Start / På scen / Aktuella föreställningar / Ingvar! En musikalisk möbelsaga
Minska Återställ Öka
Ingvar! En musikalisk möbelsaga
Sverigepremiär på Hipp
25 september 2010

Föreställningens längd:
Ca 2 timmar 10 min (inkl paus)

Ingvar! En musikalisk möbelsaga

Av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson
Originaltitel Das Wunder von Schweden, eine musikalische Möbelsaga
Text Klas Abrahamsson
Regi och musik Erik Gedeon
Scenografi Ulrich Frommhold
Kostym Dagmar Fabisch
Ljus Sven-Erik Andersson
Mask Åsa Trulsson

Facebook Twitter Google
Dela

Om Ingvar! En musikalisk möbelsaga

En musikalisk möbelsaga av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson

I som i Ingvar, det namn han bär
K som i Kamprad, den släkt han har kär
E som i Elmtaryd, där närdes hans kropp
A som i Agunnaryd, där föddes vårt hopp


Dagen är slut och börsen har lagt ytterligare en katastrofal dag bakom sig. De förtvivlade mäklarna har förlorat såväl sina egna som alla andras pengar. Nu famlar de efter ett hopp, något som kan hjälpa dem att stå ut ännu en dag. De vill tro på en bättre värld och drömmer om att få slippa rövarkapitalismen. Så minns de – IKEA!

Med en stor portion svart humor och till tonerna av svensk folkmusik berättar vi historien om den gode ­kapitalisten. En biografi i hambotakt om mannen som möblerade det svenska folkhemmet.

Regissören Erik Gedeon är schweizare med svenskt påbrå som har tagit norra Europas teaterscener med storm. Das wunder von Schweden, eine musikalische Möbelsaga hade urpremiär på Deutsches Schauspielhaus i Hamburg 2009.

Filmklipp

Kurs

Kurs

"Från idé till föreställning" är ett nytt samarbete mellan Malmö Stadsteater och Medborgarskolan där du ges möjlighet till djupare inblick i Stadsteaterns verksamhet, det anrika Hipp och möjlighet till aktiv kommunikation med teatern kring deras olika dramer.

Läs mer om kursen här!

Pressklipp

Pressklipp

... en infernaliskt underhållande musikal, och en ytterst motsägelsefull hyllning... Klas Abrahamssons ytterst finurliga text gör nedslag i Kamprads livshistoria... I Andreas Grötzingers urkomiska gestaltning synliggörs även priset för framgångarna... Det finns en härlig uppdrift i Erik Gedeons musik som manar ensemblen att ställa sig på tåspetsarna. Muntra svenska folktoner drar in kobbar och hagar i detta ironiska, ärkesvenska äventyr som inramas av en kulande Frida Bergh. Formen rymmer hur mycket uppspelthet som helst och jag har sällan sett en så kartigt självgående ensemble som rör sig i klunga runt Grötzingers Ingvar... En underbar musikal.
Dagens Nyheter (Läs hela recensionen här!)

På premiären visste publikens jubel inga gränser...[föreställningen är] i mycket en ren fröjd... Erik Gedeons folkmusikinspirerade sånger är underbara och framförandet urskickligt... Ingenting hackar och skaver i det dramatiska maskineriet: det är högt tempo och flyt från första till sista minuten. Att detta blir en publiksuccé är ingen djärv gissning. Det är nästan så man undrar om inte Ingvar Kamprad har haft ett finger med i spelet.
Aftonbladet (Läs hela recensionen här!)

Hade Kamprad varit närvarande på premiären skulle han ha omfattats av samma stående ovationer som övriga medverkande. Föreställningen är synnerligen underhållande och virtuost framförd... Jag imponeras mycket av den för mig okände Andreas Grötzinger i huvudrollen... Men framför allt är det ensemblespelet och variationsrikedomen i Gedeons sånger /.../ som kommer att göra den här föreställningen till Malmö stadsteaters största publiksuccé på länge.
Expressen (Läs hela recensionen här!)

Det skall med en gång sägas att ensemblen gör en enastående insats: sången är riktigt välljudande, ackompanjemanget med tramporgel och fiol fungerar väl. Replikerna serveras elegant och hela föreställningen präglas av ett stilla vansinne med perfekt timing... Särskilt måste man nämna huvudfiguren, Andreas Grötzingers Ingvar... Det är en rejäl spark i skrevet på svenskheten i flera av dess former: den hycklande puritanismen, lagom-är -bäst-mentaliteten, självgodheten och avundsjukan... Det känns befriande att se detta på en svensk scen.
Skånska Dagbladet (Läs hela recensionen här!)

Ett musikaliskt skickligt hipsnickrat hopkok av hambo, svenskklingande visor och lite lånat från Emil i Lönneberga och Uti vår hage. Allt är exakt och pregnant regisserat som det nästan vore koreografi och med en ensemble samlad i kollektiv energi och påtaglig spelglädje... Att de dessutom sjunger välljudande försämrar inte deras insats.
Sveriges Radio Malmö

En sylvass saga om Kamprad... en mycket välgjort, sevärd musikal med glimten i ögat. Det är en föreställning med massor av passion, spelglädje och energi.
Smålänningen

Men vad vore Ikea utan Kamprad, och denna musikaliska möbelsaga utan en huvudroll? Han har en fantastiskt samspelt ensemble kring sig – alla håller måttet, alla skimrar någon gång... Som Kamprad är Grötzinger /.../ musikaliskt och fysikaliskt en unik legering av seriefigur och spänst, tönt och sexsymbol. Det är stor skådespelarkonst, såväl med rösten som med kroppen, i det blanka ansiktet.
Hallandsposten (Läs hela recensionen här!)

Det är synnerligen välregisserat, välkomponerat och välsjunget. Och underhållande, Andreas Grötzinger i huvudrollen har imponerande spänst i både röst och ben.
Nummer (Läs hela recensionen här!)

Ikea – smakimperialisterna?

Ikea – smakimperialisterna?

Av Sofia Ulver-Sneistrup, trendanalytiker och fil.dr i konsumtionskultur på ekonomiska institutionen vid Lunds universitet. 

“To change peoples’ tastes is one of our biggest challenges in the market today and in the future” Anders Dahlvig, CEO; President IKEA Group, ECR konferens, Stockholm 29 Maj 2006

”Chuck out your chintz!” skrålar det ur TV-apparaterna runt om i England sommaren 1996. Kvinnor simultankastar ut sina soffor, gardiner, heltäckningsmattor och porslinsfigurer på förortsgatan tills den är full av före detta inredning. Scenen är fiktiv men talande. Ikea har precis lanserat en reklamfilm och kampanj som skall visa sig få starkt inflytande på deras framtid i landet med lika många styva överläppar som överviktiga huliganer. Man uppmanar utan omskrivning det engelska folket att ”kasta ut kretongerna!”, metonymin för fulkultur, för att bereda plats för nutidens melodi – den moderna, eller, som man ser den, den goda smaken.

I alla tider har folk och fä försökt övertyga varandra om att just deras estetiska smak är den bästa och förr i tiden gjordes detta på synnerligen iögonfallande sätt. T.ex. Elizabeth I bannlyste adliga stackare från hovet och dess entourage om deras kläder inte var uppseendeväckande nog för att underhålla henne. Hennes lynne resulterade i en konsumtionscirkus utan dess historiska like, där ängsliga friherrar och grevinnor desperat försökte överträffa varandra i extravagans. Men det var framför allt en strategisk taktik från Elizabeths sida för att samla landets makt samlad kring henne. Tävlandet i smak, stil och skönhet blev beroendeframkallande och lockade adeln som bin till honung kring drottningen, och den resulterande ruljansen av skrytsymboler anses av många forskare vara det verkliga startskottet för det moderna konsumtionssamhället.

Men idag är det annorlunda. Att tvinga på någon ens smak anses varken vara speciellt sympatiskt, väluppfostrat eller civiliserat.  Det betraktas snarare som elitistiskt, självsmakande och förmätet, inte minst i Skandinavien där Jantelagen kulturhistoriskt sett cementerat ett förakt mot översitteri och uppstickare; ”vem tror du att du är?”. Så hur kommer det sig då att det är just Jantarnas högborgs helt egen exportstolthet, Ikea, som har varit överlägset bäst på att övertyga hela globens befolkning om att det är just vår nordiska, ljusa, friska, enkla, funktionella, minimalistiska, icke-ornamenterade – ja, helt enkelt moderna – estetik som är lika med god smak?

Att alliera sig med de många människorna

Ikeas mission, eller program, är att ”skapa en bättre vardag för de många människorna”.  Någon skulle kanske säga att denna ambitiösa målsättning signalerar vissa antaganden från Ikeas sida? Vem tror de att de är? Gud?

Men det har visat sig vara en utomordentligt lyckad mission då den möjliggör, inspirerar till och legitimerar osedvanligt många tillväxtsfrämjande strategier.

För det första uppmuntrar den till expansion över landets gränser, ja, till och med hela världens gränser. Det är ju där de många människorna bor, och för att nå dessa måste man etablera sig där och få dem att tycka om det man har att erbjuda. Det gör Ikea genom att vänta tills den stora medelklassen är mogen för konceptet, och när andra hinder är raderade. T.ex. i Turkiet har medelklassen varit redo för Ikea i decennier men den otroligt billiga hantverkarbranschen har gjort att folk hellre har gått till en hantverkare med en bild på vad de vill ha, så vips har de en kopia för nästan inga pengar alls. Till slut lanserade Ikea trots allt sig själva i Turkiet, men med franchiseavtal snarare än att äga butikerna själva.

För det andra ger programmet en image av att man finns till för att hjälpa, en goodwillstrategi som grundar sig i en idé om att design inte bara skall vara till för de rika utan även för folket. En sorts, och från Ikea explicit uttalad, demokratisering av design helt enkelt. Man är på folkets sida, och det skapar sympati.  Demokratiseringen av design innebär att de stora massorna skall ha råd att inreda sitt hem med de funktioner de behöver och dessutom att det skall vara vackert. Antagandet är då att den design Ikea erbjuder – d.v.s. främst modern skandinavisk – inte bara är den som är mest funktionell men också den som är vackrast. Detta kan tolkas som ett något normativt antagande, inte långt från normerna som spreds i samband med ett annat program; den välfärdspolitiska folkhemsideologin i Sverige på 1920- och 1930-talet. Här förenade Per-Albin Hansson retoriskt idéerna hemmet, nationalism och socialism, och Alva och Gunnar Myrdal introducerade en befolkningspolitisk programskrift för detta folkhem i Kris i Befolkningsfrågan. I samband med urbaniseringen av Sveriges stora lantbrukarklass följde därpå ett par decennier av folkbildning i hur ett respektabelt hem skulle se ut, skötas och inredas. Det är i det direkta kölvattnet av denna massmedelklassifiering som Ingvar Kamprad öppnade sitt första möbelvaruhus, the rest is history. Idag finns minst (ja, det öppnas nya hela tiden så när ni läser detta kan mycket väl ett ytterligare ha kommit till) 313 varuhus i nästan 40 länder. Ingvar har sedan kunnat rida på samma gigatrend av massmedelklassifiering världen över.

Ikea menar alltså att deras erbjudande skapar en bättre vardag för den stora massan av människor jorden runt. Med de låga priserna, den funktionella designen och det moderna uttrycket får de mindre bemedlade möjlighet att njuta liknande privilegier i hemmet som de rika. Och i en folkbildande anda vill man lära denna massa vad god smak är.

Den estetiska medvetenheten

Alltför ofta får Ikea oproportionerligt mycket uppmärksamhet för sina låga priser och (mer och mer sällan) tvivelaktiga produktkvalitet, och alltför lite för en tidigt vunnen visdom som strategiskt bidragit till deras enorma framgångar globalt. Deras icke-komprometterade övertygelse om skönheten, stilen och formens—med andra ord estetikens – makt.  Ikea har alltid förstått att designmedvetenhet och förmågan att skapa visuellt intagande miljöer och bilder vinner människors hjärtan, och för all del… deras plånböcker.  När andra möbeltillverkare har sålt enstaka produkter har Ikea skapat hela visuella koncept för ”livet hemma”.

Det är en oomtvistad sanning att 1900-talet inledde, och 2000-talet erövrade, estetiken som sitt favoriserade skötebarn. Ända sedan teknologin gjorde massproduktion möjlig i början av 1900-talet har det estetiska värdet först tagit över det funktionella för att sen förena sig med det och bli ett oskiljaktigt radarpar. Ikea förstod detta tidigt och satsade stort på design- och sortimentsorganisationen IoS (IKEA of Sweden) i Älmhult. Även butiksorganisationen och Ikea-katalogen fick sina estetiska manualer och sakta men säkert erövrade Ikea världen genom sina inspirerande rumslösningar, och publiciteten de får i stilsäkra heminredningsmagasin som älskar att skriva om det skandinaviska möbelundret. Detta har i sin tur dragit till sig ännu fler eftertraktade designers som går med på att sänka sitt arvode temporärt för att de vill åt Ikea som långsiktig uppdragsgivare och som internationellt känt namn på CVt. För även om Ikea kan ses ner på i finkulturella kretsar för sin massproduktion och sina billiga produkter är deras magi och vinnande affärssinne något de flesta företag vill bli smittade av.

Smakmissionärer

”Sortimentet – vår identitet. Vi skall erbjuda ett brett sortiment, form- och funktionsriktiga heminredningsartiklar till så låga priser att så många människor som möjligt får råd att köpa dem. Bassortimentet skall vara typiskt IKEA. Det skall spegla våra tankar, vara enkelt och rättfram som vi själva. Konsumenten skall ha varaktig glädje av sina inköp. Vi skall betjäna de många människorna genom en extremt låg prisbild. Men det måste vara lågpris med mening. Vi får inte tumma på vare sig funktionen eller den tekniska kvaliteten. För att klara av denna uppgift måste vi arbeta med låga kostnader.” (Ingvar Kamprad, i En Möbelhandlares Testamente.)

 

I ”En möbelhandlares testamente” utvecklade Ingvar Kamprad nio teser, varav den ovan, som lever likt budord genom organisationen globalt än idag. Genom nästintill missionärsliknande verksamhet i form av chefsutbildningar som ”IKEA Way” och utvalda kulturbärare som skickas värld och rike runt, sprids dessa teser, omvandlade till olika strategiska visioner

Men hur blev Ikeas estetik den dominanta estetiken? I min forskning om Ikeas internationalisering har intervjuer med Ikea-chefer i olika länder visat att man är väldigt medveten om att den estetiska smaken successivt måste förändras på de marknader man är intresserad av att växa på. Precis som Anders Dahlvig, dåvarande koncernchef för Ikea, säger i citatet överst i denna artikel ser Ikea sin största utmaning vara att just påverka människors smak i en riktning som gynnar Ikeas sortimentsstrategi. Man vill förflytta marknaden till sig istället för att flytta sig till marknaden. Detta gör man genom att nå neråt i inkomstgrupperna, för det är där massan finns. Men de som är mest öppna och mottagliga för det annorlunda – och det är Ikea på de flesta ställen på jorden fortfarande – är de med något högre utbildning. Därför har man insett att man måste appellera till den bredare publiken genom att bredda stilen i sitt sortiment genom smakoperation ”Wider Appeal”.

Att bredda sin stil betyder dock inte för Ikea att ändra så mycket mer än att leka med proportionerna i sitt sortiment. Ikea arbetar med något man kallar ”stilgrupper” och de används som vägledning i produktutvecklingen och som inspiration och vägledning vad gäller sortimentspresentation i varuhusen och i katalogen. Bland dessa finns olika sorters stilgrupper som man kanske främst förknippas med Ikea – t.ex. naturligt skandinavisk, ljust modernt, populärt modernt, ung svensk färg etc – men det finns också flera stilgrupper som bryter något mot dessa modernistiska inslag; traditionell lantlig stil, rustik lantlig stil etc – de som kallas för traditionella snarare än moderna.

Genom att öka exponering av det traditionella sortimentet på varuhusen och i all kommunikation i de länder där den moderna smaken inte är dominerande, lyckas Ikea successivt förflytta människors smak från det som var urtraditionellt till något som skulle kunna likna en modern stil. På Ikea finns således ”allt” och genom att erbjuda en blandning, men med varierande exponerade proportioner på de olika stilgruppernas – t.ex 20% traditionellt kontra 80% modernt i normalfallet, eller 40% traditionellt kontra 60% modernt på en mer traditionell marknad – kan man lansera sig på en marknad och sedan stegvis förändra denna proportion mot det mer moderna.

Ikea anser sig också ha fått en något för smal image hemma och internationellt, som ungt, provisoriskt och transitionellt – d.v.s. möbler man köper när man skall bo någonstans väldigt temporärt, t.ex. i ett studentrum, eller för de rum som inte anses vara så viktiga att inreda med omtanke – och att man oförätt inte fått proportionerligt lika mycket uppmärksamhet för lösningar och stilar man kan erbjuda för de mer omhuldade rummen; de vuxnas sovrum, vardagsrummet etc. Därför handlar det också om att stilmässigt kommunicera mer ”mogenhet” och ”vuxenhet” på vissa marknader för att inte hamna i barnrumsfällan. Strategisk smakpåverkan handlar i Ikeas internationalisering således både om att förflytta sig över socialklass- och livscykelsgränser.

För rebeller eller massan?

I min etnografiska forskning av Ikea-konsumenter på tre marknader; USA, Turkiet och Sverige, fann jag uppenbara skillnader i sätt att prata om och konsumera Ikea. Visserligen är etnografiska undersökningar märkvärdigt små i förhållande till hur många personer man undersöker, och det går inte att dra några generella slutsatser över en större population, men man kan få kvalitativt viktiga indikationer på vilka s.k. diskurser (grovt översatt: sätt att argumentera om ett speciellt tema) som cirkulerar bland stora grupper av människor, om man är noggrann med att strategiskt välja representativa personer för dessa grupper. I min forskning handlade det om det utbildade, professionella, urbana, och övre medelklassegmentet, som anses vara de dominanta smakambassadörerna för resten av medelklassen. Vad som sägs och görs här, sägs och görs också av massorna om ett år eller två, brukar man resonera.

I min undersökning var det de Amerikanska konsumenterna som var mest negativt inställda mot Ikea. Man såg deras erbjudande som riktat mot ungdomar som flyttat hemifrån precis, d.v.s. den provisoriska image som nämndes tidigare. Men mer anmärkningsvärt var nog att man med visst förakt såg på Ikea som ett ställe för en överviktig arbetarklass som inte hade ”smak eller fantasi nog” för att skapa sig en egen stil. Istället behöver denna arbetarklass, enligt respondenterna, stora varumärkesauktoriteter som berättar för dem vad de ska tycka om och vad de ska handla. Detta stämmer ju passande nog som hand i handske med Ikeas medvetna strategi om att vara en sorts folkbildningsinstitution för de lägre inkomstgrupperna. Samtidigt var man väl medveten om att Ikea har en hipp image bland vissa designmedvetna segment, som det manliga homosexuella segmentet gentemot vilka Ikea medvetet kommunicerat starkt i USA för att skapa buzz och synergieffekter. Men detta intresse från designmedvetna anses av mina respondenter, med högt kulturellt kapital, att vara ett sorts rebelliskt statement som mer har att göra med att dessa politiskt marginaliserade grupper vill protestera mot republikanska och borgerliga ideal, än att de har dålig smak, eller tunn plånbok.

I förhållande till denna anti-borgerlighet har Ikea alltid varit duktiga på att kommunicera sitt varumärke. Att kommunicera lekfullhet och busighet med glimten i ögat har i decennier varit en medveten strategi. När Ikea kommit till stan har det inte rått något tvivel om att det är något närmst revolutionerande som kommer att hända. Åtminstone utomlands. Här i Sverige har vi de senaste fyrtio åren tagit Ikea nästintill för givet som om vore det ett obligatorium och en mänsklig rättighet, lika självklart som mjukost, demokrati och fem veckors semester. Men i de flesta andra länder har Ikea en rebellisk image som kommer med något nytt, fascinerande och mäktigt. Detta trots den relativt (i vissa länder är det absolut inte arbetarklassen som har råd med Ikea utan snarare medelklassens övre kvartiler) blygsamma, för att inte säga uppseendeväckande låga, prissättningen.

Ikeas rebelliska tarm har rötter långt tillbaks i Ikeas historia där lantisen Ingvar Kamprad på okonventionella sätt lyckades sälja både det ena och det andra till godtrogna invånare i Älmhultsregionen under sin barndom.  T.ex. berättas det att han gick runt med blomjord mellan småhusen och erbjöd att mot en liten peng byta ut deras gamla blomjord i trädgården mot ”ny”. Ordet ”ny” var emellertid synnerligen relativt då den faktiskt var den gamla från den förra trädgården han varit och bytt blomjord i. Lyckligt ovetande hoppade dock många på detta generösa erbjudande och på det sättet lyckades han både bli populär och öka ut sin veckopeng. När hans affärssinne så småningom (förhoppningsvis) blev mer etiskt grundat och sträckte sig över större vidder än lilla Älmhult, blev hans snillrikhet snarare en uppmaning till kunderna. Ni är inte rika, men ni är smarta! Varför följa borgerlighetens stela konventioner och regelverk när man kan få ett vackert hem utan att bli ruinerad och ändå få vara sig själv? Det rebelliska i Ingvar Kamprads persona har sedan klingat starkt i Ikeas reklam världen över och åtskilliga reklamfilmer har blivit förbjudna att visas (ta en titt på Youtube t.ex.) och därigenom blivit nationella snackisar och skapat stor publicitet.

Men det rebelliska återfinns även på mer subtila sätt som i Ikeas lättsamma copytexter, man talar på ett sätt som folk förstår, och med deras humor. Man är ”down-to-earth” på ett sätt som företag traditionellt sett inte har varit. Idag är detta dock en kopierad strategi så vi får se hur länge Ikea kommer att kunna konkurrera på det sättet. Men en sak är säker, det övergripande konceptet (låt kunderna hjälpa till med att själva hämta och montera varorna, och därmed hålla nere kostnaderna), i kombination med denna lättsamma samtalston, och icke-sirliga inredningsstil, är fortfarande annorlunda på majoriteten av världens marknader.  Och det är ju just ”annorlunda” Ikea vill vara enligt Kamprads 6:e bud ”Linje annorlunda”.

Tillbaks till min utforskning av konsumenters prat om Ikea. Det blev tidigt i undersökningen uppenbart att de turkiska konsumenterna inte var av samma uppfattning som de amerikaner jag hade intervjuat och observerat. Nej, turkarna såg Ikea som något just rebelliskt och radikalt annorlunda från vad de var vana vid. I Turkiet råder nämligen vad jag kallar en Salon-hegemoni. En hegemoni är en idé som härskar och därmed även förtrycker, och en Salon är motsvarigheten till det vi i Sverige har kallat ”finrummet”. Med andra ord, i Turkiet är normen om finrummet så förhärskande att människor skuldsätts, om inte i pengar så i tacksamhetsskuld, till släktingar som först betalar för kalaset och sen dikterar hur finrummet skall se ut, för att de ska anses ha ett ”riktigt hem” som sig bör för medelklassen i västra Turkiet. Inte undra på att Ikea då blir ett rebelliskt inslag med sina löst strukturerade och fritt disponerade vardagsrumslösningar, sina minimalistiska former (inga snirliga rosor skulpterade i soffornas mahognykarmar, här inte) och ljusa färger. Den yngre generationen har ett uppdämt behov av att bryta sig fri från släktingars påträngande krav om att få vara med och både finansiera och diktera smaken i de nyetablerades första hem. Den yngre generationen finner då stöd i Ikeas lättsamma modernitet där Salon-hegemonin lyser med sin frånvaro.

I Sverige däremot, märker man inte så mycket av att Ikea en gång faktiskt varit rebelliska. Här har Ikea funnits med så länge att man får prata med de äldre generationerna för att få liknande historier som de i Turkiet. De äldre generationerna minns fortfarande hur revolutionerande det var att vem som helst, och inte bara överklassen, nu kunde köpa sig kompletta heminredningar. Bland 1960-70-talisterna i min undersökning märks dock en nationalistisk stolthet, en sorts stolthet över Ikeas enorma affärsframgång. Men kanske ännu mer över dess framgång i att sprida det svenska designarvet. Den svenska goda smaken.

Ikea har alltså i alla tider och på de flesta marknader funnit sätt att vara rebelliska på som i slutändan har väckt den stora massans sympatier. Man har sett att här finns en motsättning i kulturen, den ska vi ta fasta på och ställa oss på de undertrycktas sida. Om det så handlar om den urbaniserade lantbrukarklassen i Sverige på 50-talet, de homosexuella i USA på 1990-talet, eller de unga turkarna som vill våga bryta mot den äldre generationen på 2010-talet; Ikea har argumenterat för deras sak och därmed vunnit deras hjärtan.

Imperialister?

Så, vad skall man tycka om att den ”goda svenska smaken” (detta skulle många inte hålla med om att den är men det låter vi vara odisputerat här och nu) anses vara så god att alla i världen borde anamma den? Kritiker skulle nog sälla sig till postkolonialisternas skara Det som filosofer och sociologer kallar för postkolonialism innefattar nämligen en idé om att västerländska ideologier idag inte sprids med uppenbara medel som tvång, i form av t.ex. ockupation och slaveri, utan genom kapitalismens parhäst konsumtionskulturen. Med hjälp av begärskapande genom förförisk varumärkeskommunikation och löften om radikala livsstilstransformationer lyckas globala företag ta sig in på marknader där drömmen om den västerländska välfärden lyser starkare än den antagligen förtjänar.

De som är mindre kritiska väljer däremot att ta smakhomogenisering med en klackspark.  Så här resonerade t.ex. reklammakarna bakom den enormt framgångsrika ”Chuck out your chintz!”-kampanjen som nämndes i början av denna artikel:

"We showed Ikea tables to women - who make 90 per cent of the decisions about home decor - and realised that there was a difference between consumers' taste and Ikea's taste. That's how we reached the 'chuck out your chintz' tagline.[1] (Naresh Ramchandani, St Luke’s, 1996, Karmarama)

För inte spelar det väl någon roll att alla enligt det enkla resonemanget antas ha ”fel” smak om den inte liknar Ikeas, och att majoriteten av världens vardagsrum i framtiden riskerar att se misstänkt likadana ut.

Eller?

 



[1] www.brandrepublic.com 10 December 2004 ”The World: Ikea: Chucking out the chintz around the world

 

Föreställningsbilder

Kommentarer

Skrivet av: Jan Otterström, 120310 19:54 | Anmäl denna kommentar
Begapat, beundrat och beskrattat fre 9mars.
Herrrrrrrregud! Ett sånt frustande, fartfyllt folklustspel
fyllt av fantastisk musik, en makalös ensemble - agerande
och sjungande med en glöd och klass som jag sällan skådat
eller hört. Länge sen jag skrattade så gott på en teater.
Helt enkelt lysande. Och svenska är ju härligt att höra!
Hmmmm, man hinner ju se den igen innan den slutar i april.
Och föreställningen är således allt annat än billig, billig, billi-billi-billig!!
Ja biljettpriset är billigt, förstås!!

Skrivet av: Joakim Frieberg, 101118 11:46 | Anmäl denna kommentar
GÅ Å SE INGVAR!!!
Har just sett föreställningen Ingvar på Hipp, en exposé över Ingvar Kamprads liv och verk. Det bästa på år å decennier!
Hejdlöshet, kraftfull precission och smittande spelglädje! Stora känslor kombinerad med halsbrytande suverän distans - i ständig växling. Fantastisk nyskriven musik. Superb kontrastfylld levandegörande dramatik av torr företagsekonomi - där man blir tårögd av fåtöljens öde. Föll pladask för deras uppsättning - helt fantastisk! Jag är inte lättflirtad men här ovationerade jag stående. Underbar utmaning att förvandla en tillknäppt huvudroll och torr ekonomisk terminologi till skratt, tårar och hänförande stämsång.

Skrivet av: Henryk Rozenberg, 101114 12:06 | Anmäl denna kommentar
Ett JÄTTESTORT tack för en fantastisk teaterkväll med Ingvar!
Perfekt ensamble, perfekt musik, regi, texter ... allt!
T o m perfekt hantering av ljudet vilket jag aldrig tidigare har upplevt i någon av Malmö stadsteaterns föreställningar! Vad skall jag säga - Operan på Östra Rönneholmsvägen kan bara "gå och dra"! Sångerna satt där de skulle och allt hördes perfekt! Det var makalöst!

Det var en magnifik kväll. Som lundabo önskar jag bara att ni kommit hit och kört samma föreställning. Nåja, det finns ett problem bara - här skulle föreställningen varat minst det dubbla då vi är vana att skrika "en gång till" för varje bra sång och text - vi brukar få vår vilja igenom !

Än en gång ett stort tack!
Kommentera föreställning
Namn:
Kommentar:
Ange verifieringskoden till höger: