borde veta bättre.” Veta bättre. Kanske är det precis det hon gör? Vet bättre? Vem bestämmer här, egentligen?

Marilyn. Du är inte längre en människa. Du är Marilyn. Så är det. Så stor och så berömd är du att vi inte ser att det finns en människa av kött och blod där, en människa som känner och tänker och vill älska och bli älskad (mest av allt det: snälla, älska mig). Så bländade av idolens strålglans att vi inte ser att det finns en människa där. Hon är utelämnad åt våra skamlösa blickar, som om hon inte längre äger rätten till sig själv. ”Ingen äger sig själv! Vilken avskyvärd tanke! Allt tillhör också de andra. Äger man inte sitt eget ansikte! Ägs det av vem som helst som betraktar det!” utbrister Dvärgen i Per Lagerkvists roman ”Dvärgen”. ”Jag vill själv vara den ende ägaren till allt som är mitt. Ingen får tillägna sig det, ingen förgripa sig på det. Det tillhör mig och ingen som helst annan” fortsätter han.

Jag vet nog vad ni vill ha av mig. Blont hår och röda läppar, halvöppen mun och skandaler och min styrka och min sårbarhet. Jag vet nog vad ni vill ha. Sånt lär man sig. Det är inte svårt. Inte svårt alls. Vet ni vad det är ni vill ha av mig?

Boob-boob-i-doop

Ann Heberlein, forskare i etik och författare

Marilynpassionen är en postdramatisk historia som också ifrågasätter berättandet i sig. Marilyn anklagar publiken för att bara vilja ha en stunds ytlig underhållning, och avslutningens terapeut för att bara vilja lyssna på henne för att han får betalt. Alla är vi där för att köpa produkten, samtidigt som Marilyn bär på ett närhetsbehov som är avgrundsdjupt. Som alla pjäser som vill spränga sönder berättandet finns det alltid en risk att ballongen spricker och bara blir till luft. Men Marilynpassionen håller hela vägen ut. Sydsvenskan

Det är både djärvt och huvudlöst att slänga in oerfarna Sissela Benn i en huvudroll, men hon gör en fint lyhörd gestaltning av en outvecklad människa som aldrig känt sig älskad, som är säker i sin sexuella utstrålning och skräckslagen för sitt vardagsjag. Denna Monroe är en paradoxal produkt: Hon är Marilyn Monroe i alla filmroller och ändå är hon aldrig riktigt sig själv. Dagens Nyheter

"Duåjag" upprepar Marilyn som ett mantra på terapisoffan mot slutet. "Du. Och jag.", rättar terapeuten. Kongenialt som språklig gestaltning av hur tomheten ekar och måste fyllas av mening utifrån. Föreställningen djupnar, men lämnar samtidigt myten och blir mer mänskligt allmängiltig.
Det här är angelägen nyskriven dramatik. Och en härligt vital föreställning. Skånska Dagbladet

I stället för en fix och färdig föreställning har det blivit levande och motstridig (meta) teater, kongenial inte bara med perforeringen av människan och myten, utan även av Marilyn och Sissela Benn, rampljusets komiker. Glöm dubierna! Trots att flera scener vetter åt stå-upp är Benn som klippt och skuren: den ljusa rösten och avvikande skånska dialekten, det fysiska spelets precision och nyanser, den gestaltade (eller äkta?) osäkerheten. Vill ni se en stjärna – försåtligt försynt – får ni ta er till Intiman. Kvällsposten

När pjäsen drar mot sitt slut och allt ska summeras har en svärta ändå byggts upp. Inte förrän i pjäsens sista minut blir det sorgligt på riktigt. Men då blir det också så sorgligt att jag nästan börjar gråta. Tragikomiken visar sig än en gång vara ett vinnande koncept. Expressen