Roberto Zucco skiter i allt och alla. Under ett par heta nätter i en stor stad får vi följa med på hans våldsodyssé. Zucco plöjer fram genom tillvaron som en noshörning och lämnar ett spår av död och förstörelse efter sig. I frihetens namn förför, mördar och kidnappar han – utan ånger och utan att tveka. Men krossar han någon är det inte av elakhet, de råkar bara komma i vägen.
Trots all brutalitet fascinerar Roberto Zucco sin omgivning. Vem är han egentligen? En antik hjälte som strävar efter solen? En fantasifigur i en ond saga? Eller ger han en mer sann bild av verkligheten än vi egentligen vill erkänna?
Koltès skrev pjäsen Roberto Zucco utifrån ett verkligt rättsfall om en seriemördare som härjade i Europa på 1980-talet.
V 49
Fredag 5 december kl 19
Lördag 6 december kl 18
Roberto Succo var en förbrytare som under ett par år i slutet av 1980-talet satte skräck i befolkningen i franska Savoyen efter att ha rymt från ett mentalsjukhus i sitt hemland Italien, där han inlett sin kriminella bana med att brutalt mörda sina båda föräldrar på ett ovanligt grymt och blodigt sätt. Han greps i Italien i februari 1988 och dagen därpå skadades han svårt efter ett fall från fängelsetaket under ett flyktförsök. Knappt tre månader senare tog han sitt liv i fängelse. När pjäsen Roberto Zucco av Bernard-Marie Koltès spelades några år senare uppfattades den på sina håll – bland annat i Sverige – som en hyllning till en seriemördare. Ingenting kunde vara mera felaktigt. Man hade helt enkelt inte förstått skillnaden mellan S och Z.
I pjästiteln och i namnet på huvudpersonen leker Koltès med bokstäverna. Z är en förvrängd, en perverterad form av bokstaven S, skrev Roland Barthes, fransk intellektuell på 1970-talet, i boken S/Z, en på sin tid uppmärksammad analys och närläsning av Balzac-novellen Sarrasine. Novellen handlar om en kastratsångare i Italien på 1700-talet och hela problematiken kring fenomenet kastrater koncentrerades, enligt Barthes, i växlingen mellan de båda bokstäverna i huvudpersonens namn (Sarrasine/Sarrazine). Koltès visar i sin pjästitel, att pjäsen inte enbart handlar om den beryktade seriemördaren, även om den yttre handlingen lånats från dennes levnadshistoria. Pjäsen är en förvrängd version av de faktiska händelserna, på samma sätt som teatern kan betraktas som en vrångbild av verkligheten.
Det är alltså ett diktat verk vi står inför, som uppvisar vissa likheter med en verklig historia men som ändå måste betraktas och bedömas som ett konstverk. Huvudpersonen är en man som med full vetskap går utanför den sociala gemenskapen och ställer sig vid sidan om samhället. Han vägrar leva det liv hans medmänniskor väljer – av slentrian eller liknöjdhet och utan att ifrågasätta – och hans livsval blir ett annat. Det intressanta i hans situation är inte i första hand hans metod, d v s ett utanförskap grundat på kriminalitet, utan själva utanförskapet som sådant och den bild av honom som det omgivande samhället skapar sig. Förbrytaren och seriemördaren Zucco är lika mycket en produkt av hans omgivning som ett val av honom själv. Det är i sina medmänniskors blickar som han kan avläsa deras reaktioner och se deras fördömande och hans dröm är att en dag bli genomskinlig, osynlig. Att se och att bli sedd – det är en bärande metafor i pjäsen, men det är också en grundläggande princip för teaterns sätt att fungera. Blicken är den centrala sinnesfunktionen som aktiveras på teatern. På teatern utsätts dikten för verklighetens blickar. Och tvärtom.
Utanförskapet är ett genomgående tema i Koltès dramatik som får sitt starkaste uttryck i Roberto Zucco. Samtidigt är det ett väsentligt bidrag till förståelsen av Koltès egen personlighet. I likhet med Arthur Rimbaud och Jean Genet som han beundrade – Zucco kunde vara hämtad ur en pjäs av Jean Genet – odlade Koltès under hela sitt liv myten om ”le poète maudit”, poeten och konstnären som fördöms av samhället. Liksom sina båda föregångare var Koltès homosexuell och han upplevde starkt sin egenart och sitt utanförskap. Hans död i aids 1989 sammanföll med höjdpunkten på hans karriär.
Myten om ”le poète maudit” får i Koltès pjäser sällskap med andra myter. I Roberto Zucco är det myten om Ikaros som aktualiseras, gossen som byggde sig vingar för att komma närmare solen, men solen smälte vaxet som höll samman vingpennorna och Ikaros straffades för sin hybris och störtade i havet. I slutscenen är det när Roberto Zucco kommer nära solen som han bländas och störtar till marken. ”Solen. Solen” – det är också Osvalds slutreplik i Henrik Ibsens Gengangere, Osvald som straffas med döden för sitt utanförskap liksom huvudpersonen Roberto Zucco, för sitt konstnärskap liksom dramatikern Koltès.
Sedan Roberto Zucco hade premiär 1990 på Schaubühne i Berlin och i Sverige på Stockholms Stadsteater året därpå, har världen förändrats. Våldet har trappats upp och vi lever ständigt under hotet från terrorismen eller kriget mot terrorismen. Varje dag möter vi våldsverkare av Roberto Zuccos kaliber i nyhetsmedia och i verkligheten. Den människotyp han representerar har blivit en integrerad del av vårt postindustriella samhälle och alienationen tycks bara öka i takt med globaliseringen. Koltès pjäs har fått ny aktualitet och spelas igen på många teatrar. Den ger oss en dramatiserad version, en vrångbild av verkligheten, som vi kan reflektera över eller välja att förkasta. Men förhoppningsvis har vi lärt oss att åtminstone skilja mellan S och Z.
Sven Åke Heed
Professor i Teatervetenskap
... regissören Moqi Simon Trolin lägger spelet på en rätt uppsluppen nivå och under större delen av Zuccos våldsturné ler man faktiskt. Trots det tränger uppsättningen under huden eftersom den är så välspelad, så full av ung energi och goda regilösningar, samtidigt som den är obehaglig och brutal. /.../ Henrik Svalander är en utmärkt farligt gänglig och oberäknelig Roberto Zucco... Kajsa Ericsson gör en underbar gestaltning av flickan... gästspelande Ewa Fröling drar på ett tjusigt sätt fram både komiken och komplexiteten ur sina roller. /.../ Hela ensemblen är förnämligt samspelt och utvinner en oerhörd energi ur den svarta dramatikens urkonstellation: mötet mellan mördaren och hans offer.
DN
Stentajt, mörkt, roligt! Roberto Zucco på Intiman i Malmö är en fullträff. /.../ Resultatet är ett underhållande, stentajt samspel där alla för en gångs skullverkar dela en känsla av vilken värld de tillsammans gestaltar där på scenen. /Fast den är svart som synden är föreställningen så rolig att skratten haglar. Teaterns gamla rävar Hans-Peter Edh, Lars-Göran Ragnarsson och Håkan Paaske är i sitt esse. Annika Lundgren åstadkommer underbara saker bara genom hur hon lutar sig mot väggar och hanterar en ölkran. Ewa Frölings rika bitch som desperat blommar upp under pistolhot blir en av många höjdpunkter. Susanne Karlsson är med sin rika och rörande tolkning av oskuldens storasyster ett meningsbärande nav i föreställningen.
Aftonbladet
Malmö Stadsteater inleder sin säsong med en pjäs perfekt utskuren i vår tid. /.../ Ewa Frölings utsökta gestaltning av den konfliktfyllda mamman stöper nya skuggor i bilden av mördaren. /.../ Henrik Svalander gör sin Zucco till en suveränt dröjande gestalt... Susanne Karlsson är storasystern till den förälskade flickan och gestaltar sin roll med ett driv i svärtan som jag känner igen och tycker om. /.../ Sällan känns ett ämne på en teaterinstitution så väl valt, och som utgångspunkt för samtal: ett fulländat snitt på scengolvet.
KvP
Den älskade massmördaren /.../ ... en imponerande komplex Peder Holm... Henrik Svalander i titelrollen, gripande inte minst i sina stunder av självreflektion, för vad är väl ondska egentligen...
Sydsvenskan
... på Intimans scen står Henrik Svalander med sitt illblonda hår, med sin blandning av oskuld, förförelse och en blind tom fläck av kyla. Runt honom finns en stark ensemble som skicklig växlar roller i nåt som alltmer liknar ett sotigt drömspel... en mycket gripande och paradoxalt rolig föreställning – också. Det finns en burlesk sida som helt plötsligt bryter fram, men utan att ta udden av allvaret. Och han [Moqi Simon Trolin] litar på texten, Koltès utmejslade, precisa språk, i Göran O Erikssons översättning, styr uppsättningen, inga koncept eller finurligheter tillåts skymma den.
P1 Kulturnytt
Iscensättningen på Intiman i regi av Moqi Simon Trolin är mycket effektiv från början till slut. /.../ Det finns också en nerv och en driv som gör den här uppsättningen till mycket angelägen teater. Det är spännande och det berör! Dessutom är uppsättningen synnerligen välspelad! Vad mer kan man begära? Henrik Svalander som Robero Zucco är ett fynd! Svalander gör ett synnerligen känsligt och kraftfullt porträtt av någon som tycks vara en fullständig outsider. /.../ Kajsa Ericsson... är utmärkt som den sårbara flickan... Utmärkt är också Susanne Karlsson som systern. Överhuvudtaget är Roberto Zucco synnerligen välspelad och ett gott exempel på den bredd och yrkesskicklighet som finns hos Malmö Stadsteater. Och här ser man också ett flertal av teaterns namnkunniga aktörer. Lars-Göran Ragnarsson, Håkan Paaske, Annika Lundgren, Hans-Peter Edh. Framme vid Edh måste jag lyfta på hatten lite extra... Snacka om bredd!/.../ Scenografin av Stine Martinsen är effektiv /.../ Detta tillsammans med den dramatiska ljussättningen av Sven-Erik Andersson ger en god och tät dramatisk stämning.
Skånska Dagbladet
