"Natten är lång i Malmö, lång, tung och mörk, som en dikt man inte riktigt förstår, men som ändå inte släpper sitt tag om en!"
Så börjar Yarden, den självbiografiska berättelsen av prisbelönade Malmöförfattaren Kristian Lundberg. Det är en skildring av hur han blev paria i Sveriges kulturvärld, gjorde en klassresa baklänges och plötsligt befann sig i ett skuggsverige befolkat av de fattiga och osynliggjorda.
Yarden är en resa i tid och rum, genom ett Malmö som varit och som är idag. Det är en berättelse om ensamhet och sjukdom, om den som har och om den som ingenting får.
Yarden är nominerad till Nöjesguidens Malmö/Lundapris 2012 med motiveringen:
Kristian Lundbergs gripande liv har nu, förutom i hans roman, skildrats i en pjäs på Malmö Stadsteater. Med en enda skådespelare och i princip utan någon rekvisita förmedlas hopplösheten i att arbeta på Yarden, ett område i stans utkant som de flesta Malmöbor inte ens känner till. Stora klassklyftor lyfts upp och betonas genom tillbakablickar i huvudpersonens tidigare leverne, och pjäsen ger en skakande bild av staden.
Mattias Linderoth är nominerad till Skånska Dagbladets Guldpanter bl a för sin rollprestation i Yarden.
Observera att föreställningarna den 16, 17 och 18 maj spelas på Intiman!
"En människa, ett rum, en berättelse, det är vad som krävs. Om människan har något viktigt att säga lyssnar vi. Det slår mig när mannen på scenen drar på sig sin gula arbetsjacka och inleder sin monolog. Det är gryning, han är trött, han är på väg till sitt arbetspass i Malmö hamn. Scenen omgärdas av gallerstaket, till vänster ett betongfundament. Mannen talar lågmält, jag får spänna öronen. Han ser upp på publiken med förtvivlad blick och plötsligt glömmer jag att jag sitter på teatern, och att det egentligen finns en massa olika nivåer och tolkningar att beakta. /.../ Och vi sitter här och kommer inte undan, vi kan inte lägga ifrån oss boken. Raseriet. Uppgivenheten och klasshatet har fått kropp, är här och nu." Oline Stig, Sydsvenskan
"Kristian Lundberg har inte wallraffat i Malmö hamn, han har gjort en utlämnande skildring av sitt eget liv.Skådespelaren Mattias Linderoths tolkning är så nedtonad och befriad från klassiskt teaterskådespeleri att han lika gärna kunde ha fått en roll i Gabriela Pichlers Äta, sova, dö, en annan drabbande arbetsklasskildring som är aktuell just nu.Den smart underspelade föreställningen väljer det lilla formatet och lyfter fram nya sidor i Yarden. Det känns befriande att föreställningen landar i frågan om Kristian Lundbergs son ska föra klasshatet vidare." Magnus Gertten, Kvällsposten/Expressen
"Var gränsen går mellan Dennis Sandins regi och Mattias Linderoths skådespeleri är förstås omöjligt att bedöma, så låt oss nöja oss med att konstatera att symbiosen är ytterst lyckad. Mattias Linderoth är fantastisk. Enastående. Alldeles precis i början känns han lite stel, lite läsande, men det är ett intryck som pulvriseras efter bara några minuter. Hans närvaro är total. Hans texthantering makalös. Hans kroppsspråk närmast obegripligt effektivt i all sin subtilitet. Hans sätt att borra ner hakan innanför arbetsjackans höga krage, för att skydda sig mot Yardens råkalla vinterluft. Hans sätt att med en handrörelse över ansiktet förmedla en trötthet utan ände. Glöden i hans blick när han talar om sitt pyrande klasshat.
Mot slutet, när han håller i en bunt papper, ser jag plötsligt att hans händer darrar. Kraftigt. Det enda synbara symtomet på vad jag får förmoda är undertryckta premiärnerver. Och när jag sätter mig i bilen, och ska köra hem, märker jag att även mina händer darrar. Av kraften i denna magnifikt berörande föreställning. Av glädjen över att teater kan vara såhär bra." Anna Lindblom, Skånska Dagbladet
"Iscensättningen frilägger fint alla de omständigheter som gör att huvudpersonen känner sig värdelös, samtidigt som den för fram ett alltmer politiskt laddat budskap om alla människors lika värde. I Linderoths fina, nyanserade gestaltning finns allt, från det krökta – jag har fått vad jag förtjänat – till det trotsiga: Jag förtjänar mycket mer än jag fått!" Rikard Loman, Dagens Nyheter
"På Malmö Stadsteaters minsta scen står Mattias Linderoth med de gula skyddskläderna och kängorna med stålhätta inhägnad av stålstängsel. Han är en lite yngre och slängigare gestalt än bokens 43-årige Kristian men han har drivet, humorn men också vreden, kan drämma en spade i stängslet och så sårbarheten, förtvivlan, med händerna i ansiktet. Fattigklassursprunget gör också honom till ett slags flykting likt arbetskamraterna på Yarden. Han kan egentligen bara skriva dikt, förutom då att sälja sin kropp, sin muskelkraft.Och här på scenen i Dennis Sandins liksom uppbragta regi blir ”Yarden” mer renodlad än boken och formar sig till en påtaglig och drabbande bild av just arbetets förlorade stolthet och trygghet, i denna bemanningsföretagens nedersta krets. Ett liv där du arbetar men där du är fattig. Ett liv där du har lagt ner vapnen och där klasskampen förs av de som redan äger." Maria Edström, SR Kulturnytt
"Inte heller på scenen framstår det nämligen som en rapport från en igenkännbar botten och klasskamp. Det är något mer komplicerat och verklighetsförankrat. Den som berättar är medveten om att han står med foten i två världar. Frågan är alltså inte bara hur det hänger ihop, enligt gamla strukturer, utan framför allt en förtvivlan inför hur det inte hänger ihop. Och ändå är en påtaglig verklighet för de många. Kultursidornas aktivitet och kroppsarbetets – mellan dem en klyfta som är ogripbar.Mattias Linderoth säger nej till den bravurinbjudan som ligger inbyggd i varje monolog och odlar i stället en anonymitet i rollen vars skiftande uttryck övertygar i kraft av lågmäldhet. Kristian Lundbergs berättelse har i Malmö nått en annan offentlighet, teaterns, men också i sin ensamhet och som enda röst, vittnar den på en dryg timme om arbetslivets nutida villkor." Barbro Westling, Aftonbladet
"Pjäsen är verkligen en berättelse, en människas öppna vittnesbörd om sig själv, sin bakgrund och situation. Linderoths tal är ledigt, avspänt lättflytande, med små, exakt avstämda variationer i tempo och tonfall. I korta inpass gör han andra röster; arbetskamraternas repliker. När historien kommer in på barndomsminnen om den bipolära mamman, om utsatthet, flykt och droger, blir skådespelarens känslointensitet starkare; svettigt ansikte, flackande ögon, ängslan i blicken. ”Dödsvågen brusar i mig”.
Det är en på alla sätt fin gestaltning, som levandegör en betydelsefull roman; förmedlar den med kropp och röst i ett intimt och trovärdigt tilltal. Dramatisering, iscensättning och gestaltning väcker respekt." Björn Gunnarsson, Helsingborgs Dagblad
"Det är en rakt igenom oförfalskad text som Linderoth förvaltar med genuin inlevelse och stor förståelse, i den mån det alls är möjligt att sceniskt gestalta något så bottenlöst och skakande. Att lyckas förmedla Lundbergs ropande röst från vår tids stenöken är hur som helst ett litet stycke teaterkonst helt i sin egen rätt." Martin Lagerholm, Kristianstadsbladet
