Maria Stuart

Klicka på länken nedan för en glimt av arbetet på skrädderiet med några av kostymerna till Maria Stuart.

Hallå där Lucy Pitman-Wallace! Får vi ställa några frågor?

Du har satt upp många föreställningar i Storbritannien, men detta är första gången du arbetar i Sverige. Hur är det att arbeta med skådespelare som har ett annat språk? Märker du någon skillnad på brittiska respektive svenska skådespelares arbetssätt?

Det har varit fascinerande. Mitt intryck är att ni alla pratar lysande engelska, särskilt då min svenska är obefintlig. I ensemblen pratar flera flytande engelska och jag tycker att jag kan regissera precis som jag gör hemma, men ibland pratar jag kanske långsammare och använder enklare ord. När det gäller pjästexten har jag varit noga med att bevara den moderna känslan från Peter Oswalds engelska bearbetning, och översättaren har hjälpt oss mycket.

Jag tycker att svenska skådespelare är mycket lugnare än brittiska och ofta mer sugna på att experimentera. Det här kommer sig nog av hur skådespelaryrket värderas här; mer jobbsäkerhet och längre repetitionsperioder. I England repeterar vi ofta bara fyra veckor fram till premiär. Det betyder att skådespelarna är mindre benägna att chansa och ta risker. Deras första tankar om rollen blir kanske de enda, medan svenska skådepelare vet att de har tid på sig att utveckla sin rolltolkning. Jag har blivit omvänd till det svenska sättet att jobba!

Maria Stuart beskriver kampen mellan två kvinnor, men i pjäsen finns endast tre kvinnoroller och tolv mansroller. Hänger den könsfördelningen samman med innehållet i pjäsen?

Den elisabethanska eran i England var mycket mansdominerad trots att Elisabeth I satt på tronen. Elisabeth och hennes äldre syster Maria Tudor fick enbart bli drottningar eftersom det inte fanns någon manlig arvinge till Henrik VIII:s tron, efter att deras bror Edward VI dött.

Både Maria Stuart och Elisabeth I var omgivna av manliga hov- och statsmän som ofta drog upp den känsliga frågan om vilka de borde gifta sig med. Pjäsen återspeglar dessa situationer; Maria framställs som någon som har många förhållanden med män, och visst hon var gift tre gånger. Hennes andre och tredje make visade sig vara belastningar på grund av deras förhoppningar om att bli kungar. Maria själv hoppas att Leicesters kärlek ska rädda henne.

Elisabeth å andra sidan är smärtsamt medveten om att hon borde gifta sig av politiska skäl och skaffa sig en arvinge. Men alla utländska prinsar vill bli kungar och Elisabeth vill inte lämna över sitt rike till en utländsk manlig makthavare. Resultatet blir att hon förnekar sig själv Leicester och all annan form av sexuell kärlek och blir mer och mer isolerad. Leicester kallar henne för den kvinnliga konungen. Pjäsen utforskar frågor kring kvinnlig makt i en manlig värld – måste Elisabeth bli mer manlig än männen, eller kan hon regera som kvinna?

Pjäsen är skriven för drygt tvåhundra år sedan och hämtar sitt stoff från slutet av 1500-talet. Hur kan vi relatera den till vår tid och våra liv?

Schiller skrev sin pjäs år 1800, och uppmärksammade frågor som vi fortfarande lever med i dag. Jag har redan nämnt genusaspekten och frågan om kvinnor kan bestämma i en manlig värld. Pjäsen undersöker också den religiösa tron. Maria var katolik och Elisabeth protestant. Det här var en svår tid för den engelska kyrkan. Henrik VIII hade brutit med påven, men bara några år senare kämpade hans dotter Maria Tudor för katolicismen, och nu återinförde Elisabeth den protestantiska tron.

I pjäsen samlas katolska fanatiker kring Maria Stuart. De hoppas göra henne till drottning och återförena England med Rom. Elisabeth menar att folket ska få ha viss religiös frihet, men kan hon tolerera fanatiker? Hon hade nog kunnat känna igen sig i dagens krock mellan vår västerländska kristendom och islam i länder som Iran och Irak.

Elisabeth tar itu med hotet från terrorismen. Eftersom terrorister, som Mortimer, ser Maria Stuart som en katolicismens förkämpe hotas både Englands säkerhet och Elizabeth till livet. Ska hon avrätta Maria Stuart för att visa att hot mot staten inte tolereras, eller ska hon beskydda Marias individuella rättigheter? I pjäsen reflekteras över svårigheter kring individens rättigheter och ett lands säkerhet. Jag har valt att sätta upp pjäsen i dess elisabethanska period, men pjäsens teman och frågor sätter även ljuset på hur vi lever i dag år 2009.

CH 090316

KONSTEN, MAKTEN OCH FRIHETEN
Friedrich Schiller och Maria Stuart

Gestalter som Goethe, med sin av den svenska Skolöverstyrelsen förevigade förkärlek för citroner från Italien, och Schiller, med sin mästerliga förmåga att framställa dramatiska ögonblick och historiska konflikter – det spanska 1500-talshovet i Don Carlos (1787), trettioåriga kriget i Wallenstein (1798-99), Jungfrun av Orléans (1801) och Wilhelm Tell (1804) – vad vill de oss?
   Schiller vaccinerar oss mot den nuvarande dumheten, inställsamheten och utslätningen – det ultramoderna hovet och bluffekonomins bländverk. Hans uppsåt är sant romantiskt och allt annat än förlegat: att människan behärskar tingen i stället för att låta sig behärskas av dem.
   Vad innebär en tro som utesluter andra? Finns det en osynlig hand som låter tillfälligheter avgöra? Är det inte högförräderi att negligera det lyckliga ögonblicket? I Schillers föreställningsvärld är kärleken den besjälande principen i den av rå kroppslighet präglade världen. Det handlar om att upptäcka sin frihet.

IDEALET OCH LIVET
Denna dramatik är full av produktiva tankar om ”behag och värdighet”, ”idealism och själfullhet”, ”spontanitet och frihet” – allt det som håller på att gå förlorat nu. Schiller ställer sanningskärleken mot ”krämarsjälarna”.
   Mycket i Schillers estetiska teori handlar ”Om människans estetiska fostran”. Den strikta nyttofilosofin betraktar han som en vidrig hydra, att underkasta sig makten är liktydigt med att förvandlas till maskin och berövas sin erfarenhet. Och makten kan ta sig olika gestalt, det är inte bara staten – utan en ideologi, en människa, en naturdrift eller en villfarelse.
   År 1787, två år före franska revolutionen, föregriper Schiller i Don Carlos samtliga idéer och komplikationer som genomsyrar revolutionens strävan efter frihet, jämlikhet och broderskap. Under åren efter 1789 förhåller han sig avvaktande till händelserna medan andra jublar. Schiller konstaterar att ”det sena förnuftet inte finner den tidiga friheten”, med andra ord viljestyrkan och oegennyttan; våldets kaos segrar i stället.
   I Schillers dramer misslyckas upprorsmakare och världsförbättrare med sina planer, för att tillfälligheterna och missförstånden kommer emellan. Livets och lidelsernas notoriska oöverskådlighet lägger hinder i vägen.
   Den 26 augusti 1792 tilldelar nationalförsamlingen i Paris Friedrich Schiller titeln ”citoyen français”, men dokumentet blir liggande och når inte Schiller i Jena förrän 1798. Då har samtliga undertecknare, däribland Danton, avrättats i giljotinen. Det är ett dokument från dödsriket.

DEN ESTETISKA SUVERÄNITETEN
Schiller kämpade hela sitt liv mot sjukdom och hotande död – med stegrad produktivitet. När hans kropp obducerades den 9 maj 1805 konstaterade hertigen av Weimars livmedikus att diktarens hjärta saknade muskelsubstans, mjälten var onaturligt förstorad och njurarna helt upplösta: ”Det är ett under att den stackars mannen kunde leva så länge”, noterade doktor Huschke.
   Studerar man breven från den långa och intensiva vänskapen med Goethe ser man att den estetiska suveräniteten var Schillers livselixir. Konsten är för honom en upphöjd tjänstgöring. Som diktare vill han konstruera en universell historia som bygger på en för livsenergin – mot alla odds – upprätthållande princip: uppmärksamhet.

Diktens slöja med sitt trolska skimmer
ljuvt förvandlade det sannas drag,
och en lust, som man ej mer förnimmer,
fyllde världen med sin dofts behag.
(Greklands gudar, öv. Bertil Malmberg)

DEN STOLTA DROTTNINGEN
Maria Stuart (spelad första gången i Weimar år 1800; här presenterad i en engelsk bearbetning av Peter Oswald) är ett av Schillers mest koncentrerade och känsloladdade dramer.
   ”Vid sex dagars ålder drottning av Skottland, vid sex års ålder trolovad med en av Europas mäktigaste furstar, vid sjutton drottning av Frankrike”, sammanfattar Stefan Zweig i sin läsvärda monografi Maria Stuarts ”barn- och ungdomsliv”.
   Vid sin franske makes (Frans II) död förlorar Maria Stuart sin europeiska ställning, sin makt, sin trygghet. Den 19 augusti 1561 landstiger hon som drottning av Skottland och Irland – och som renhjärtad katolik – i det trångsinta, mörka, dystra, outvecklade och huvudsakligen katolska hemlandet, 19 år gammal.
   Skottland har under Marias år i Frankrike påverkats av reformationen: de religiösa motsättningarna går genom byar och städer, släkter och familjer. Katoliker och protestanter eggas ständigt i sitt hat av fanatiska präster och stöds av utländska makter.
   I England regerar den protestantiska Elisabeth I, men som barnbarnsbarn till Henrik VII kan Maria Stuart egentligen göra anspråk på den engelska tronen. Elisabeth betraktas nämligen som en oäkting, dotter till Henrik VIII och Anne Boleyn, som förklarades för äktenskapsbryterska och avrättades.
   Marias regeringstid i Skottland slutar i uppror. Man anklagar henne – förmodligen med rätta – för att ha lockat sin älskare att mörda hennes andre man, och Maria flyr undan folkets vrede, till England! Det är en av paradoxerna i hennes liv. Hon är välkommen i många länder, men när Elisabeth taktiskt tar parti för Maria som drottning mot upprorsmakarna, för den kungliga rättens oantastlighet och därmed för sin egen sak – går Maria i fällan. I en enkel fiskarbåt anländer hon den 16 maj 1568 till Carlisle, tjugofem år gammal.

DET MÄNSKLIGA OCH DET OMÄNSKLIGA
Marias Stuarts naivitet är att hon i England går med på att rättfärdiga sig inför drottning Elisabeth mot de anklagelser som rör regeringstiden i Skottland. Hon dras på så sätt in i en process som har till syfte att röja henne ur vägen. Maria tas i förvar och tillbringar återstoden av sitt liv (1569-1587) som fånge på olika slott, om än till en början i sviter och flyglar, med tjänstefolk – till slut i en enkel cell.
   Schillers drama är laddat med dessa förhistorier, Maria är en åldrad fånge, katastrofen har redan inträffat: hon har befunnits skyldig. Men hon är oskyldig och skyldig. Det hon anklagas för är hon inte skyldig till. Andra brott besudlar hennes liv.
   Mot henne står den pragmatiska, realistiska Elisabeth som med stor behärskning manipulerar sin omvärld, men tvekar om att underteckna dödsdomen. Elisabeth är en världshistorisk antites till den varmblodiga, spontana och känslomässiga Maria – som ofta förälskat sig besinningslöst, alltid med fel man. Om Elisabeth, den kalla, säger man att hon nog dör som oskuld.
   Omkring de båda kvinnorna kretsar männen som bipersoner: en förvirrad idealist, en taktisk opportunist, myndighetspersoner, väktare, tjänare. Endast amman Kennedy har ett verkligt inflytande, levande känslor.
   Maria och Elisabeth möts bara i Schillers drama, i parken utanför slottet Fotheringhay. Det är dramatikerns konstruktion, historiska gestalter utsatta för konstens konfrontation:

ELISABETH: Är ni besegrad nu, Maria Stuart?
( - - -)
MARIA: Falskt sken har jag försmått. Jag vägrade
              att dölja sanningen.

Sanningen är alltid den spjutspets Schillers drama strävar mot. Han skapar ett verk och frågar sig vad verket gör med honom. Gestalten möter sin sanning.
   Efter nästan tjugo år som fånge på olika slott utsätts Marias Stuarts personlighet för den sista prövningen.
   Under peruken är håret isgrått, kortklippt.
   Nej, hemligheter ska inte avslöjas utan respekteras.
   Därför vill jag, kära åskådare, inte säga för mycket.
   Må Schillers scenkonst utforska er – och ni den.
   Finns det en frihet från den egna epokens tvång?


Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Rollerna är maffiga och intressanta: känslorna svallar men det pratas också mycket politik. Att spelet pågår bland stora släktporträtt understryker att drottningarna är historiens fångar, ödesbestämda av arv, med få vägar ut. /.../ Ensemblen – ingen glömd – förmedlar stark dynamik och temperament i allt detta pratande. Man sveps med. Man bryr sig om dessa drottningar och alla omkring dem. Aftonbladet

Även om Jessica Curtis tidstrogna kostymer är minst sagt överdådiga är minst sagt överdådiga, appellerar uppsättningen lika mycket till öronen som till ögonen. Ulf Peter Hallbergs översättning är storartad.
Det är en rätt krävande uppsättning, men tre timmars Maria Stuart på Hipp gör diplomatlivet mer rättvisa än en hel föletong på tv. Uppsättningen öser insikt och känsla över publiken i så rikliga mått att man bara får med sig en bråkdel hem. Man känner sig på en gång fattig och berikad. Dagens Nyheter

Här finns inget utrymme för hjältemod och meningsfulla offer. Elisabeth är den enda som får glittra, men också hon är fjättrad, om än med gyllene kedjor. /.../
I slutscenerna kläs så både Maria och Elisabeth i vitt. Den ena vitnar till helgon, den andra till gengångare. En stilenlig avslutning på en kysk och mycket vacker föreställning. Sydsvenskan

Och det märkliga, om än inte helt oväntade, inträffar – utan blinkande samtidsmarkörer och inställsamma igenkänningssignaler träder dessa rollgestalter steg för steg, scen för scen, ut ur sitt historiska främlingskap och börjar angå oss. Vi får ingenting skrivet på näsan, vi besegras av dramats egen kraft. Expressen

Här finns en omsorg om dramatiken och om detaljerna och så ett synnerligen gott ensemblespel. Det var längesen Malmö Stadsteater var så här bra! /.../
Det är underhållande och ger en touch av Globe. Så även på slutet, när aktörerna vid applådtacket släpper loss i en dans. Då är det verkligen som om man var på Globe i London, och slutkänslan på Hipp är också som den brukar vara där. Man jublar! Skånska Dagbladet