
Årets Nordiska Scenkonsthändelse – den spektakulära och visuellt starka familjeskrönan BASTARD – en familjesaga spelas i Skandinaviens största teatertält i Fælledparken i Köpenhamn.
Berättelsen kretsar kring en dysfunktionell familj – en far, hans vuxna barn och deras respektive. Efter många år utan kontakt, får de plötsligt en inbjudan av fadern att träffas på hans ö. Då sönerna och dottern förstår att de faktiskt blivit inbjudna till faderns bröllop och att han ska gifta sig med äldste sonens ungdomskärlek, startar en mycket destruktiv uppgörelse – om svek, svartsjuka, girighet, längtan och kärlek.
BASTARD är skriven av den amerikanske Oscarsnominerade Richard Lagravenese, manusförfattare till bl a The Fisher King, Broarna i Madison County och Water for Elephants.
Föreställningen rekommenderas från 15 år.
BASTARD spelas på tre olika språk - svenska, danska och isländska.
Med en gratisapp till smartphone kan du få textning i din egen telefon. Text finns på svenska, engelska och danska samt på svenska för döva. Om du inte har en smartphone kan du låna en iPod i foajén Läs mer här
"Det är en häftig, spektakulär föreställning med fantastisk scenografi av isländske Börkur Jonsson med ljuskimrande sagoskog, träd, en damm att dyka ner i, och en metallställning att klättra upp i. Dynamisk orgiginalmusik av Lars Danilesson och Caecilie Norby. Där isländske regissören Gisli Örn Gardarsson låter kärlek, hat, ångest och andra starka känslor ta sig maximalt fysiska uttryck! Skådespelarna hänger och dinglar i metallställningen ovanför arenascenen i det stora tältet, skapar ständig, halsbrytande (i bokstavlig mening) rörelse, kanske upp i en annan värld/annan dimension, där rollkaraktären kan blicka ner på sitt andra jag." Ingela Brovik, SR Malmö
"Oplevelsen af at sidde i denne smukt belyste paradishave og se slangeyngelen hvæse af hinanden i Gisli Örn Gardarssons dejligt fysiske iscenesættelse er hele aftenen værd." Henrik Lyding, Jyllands-Posten
"Den i grunden osannolika sammanstötningen mellan olika uttryck är förvånansvärt verkningsfull, till stor del tack vare det utmärkta ensemblespelet och den trots det brutala dramat frejdiga och stundtals rentav kvickt humoristiska spelstil där de tre nordiska språken i dramatisk samverkan skaver mot varandra och ger relief åt konflikterna." Martin Lagerholm, Kristianstadsbladet
"Bastard är en saga om en familj, men definitivt ingen familjeföreställning. Tänk er snarare Fanny & Alexander på steroider. /.../ Scenen är kvadratisk och byggd i flera våningar. Fyra läktare är placerade runt scenen, vilket gör att jag får känslan av att se en filminspelning utan omtag i direktsändning snarare än en pjäs. Det är kreativt, spännande och ställer stora krav på skådespelarnas gymnastiska förmåga." Kulturbloggen
"Bastard är den första föreställning jag har sett där entréer och sortier lika ofta sker vertikalt som horisontellt. Skådespelarna klättrar, klänger och hänger med lika mycket vighet som dödsförakt i stålrörskonstruktionen som bildar tak." Nils Schwartz, Expressen/Kvp
"När jag lämnar tältets magiska, mardrömslika ö-värld och kommer ut i kvällssvalkan är det inte heller det tunga ämnet, eller ens berättelsen i sig som lever kvar. Det är föreställningens själ – det lekfulla, fantasirika och modiga experimenterandet med scenografi, språk och rollgestaltning. Och det räcker långt. Väldigt långt." Gunilla Wedding, Skånska Dagbladet
"Kanske är "Bastard" ändå intressantast som ett symtom på vår tid, precis som "Tältprojektet" var av sin. Vår visuella och auditiva fantasi vet inga gränser. Däremot har vi inget levande intellekt att aktivera mot osunda värderingar. Enkelt uttryckt: Det är en förråad tid vi lever i." Rikard Loman, Dagens Nyheter
"doing what is almost impossible in today's multimedia society; attracting a new fashionable young audience to the theatre"
BBC News om regissören Gisli Örn Garðarsson
"a love story in no traditional sense of the term"
"‘Bastard’ is in this sense a story of how natural things spoil, and in the course of the play, everything does indeed begin to break down, revealing the rot at each character’s core. Marriages are shattered, loyalties destroyed. All is revealed and yet no one is willing to tell the truth, least of all to themselves.
What was a beautiful natural setting at the play’s opening—moist green grass bathed in ethereal light—is by intermission littered with the remains of conflict. We murder to dissect, said Wordsworth; we do not the better understand ourselves by virtue of our self-scrutiny. Instead, cursing our fragility, hating our humanness, we bleed to death under the watchful eye of those we pretend to love—and who pretend to love us, but who we do not allow to know us.
The play’s cynical suggestion is that this is perhaps inevitable: that no matter how good it may feel, the sun is bound to burn us, to turn our supple skin dry.
But there is also a kind of beauty in the gore. There is the promise of salvation in self-revelation. The characters willing to relinquish their illusions of themselves may, very well, have achieved salvation by the story’s end."
Valgerður Þóroddsdóttir, The Reykjavik Grapevine
För hela artikeln läs här