Oda! – Saatans kvinna!!

Vid applådtacket till "Oda! - Saatans kvinna!" reser sig publiken upp och jublar. Jag förstår dem. Porträtten av Kristianiabohemernas manliga självupptagenhet är knivskarp. Monica Dominiques musik är dramatisk, gripande och intelligent – och Chatarina Larsson gör en lysande uppvisning. Ensam på scen med fyra musiker och några gipsgubbar fyller hon utan problem upp hela den stora teatersalongen på Hipp.
Sydsvenskan

Karismatisk Oda tar sin plats... svårt att värja sig mot Chatarina Larssons gestaltning. Hon försvarar så framgångsrikt både de expansiva och de destruktiva sidorna av sin karaktär. /.../ Det skulle förmodligen ha varit omöjligt att klämma in Chatarina Larssons karismatiska, utlevande Oda i ett mindre rum.
Dagens Nyheter

Färgstark styrkeuppvisning... Chatarina Larsson spelar suveränt fram denna kvinnliga ambivalens, präglad av skörhet, urstarka drivkrafter, upprorsanda och samtidigt djup osäkerhet omkring den egna förmågan. /.../ Chatarina Larsson växlar obesvärat mellan sång och talpartier. Hon har en tydlig fokusering i energi som tillåter henne att spela denna helaftonsmonolog med en självklarhet och variation som väcker beundran. Föreställningen blir därmed ett kraftfullt uttryck för en kvinnlig resursstyrka, som man med glädje låter sig inspireras av.
Svenska Dagbladet

Saatan, vilken skådespelare! Oda - saatans kvinna ger den där sällsynta upplevelsen då publiken liksom tar ett lättat andetag och ger sig hän. Det är Chatarina Larssons förtjänst. Sällan ser man en skådespelare så fullständigt förankrad som hon är i föreställningens enda roll som Oda Krogh. /.../ Föreställningen var en stor succé för Skånska Teatern, och det lär denna delvis omarbetade version bli på Hipp också.
Aftonbladet

... härligt samspel mellan orkestern och Oda. Chatarina Larssons insats är också den här gången enastående. Hon står ensam på scenen i mer än två timmar och är ständigt närvarande.
Skånska Dagbladet

Chatarina Larsson gör en kraftfull, spänstig och på alla sätt levande Oda... /.../ Det är en mogen skådespelarprestation: Texten sitter gjuten i kroppen och kroppen i sig dansar, trånar, rister, skakar. Chatarina Larsson gör en fin porträttering som vinner min sympati som rollarbete betraktat, inte minst för de fina övergångarna mellan Dag Norgårds text och Monica Dominiques musik.
Kvällsposten

Två och en halv timmes soloföreställning är en utmaning för alla skådespelare, och Larssons sceniska driv i gestaltningen av rollfigurens våldsamma humörsvängningar är inget annat än en prestation av rang.
Kristianstadsbladet

För över 20 år sedan spelade du Oda för första gången. Hur känns det att efter så många år ta itu med rollen igen?

– Det är otroligt spännande att få spela en pjäs som jag har spelat förut, det har jag inte varit med om tidigare. Världen har förändrats, jag har förändrats, och även pjäsen har förändrats, eftersom Oda också blivit äldre nu, med mig, när hon berättar om sitt liv. Hennes förhållningssätt till det hon varit med om är annorlunda efter tjugo år. Den ”nya” Oda är nog mer luttrad, och galnare. Och klokare. Inte mindre arg dock, och det tycker jag om, för hon har mycket att vara arg över.
Hon är faktiskt, i mycket, en ny bekantskap för mig.

Samtidigt finns pjäsen, så att säga, i mitt blodomlopp och i mitt minne. Jag kan den fortfarande mycket bra. Dock har Dag ändrat en del, skrivit till en del, och också tagit bort en del, och då dyker svårigheter upp; plötsligt kan det ur min mun komma en replik som jag inte ens visste att jag kunde och som inte finns med i pjäsen i dag. Då är det ekon från förr! Så ibland kan det bli riktigt komplicerat.

Du har sällskap av fem musiker på scen, men du är den enda skådespelaren. Hur förbereder du dig inför en sådan soloprestation?

– Jobbar, jobbar och åter jobbar! Läser pjäsen, pluggar text, går i skogen och pratar högt, funderar. Det viktigaste, förutom att jag måste kunna texten utan och innan, är att vara öppen och följa med i det som händer, och inte censurera de impulser jag får. Att lyssna in i mig själv och mina motspelare. För trots att jag inte har verkliga motspelare av kött och blod på scenen, så kommer personerna i Odas liv också till tals genom berättelsen, och de måste också lyssnas på.

Sedan har vi ju publiken, som jag inte mött än. Men jobbet är också att förbereda sig på att kommunicera med den, så att jag inte av nervositet rusar iväg och kör över dem i salongen. Det är ju dem jag pratar med. För om jag inte hänger med i vad jag säger, även om allt låter riktigt, så kan heller ingen annan förstå.
Egentligen finns det inte monologer, alla samtal är ju med Någon, även om det bara är med sig själv man pratar.

Hur mycket Oda finns det i Chatarina, och hur mycket Chatarina finns det i Oda?

– Det är klart att det finns mycket Oda i mig och mycket Chatarina i Oda. Jag kan ju aldrig bli någon annan än Chatarina, men jag kan låna mig åt rollen, med hjälp av berättelsen och situationerna, vilka silas genom mina egna upplevelser och erfarenheter.

Alltid när jag går på teater och ser skådespelarna komma in på scenen, så tänker jag fortfarande, efter trettioåtta år: ”Hur vågar de!” Detta kan ibland slå mig när jag ska somna, vilket ju inte är så sömnbefrämjande, men då memorerar jag pjäsen, det är konkret och hindrar mig från att åka iväg i fantasier. Så småningom somnar jag.
Och på köpet har jag lärt mig texten ytterligare lite bättre!