Måsen

I Anna Petterssons uppsättning på Malmö stadsteater är rollfigurerna rasande, speedade och teatraliska. Efter det första motståndet känns det befriande att se Tjechov spelas på det sättet. ... en föreställning som långsamt besegrar sin publik, allteftersom det blir klart hur genomarbetad och genomtänkt den är in i minsta betoning och färgnyans. När vi väl är framme vid Konstantins och Ninas möte i den näst sista scenen har allt det grällt grälande och överförstorade kommit i nivå med sig självt och blivit – ja, storslaget. Jag kan inte minnas mig ha sett detta möte mera gripande iscensatt.
Expressen

Det är lika bra att säga det nu: Petterssons fräcka dialektik mellan scen och salong... och läckra lekar med ridåns makt, eller rampens plats för korta mellanspel, ja hela hennes konstnärliga medvetenhet och basalt leende teatralitet motsvaras av den visuellt begåvade och mångfacetterade trion: Lena Lindgren (kostym), Nina Fransson (scenografi) och Sven-Erik Andersson (ljus). Utan att varken avvisa det tidstypiska eller vara slaviskt trogen den traditionella Tjechov-tolkningens attiraljer och rekvisita har uppsättningen blivit en fröjd för ögat.
Kvällsposten

Innovativ och övertygande Tjechov... Regi, scenografi, kostym och inte minst skådespeleri bildar en brokig helhet fylld av associationsmöjligheter... Applåderna efteråt är ihärdiga och långvariga och det är den här innovativa tolkningen av Måsen väl värd.
Skånska Dagbladet

Hejdlöst särartad och imponerande...  Så blir Anna Petterssons särartade och oavlåtligt intressanta hybrid mellan farsen och familjehelvetet i själva verket en djupt allvarlig pjäs om mellanmänskliga tillkortakommanden och om konstens brister som helbrägdagörare, och detta långt bortom de sedvanligt ironiska – och tröttsamma – lekarna med olika teaterklicheér. Ensemblen som helhet imponerar i lika hög grad som de enskilda skådespelarnas individualitet, där i synnerhet den för skånska teaterbesökare nya bekantskapen Hannes Meidal som den olycklige författaren och sonen Konstantin, Katarina Lundgren-Huggs gamla skådespelardiva Arkadina, och den i åtbörder och tonfall genialt subtile Fredrik Gunnarson som den "svåre diktaren" Trigorin är särskilt minnesvärda.
Kristianstadsbladet

Anna Pettersson har vaskat fram och undersökt något hysteriskt i Tjechovs text. Nu när man ser det så verkar det självklart att det finns där i spänningen mellan verklighet och fiktion, tradition och förnyelse, mellan rika och fattiga, konstnärer och tja, jobbare i vid mening – allt det som pjäsen handlar om. Men det är inte självklart att gestalta det så här, och än mindre att hålla ihop det hela tajt och stringent. Skådespelarna klarar galant att ta ut de stora gesterna utan att tappa driv eller dra iväg på egna publikfriaräventyr. Det sprakar om den här uppsättningen...
Aftonbladet

ALLA TIDERS MÅS!

Det finns en bild av att vi i Sverige spelar Tjechov indränkt i melankoliskt vemod; bland grönskira björkar och vita spetsgardiner. Med "undertexten" – det som göms under och bakom orden – dallrande i tystnaden. 

Bilden skapades då den svenska Tjechov-traditionen från början silades via Stanislavskij, som på Konstnärliga Teatern i Moskva vid sekelskiftet 1900 iscensatte den ryske författarens stora dramer. På ett sätt som Tjechov själv tyckte blev för gråtmilt sentimentalt. Konstnärliga Teatern gästspelade i Sverige 1922 och drabbade publiken med det täta samspelet och den psykologiska trovärdigheten. När man sedan började spela Tjechov på svenska, sökte man den tonen av ryskt stämningsmåleri och förfinad realism. Men man tog också fasta på Tjechovs egna genrebeteckningar – han kallade Måsen för komedi! – och tog fram stråk av humor och social satir redan på 1950-talet.  

Men – sedan har publiken fått uppleva Tjechov i olika tonarter. Det har inte bara gråtits över rollernas hopplösa längtan och strävan efter lycka, utan också skrattats inkännande och igenkännande åt människans tillkortakommanden. Man har, särskilt på 1970-talet, lyft fram samhällskritiken och läst Tjechov genom ett brechtianskt raster av socialistisk analys av en borgerlighet och ett klassamhälle i sönderfall. Och Tjechov har malts i den postmoderna kvarnen, där texterna sönderdelas och fogas samman i nya mönster. Måsen har spelats som strängt koreograferad regiteater och som resultat av improvisatoriska repetitioner och kollektiva processer. Måsen har spelats nyktert genomskådande med klarsynt illusionslöshet, men också doppats i en uppsluppet, utagerande teatralitet med starka känslokontraster. Måsen har utspelats i det förra sekelskiftets Ryssland och i ett samtida Sverige. Och blivit både ungdomsteater om unga människors brinnande drömmar och nyfiket utforskande barnteater. 

Samtidigt har man envetet fortsatt att spela Tjechov på en stadig grund av tradition med nostalgiska ekon av lyriskt stämningsmåleri och finstämd psykologi. Tjechov-realismens konventioner - med eller utan vita linnekostymer och samovarer – måste fortfarande utmanas för att ge oss nya bilder, nya tankar. 

Hur som helst: Det spelar ingen roll om man sett en mås tidigare eller om det är första gången man möter Tjechovs drama. Det finns flera Tjechov för varje tid. Och det ryms flera tider i varje Tjechovpjäs. 

Måsen skrevs i en brytningstid. Den blev fiasko vid premiären 1896 och succé redan två år senare. Den handlar om kärleken och konsten. Den speglar konflikten mellan den äldre generationens konservativt traditionella teater och de ungas sökande efter nya former. Samtidigt som Tjechov skrev sina pjäser sjöd Europa av nya idéer om en scenkonst fjärran från realismens illusionsteater. Man experimenterade med poesi, stilisering, symbolism, modernism. Man prövade nya sätt att gestalta via musik, rytm, rymd, ljus och rörelse. Nya tider och nya former… det gäller också 2010!

Karin Helander, professor i Teatervetenskap