Start / På scen / Arkiv / Skimmer
Minska Återställ Öka
Tycker du det är svårt att hitta pjäsen du letar efter här i arkivet? Prova sökfunktionen längst upp till höger!

Tillbaka till arkivet
Skimmer
Premiär på Intiman
28 februari 2009

Föreställningens längd:
ca 1 timme och 20 minuter (ingen paus)

Skimmer

Av Marius von Mayenburg
Översättning Magnus Lindman
Regi Hugo Hansén
Dramaturg Stellan Larsson
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Sven-Erik Andersson
Mask Siv Nyholm

Facebook Twitter Google
Dela

Om Skimmer

När Julia börjar jobba som hushållerska hos Walter känner hon att det är något som inte stämmer. Varje dag måste hon laga exakt samma mat; strimlat kött med champinjoner och ris. Hon förbjuds släppa in ljus eller öppna fönster, och det är på nåder Walter låter henne städa den igengrodda våningen.

Ganska snart inser Julia att hemmet bär på mörkare hemligheter än vad de fördragna gardinerna antyder.

Skimmer är en klaustrofobisk historia om livslögn och verklighetsflykt med i det närmaste hitchcockska dimensioner.


Filmklipp

Pressklipp

Pressklipp

Med små medel lyckas regissören och ensemblen krama oerhört mycket drama – en förväntan om att något avgörande ska inträffa – ur en fullkomligt glanslös konstellation [Walter och Julia]. /.../ Birte Heribertson gör sin bästa roll på Malmö Stadsteater, och det är en svår roll eftersom rediga Julia hela tiden balanserar impulsen att fly och impulsen att släppa in ljus och frisk luft i Walters tillvaro. Göran Dyrssen är som bekant en skådespelare som öser trovärdighet i roller som nätt och jämnt kan stå upprätt av egen kraft, och hans Walter står, rejält fastskruvad i sitt elände.
Dagens Nyheter

Pjäsen har en effektiv dramaturgi... Regissören Hugo Hansén har lagt ned ett gott arbete i personinstruktionen. Föreställningen känns gedigen och välspelad hela vägen.
Skånska Dagbladet

För första gången anar jag lite av von Mayenburgs omsjungna storhet som dramatiker, något som inga tidigare uppsättningar av hans pjäser i Sverige har lyckats med. Jag blir illa berörd och obekvämt störd av Malmöföreställningen på ett sätt som man bara blir av riktigt bra teater. /.../ Så visar sig Hugo Hanséns val av en närgången naturalistisk spelstil vara ett effektivare sätt att förmedla symboliken i von Mayenburgs pjäs än Richard Günthers metateatralt iscensatta tolkning. Det är inget självklart val från början, och det är heller inte ett val som kan läggas till grund för någon normativ teaterestetik. Det fanns helt enkelt två riktningar att välja emellan, och Hansén valde den bättre.
Expressen

Med hjälp av scenograf och kostymör Sven Haraldsson och en utmärkt skådespelartrojka /.../ har regissör Hugo Hansén skapat en verkligt krypande, existentiellt mardrömsaktig rafflande rysarföreställning om människans mörkaste hemligheter och hennes fåfänga försök att med hjälp av osammanhängande och lösbrutna dialoger kommunicera med varandra.
Kristianstadsbladet

Hugo Hansén håller spelet i ett stramt grepp som pendlar perfekt mellan avspänd vardaglighet, samförstånd och plötsliga utspel av hot eller uppbrott.
Svenska Dagbladet

Det är sällan jag tvingats tänka så mycket när jag suttit på teatern. Det är "Skimmers" främsta förtjänst. Inte minst har von Mayenburg tillfört familjedramat ytterligare något som inte riktigt sagts förut. Inte på det här viset i alla fall.
Norra Skåne

Inspirationsmaterial till skola

Inspirationsmaterial till skola

Om Marius von Mayenburg

Om Marius von Mayenburg

"Jag har alltid tyckt att vuxenvärlden är frånstötande och äcklig"
(Marius von Mayenburg)

I dramatikens historia finns ett område som ända från antiken till våra dagar utforskats och vänts och vridits i alla möjliga och omöjliga former: familjen – och kanske då framför allt relationen mellan vuxna och barn. Ibland i tydligt dysfunktionell variant, ibland med en normal yta under vilken man anat liken i garderoben. Från Kung Oidipus och Medea, via Hamlet och Kung Lear, kommer vi fram till Ibsens, Strindbergs och Lars Noréns dramatik. Det är nästan så man undrar vad dramatiken handlar om när familjen inte är inblandad.
    Bland de nutida europeiska dramatikerna är Marius von Mayenburg en representant för denna linjen. Även om inte relationen mellan vuxna och barn är fokus i allt han skrivit är ämnet flitigt förekommande. För honom är familjen en bra miljö när det gäller att hitta starka konflikter.

Samtidigt är han långt ifrån någon realistisk traditionalist. Pjäserna drar formmässigt i en mängd riktningar, han söker hela tiden nya berättarsätt, samtidigt som det tillspetsade och råa, men ändå poetiska finns som ett personligt igenkänningstecken.

I Eldansikte från 1998 kan man först tro att man ser ett traditionellt familjedrama. Vi möter Modern, Fadern, barnen Kurt och Olga samt Olgas pojkvän Paul. Men även om klaustrofobi, instängdhet och kontaktlöshet är vanliga ingredienser i familjedramatik är problematiken här så stegrad och belyst att vi helt enkelt inte kommer undan. I en dialog mellan dottern Olga och sonen Kurt låter det så här:

Olga:
– Det är bara gamlingarna som är så sjuka. Men nån gång blir vi också så där. Det går inte att stoppa det. Alla blir vuxna nån gång.

Kurt:
– Då är jag hellre död eller full

Och längre fram i pjäsen säger Kurt till Olga: "Du snackar skit. Ingenting går långsammare för mig, inte nånting, jag har en eld i mig, det känns hela tiden som om det kommer rök ur öronen och när jag öppnar munnen slår det ut en eldsflamma."
Att Kurt har en eld i sig är mer än ett Strindbergsinspirerat citat. Det visar sig nämligen att Kurt är pyroman, dessutom lever han i ett incestuöst förhållande med systern – och föräldrarna vill absolut inte se sanningen. När Olgas pojkvän Paul ska presenteras för familjen sägs följande:

Fadern:
– Han är fortfarande i puberteten.

Kurt:
– Det har han sagt i ett år nu. Det här med puberteten är fruktansvärt för mina föräldrar. Det är rätt intressant. Mamma stryker mig över håret med huvudet på sned och medlidsam blick, och så suckar hon, och jag vet att hon tänker: min lilla pojke. Puberteten.

Kurts pyromanprojekt kan först verka helt verklighetsfrämmande men man behöver inte tänka längre än till vår tids desperata våldsuttryck bland ungdomar, om det sen gäller bränder, vandalism eller skolskjutningar. Pjäsen är skriven för drygt tio år sedan, men när det gäller desperation har verkligheten nu hunnit ifatt pjäsen. På det viset är von Mayenburg en dramatiker som ser och förutser. Kanske är inte Kurt så ovanlig och extrem som man först kan förledas att tro.

Marius von Mayenburg är också en författare som medvetet arbetar med formspråk och dramaturgi. Formen är från pjäs till pjäs helt oförutsägbar. Han skriver ofta korta fragmentariska scener där han på ett paradoxalt sätt berättar mycket genom att utelämna mycket. Det är visserligen ett gammalt grepp inom dramatiken, men von Mayenburg tar hela tiden flera steg vidare. Det leder ofta till att frågorna blir många fler än svaren och något man kan slå fast är att den matematiskt exakta dramaturgin hos Ibsen – där patiensen alltid går ut och alla frågor besvaras – är långt borta.
Hos von Mayenburg kan tiden gå och platsen förändras utan att det på något sätt markeras. I exempelvis Det kalla barnet glider handlingen mellan ett krogbesök, ett bröllop, en turistresa och en begravning.
Men även i den pjäsen ser vi familjesituationer, men nu på ett helt annat sätt än i Eldansikte. Här är det relationerna mellan vuxna barn och deras föräldrar – och inte minst inom parkonstellationerna – som är i von Mayenburgs kikarsikte. Ett ungt par drar till exempel runt med ett spädbarn i en barnvagn, men barnet visar sig vara en docka.

I Det kalla barnet finns också kontaktlösheten mellan generationerna gestaltad med – rakt upp och ned – korkad humor:
Pappa:
– Just det. Förlåt. Vad jag ville säga var – vad gör du, Lena, min lilla älskling?
Lena:
– Jag studerar, pappa.
Pappa:
– Javisst ja. Vad var det nu igen?
Mamma:
– Egyptologi, pappa. Eller hur, Lena?
Lena:
– Ja. Egyptologi.
Pappa:
– Och då lär du dig hur man blir en egyptier va? Eller?”

Ett återkommande grepp hos von Mayenburgs är att han växlar mellan tillspetsad dialog och poetiska monologer, vilka helt plötsligt verkar  uppstå ur skeendet. I Det kalla barnet säger rollfiguren Lena: ”I alla pyramider finns det en kammare som inte har upptäckts än. Ljuset från lampan strålar in i en smal nisch, som inte är bredare än en arm, och längst in i den finns det en kompakt, urtung stenplatta som spärrar vägen. Man kan inte öppna kammaren utan att förstöra hela pyramiden.” Om man kopplar den monologen till familjetematiken får man verkligen anledning att undra vad författaren syftar på. Är det livslögnen som vi inte vill se, eller det friska som inte får bli förstört?

Men von Mayenburg nöjer sig inte med att experimentera med tidens gång i handlingen eller utan förklaring växla mellan situationer. Han experimenterar också med genrernas formspråk. Om Eldansikte på ett plan liknar ett traditionellt familjedrama är Det kalla barnet ett extremt spretigt bygge där vi möter en mängd handlingsplan samtidigt. I Skimmer låter han några människor mötas i ett mer eller mindre stängt rum, ett grepp som tidigare bland annat använts av absurdisterna, av Sartre, Mrozek och av Harold Pinter, men som von Mayenburg sin vana trogen utvecklar till något annat.

På senare år har han undersökt både komedi och mardrömsspel. I Den fule möter vi Lette som av sin chef anses så ful att han inte tillåts presentera företagets senaste produkt. Han måste därför genomgå en plastikoperation. Men här tar författaren tag i och ruskar om vårt moderna samhälle. Lettes nya utseende blir en modetrend och snart ser alla ut som han. Vem är då ful respektive vacker? Hur ser normen egentligen ut? En dramaturgisk poäng är dessutom att författaren i manuset påpekar att skådespelarnas ansikten absolut inte ska förändras efter operationerna. Ovanpå detta bär en mängd rollfigurer samma namn samtidigt som scenskiftena inte på något sätt är markerade i manuskriptet. Förvirringen är alltså total. I Den fule arbetar han med komedins konventioner och utvecklar samtidigt de drastiska klippen i tid och situation som alltid förekommit i hans pjäser.
I Der Hund, die Nacht und das Messer från 2008 får vi istället följa huvudpersonen M, i en Kafkainspirerad mardröm, under en natt där den mänskliga identiteten är upplöst och våldet ett dominerande uttrycksmedel. Frågan om identitet undersöks i dessa två pjäser på diametralt olika sätt.

Inför Der Hund, die Nacht und das Messer kan man verkligen undra hur långt det gått med mänskligheten. Samma fråga kan ställas när det gäller pjäsen Freie Sicht, som hade urpremiär i Australien 2008. Vuxenvärldens skräck inför barnet, ett tydligt tema i Eldansikte, återkommer här i en helt annan form – och ännu mer tillspetsat. I pjäsen finns inga rollnamn, bara repliker uttalade av anonyma vuxna, och den som de hela tiden har i sikte är ett barn, i deras ögon en potentiell terrorist. Författaren bygger här upp en atmosfär av misstro och misstänksamhet, en kollektiv paranoia, där skräcken stegras tills ingen längre verkar tänka på att det är ett barn man talar om. Parallellen till vår tids skräck för terrorister är verkligen inte långt borta. von Mayenburg har också uttalat sig om detta: ”Jag är intresserad av förhållningssättet inom en grupp. Hur ser dynamiken ut inom en grupp? Hur utvecklas plötsligt en oskyldig situation till att bli livsfarlig?” När terroristskräck blandas med osäkerheten inför ett förpubertalt barn blir masspsykosens absurditet extremt tydlig.

I en intervju med Ulf Peter Hallberg i samband med premiären på Det kalla barnet på Dramaten kommenterade von Mayenburg kort och koncist sitt återkommande intresse för och granskning av den vuxne i förhållande till barnet: "Jag har alltid tyckt att vuxenvärlden är frånstötande och äcklig".

Stellan Larsson, dramaturg

(Pjäserna Eldansikte och Det kalla barnet som citeras i artikeln är översatta av Ulf Peter Hallberg.)

Föreställningsbilder

Kommentarer

Kommentera föreställning
Namn:
Kommentar:
Ange verifieringskoden till höger: