Det här är en förtrollande saga om vänskap, magi och mod, ett äventyr om en stad och alla som bor där, om grå tjuvar som stjäl människors tid och om Momo – en flicka med en ovanlig förmåga att lyssna.
Momo bor i den gamla Hippodromteatern i Malmö. Bara genom att prata med henne får stadens invånare ett lättare liv. Men efter att några gråklädda personer dykt upp hinner ingen prata längre. De mystiska grå påstår sig vilja hjälpa folk att spara dyrbar tid och leva mer effektivt. Ingen förutom Momo förstår att de i själva verket är tidstjuvar. För ju mer tid människorna sparar, desto mindre har de kvar. Mot alla odds tar hon upp kampen mot de mörka krafter som hotar förstöra den värld hon lever i.
En familjeföreställning för alla över 7 år som bygger på Michael Endes prisbelönade fantasyäventyr med samma namn.
Det är kort sagt en underbar föreställning. Det är en föreställning som står i jublande kontrast till all håglös, kommersiell skit som pumpas in i våra barn dagarna i ända. En föreställning som tar barn på allvar, i dubbel bemärkelse. Dels för att den är så stjärngnistrande påkostad, och ända in i minsta peruktofs präglad av största möjliga omsorg. Här tas inga genvägar bara för att publiken råkar vara under medellängd. Här slås på största teatertrumman, och blåses i största teatertrumpeten. Allt är på en och samma gång storslaget och finurligt - regi, scenografi, kostym, musik, ljus. Det är en sann fröjd att skåda. /.../ Ett oerhört viktigt och människobejakande budskap, som levereras med en äkthet som går precis raka vägen in i hjärtat. Det är bitvis ganska skrämmande... ofta jätteroligt; tvära kast som av samtliga skådespelare hanteras med oantastlig briljans. /.../ Ja, som sagt, jag älskar det här. Momo och kampen om tiden är en stor, glittrande present till alla barn som har vägarna förbi Hipp före den 11 februari (och till deras föräldrar). Missa INTE.
Skånska Dagbladet
... en välspelad och komplex berättelse, som får skärpa inte minst genom Thorsten Dahns ljussättning. Stilla stjärnbilder och hotfulla ficklampskäglor; röda punkter av cigarettglöd. Slajsat ljus runt en blåskimrande Kassiopeja (Mattias Åhlén), som krummar sig fram i en märkvärdig dans. Momo-pjäsen har ett starkt budskap... Rummet fylls av en viktlös känsla. Samtidigt lyckas Malmöteatern placera ett spett genom bröstet på alla oss som skyndar för ofta och hinner för lite. Den dubbelheten tycker jag mycket om.
Sydsvenskan
Föreställningen bygger på ett rörligt ensemblespel där skådespelarna skickligt genomför otaliga karaktärs- och klädbyten och laddar scenen med i förstone munter energi, för att sedan (när de grå tidstjuvarna träder in i handlingen) växla till thrillerstämning då Momo (Frida Bergh) på James Bond-manér tvingas rycka in och ge människorna tiden åter. En stor del i den framväxande suggestiviteten har Anders Ortmans musik, och i föreställningens mest magiskt verkningsfulla scen leder sköldpaddan Kassiopeia (Mattias Åhlén) Momo till de tre tanterna som odlar tidens blommor och fördelar dem bland människorna... Här får tiden episka kvaliteter.
Kvällsposten
Frede Gulbrandsen har iscensatt Michael Endes berömda berättelse som en moralitet över vår själsdödande, tidsjagande västerländska civilisation. Det är bra driv i historien och fullt med infall som refererar till samtida kulturfenomen. Som vanligt med julens familjeuppsättningar tas scenens alla element i bruk för att ge barnen en fullödig teaterupplevelse.
Svenska Dagbladet
Frede Gulbrandsens uppsättning på Malmö stadsteater är beundransvärt klar och pedagogisk. /.../ I både Helsingborg och Malmö har man i år satsat ordentligt med resurser på den unga publiken. Jag tror att det är en klok framtids-investering. I stora barnaögon tänds ofta ett bestående teaterintresse.
Expressen
Den månghövdade ensemblen förvandlar här scenen till ett fortlöpande myller av gestalter, miljöer och händelseförlopp. /../ Att föreställningen på det stora hela taget blir en nöjaktig helaftonsupplevelse kan i hög grad tillskrivas scenograf och kostymör Tore Sæthers och ljusdesignern Thorsten Dahns spännande scenbilder, där raffinerade scentekniska konstruktioner och uppfinningsrika förvandlingar i de många scenbytena utmålar spelplatsen som en organisk tummelplats för många olika kontrasterande miljöer och världar.
Kristianstadsbladet
