Häxjakten

Efter paus tätnar spelet till ett djävulskt triangeldrama. Motståndsmannen (John Proctor, återhållet men intensivt gestaltat av Fredrik Gunnarson) och Tvivlaren (Göran Dyrssens ångestridne pastor Hale) försöker rädda sina själar medan Makten (Douglas Johansson domare Danforth) sänder ut små pustar av rå kyla i glipan mellan fanatism och opportunism. Det är otäckt.
Sydsvenskan

Sara Cronbergs uppsättning är både intellektuellt utmanande och välspelad. Ensemblen naglat fint fast de bigotta arketyperna och Sandra Stojiljkovic gör en väldigt fin gestaltning av Abigail.
Dagens Nyheter

Häxjakten är en oerhört stark och välskriven pjäs och den har spelats flitigt genom åren. Uppsättningen på Hipp visar att det är välförtjänt. I händerna på en driven ensemble visar sig dramat ännu en gång ha de djupgående kvaliteter, som gör att det griper och uppenbarar sanningar om den mänskliga naturen som vi helst inte vill se.
Skånska Dagbladet

Det finns flera enskilda scener som hugger till. Som i mötena mellan de äkta makarna Proctor, gestaltade av Fredrik Gunnarson och Maria Heiskanen, i efterdyningarna av hans otrohetsaffär. Båda spelar med en slags lågmäld återhållen vrede. Eller som när karismatiske Pastor John Hale i Göran Dyrssens tolkning känner tvivlet komma krypande.
Helsingborgs Dagblad

Malmö stadsteater ställer några av sina bästa krafter på denna pampigt rena scen, och bär upp Millers text med i långa stycken fullkomligt lysande resultat. /.../ ... dramat utvecklas med all sin obarmhärtiga obönhörlighet till andra aktens gastkramande förtätning. Fredrik Gunnarsons Proctor svävar i ett förklarat ljus, och hans samspel med Sandra Stojiljkovics Abigail och Maria Heiskanens Elizabeth Proctor har anmärkningsvärda kvaliteter. Göran Dyrssen bildar en skarp kontrast i skådespelarteknik, men det är en kontrast som är synnerligen energigivande. Till slut lyckas den eminenta ensemblen få Millers text att tala med en sällsynt självklarhet och intensitet. /.../ Malmö stadsteater ska ha all heder av att ha gjort en klassiker tidlös och levande igen.
Nummer.se

Proctors är inte rena eller fria från synd, och i mötet mellan Gunnarsons skogshuggarauktoritet och Heiskanens koncentrerade sorg uppstår en balansakt, som på ett vackert sätt skildrar två människors försök att förlåta varandra för att inte vara perfekta.
Kvällsposten

Malmö Stadsteaters välregisserade uppsättning av Häxjakten är fängslande. /.../ Sandra Stojiljkovic är skicklig i rollen som Abigail Williams, tonårsflickan som blivit avvisad av John Procotor, och som nu svartsjuk på hans fru, triggar igång häxjakten. Fredrik Gunnarson återhållna gestaltande av John Proctor fungerar mycket bra.
Tidningen Kulturen

Oron virvlade som höstlöv genom församlingen. Kroppar skruvade sig, blickar irrade och huvuden duckade. Klädesplagg drogs åt som skydd mot kyliga vindar. Vindpustar blandades med tunga suckar samtidigt som ett hotande mörker minskade synfältet.

Församlingen, som var min församling, mitt hem och min familj sedan flera år tillbaka, var utsatt för svåra prövningar. Den var del av en internationell religiös rörelse, en ganska extrem sekt som var känd som Hare Krishna. Samtidigt som trycket utifrån var hårt – organisationen var illa omtyckt och rent av hatad – hade flera av rörelsens ledare, gurus, fallit från sina himmelska positioner som halvgudar ned till bottenslammet där karaktärslösa utnyttjare och lögnare kröp. Och här i Norden växte en konflikt mellan den amerikanske gurun som var satt som regionens högste ledare och några äldre medlemmar som tyckte att rörelsen gått snett.

Det var 1980-tal och här var jag, en ung svensk man med rakat huvud och tunna orangefärgade indiska kläder. Tillsammans med ett hundratal andra bodde jag på rörelsens svenska huvudkvarter, en ombyggd herrgård söder om Stockholm. Vid det här tillfället satt vi alla instuvade i centrats tempelrum och lyssnade på vår guru. Han höll ett rungande tal som gick ut på att om vi hade börjat tvivla på rörelsen, dess ledare och vårt engagemang, så berodde det på att vi var utsatta för telepatisk styrning från ryska demoner.

Vad skulle jag tro? Egentligen borde jag lita på min guru, min andliga guide, han som skulle vara en spegel för det gudomliga. Han var en auktoritet. Skrifterna var också en auktoritet. Där förekom demoner, och eftersom Hare Krishna var en fundamentalistisk rörelse kunde man inte blunda för deras existens eller tolka dem blott symboliskt. De var lika reella som trägolvet jag satt på.

Fast jag tvivlade. Det hade jag gjort en längre tid. Plågsamma tvivel, som gav mig ångest. Men jag upplevde det som att mina tankar gick på rundgång. Jag kunde inte tänka utanför de ramar som lärans logik satte.

Herrgården vi bodde på låg isolerat. Vi lyssnade inte på radio, såg inte på tv, läste inga tidningar. Det enda vi läste var utvalda ”heliga” skrifter och det enda vi hörde var orden från våra bröder, systrar och ledare.

Att yppa sina tvivel var tillåtet, men man fick räkna med att bli tillrättavisad, ibland mjukt, ibland hårt. Och var tvivlen starka blev man utstött, sedd som besmittad.

Efter ”demontalet” såg jag mig förgäves om efter någon själsfrände. Någon sådan stod inte att finna. Det fanns dem som var upptagna med att bevaka sina positioner och de tillgångar som positionerna gav, några var ärligt – om än fanatiskt – hängivna rörelsens mission, de flesta följde bara med strömmen.

Oron, rädslan, fanns helt klart där, hos alla, men den trycktes ned eller gav upphov till att vi bevakade varandra och anpassade oss mer än vanligt. Den tidigare varma och själsligt befriande gemenskapen hade blivit kall och förtryckande.

Gruppen är större än summan av individerna

För hundra år sedan hävdade den franske tänkaren Gustav Le Bon att det i en folkmassa kan hända att individerna ”utplånas”, detta oberoende av vilka vi är, hur olika levnadssätt, sysselsättning, karaktär eller intelligens vi än har. I vissa situationer uppstår nämligen ur massan av individer en kollektiv själ, en gruppsjäl, som liksom hypnotiserar medlemmarna och tar över.

Personlighetspsykologins grundare, Floyd Henry Allport, reagerade mot den populära föreställningen om en gruppsjäl och menade att den var ovetenskaplig. Nervsystem är något som individer har, men folksamlingar har inget nervsystem, skrev han.

Sanningen ligger väl någonstans emellan dessa extrema ståndpunkter. Senare forskning visar klart och tydligt att likriktning är något som uppstår i alla grupper, vare sig gruppen består av två eller 20 eller 200 000 medlemmar. Likriktningen ökar med styrkan i den riktningsgivande kraften, med närheten mellan medlemmarna och ju fler i gruppen som ”tror” på saken.

I Sverige finns det i dag hundratals religiösa och politiska avvikande grupper som kännetecknas av att de leds av en stark auktoritet (en ledare och/eller en lära). Medlemmarna står nära varandra, gemenskapen är tät, och genom att bli en del av gruppen har man också accepterat tron. Därigenom är likriktningen i sådana grupper betydligt större än i exempelvis en arbetsgrupp.

Det finns också ett snabbt växande antal kriminella gäng, hårdföra mc-gäng och fotbollshuliganer. De har kanske inte någon gemensam lära, men väl gemensamma ideal som måste följas och symboler som måste respekteras. De har ett tydligt ledarskap, en stark känsla av brödraskap och en lika kraftfull känsla av utanförskap gentemot samhället. Även här är man automatiskt lojal.

Social påverkan starkare än vi tror

Att förstå hur dynamiken fungerar i sådana här grupper är viktigt, både för den som står utanför och vill påverka på ett positivt sätt och för den som är medlem. Det är en anledning till att se Arthur Millers Häxjakten, eftersom den är ett slags studie i de obehagliga processer som kan sättas igång i slutna idealistiskt styrda gemenskaper då rädslan får makten.

Men den har en vidare betydelse än så. Miller skrev den då i 1950-talets USA rådde en paranoid häxjakt på kommunister. Hans författarkollega Arthur Koestler hade något decennium tidigare börjat skriva delvis självupplevda böcker om de fruktansvärda utrensningsprocesser som skedde inom den kommunistiska världen. Vilka vridna övergrepp som gjordes i nazismens och fascismens namn är vi alla väl medvetna om. Och i dag ser vi samma galenskap uppstå inom terroristgrupper och även i jakten på terrorister.

Vi tror kanske att vi lever i individualismens tidevarv. Det är sant i bemärkelsen att gamla gemenskaper är uppbrutna. Men det är också en massornas tid som råder, där ett enhetligt utbildningsväsende och en enhetlig medievärld styr vad vi borde veta och tycka. Avsaknaden av gamla gemenskaper gör oss ensamma och det är lätt att fly till givna identiteter, att göra den grej som alla andra inom samma grupp gör, eller att fly till ännu mer begränsande men trygghetsgivande grupper.

Både min egen sekterfarenhet och forskningen visar att det är möjligt att stå emot trycket även i en sluten grupp. Man blir inte en zombie eller hjärntvättad, även om man är mer eller mindre starkt socialt påverkad finns individualiteten och viljan kvar. Likt John Hale i Millers Häxjakten reste jag mig till slut. Det skedde då de förut nämnda kritikerna blev uteslutna och demonförklarade. Fast min protest bestod i att jag lämnade rörelsen. Att stanna kvar och höja min röst mot massan och mot auktoriteten hade krävt en man med större mod och högre moralisk resning än vad jag besatt.

Anders Haag

Anders Haag är journalist på Svenska Dagbladets Idagredaktion och författare till boken Att vinna en tro och förlora sig själv – Om livet i sekter och karismatiska grupper (Natur och Kultur, 2009).