Ett turnerande teatersällskap repeterar sin hyfsat usla fars. Vi kommer in i handlingen under genrepet, kvällen innan premiär. Delar av ensemblen slöar och slappar i tron att det bara är en vanlig repetition, samtidigt som den desperata regissören balanserar på sammanbrottets rand.
Pjäsen blir mycket riktigt en katastrof, men verkligheten i kulisserna är ännu värre. Pengar står på spel, en tallrik med sardiner cirkulerar och svartsjukan sprider sig som en löpeld.
Michael Frayns prisbelönta Rampfeber sägs vara en av tidernas roligaste pjäser. Den kallas ”farsernas fars” och har spelat för fulla hus i Londons West End.
På Hipp kan man just nu njuta av det mest engelska som finns, nämligen engelsk humor av ädlaste och galnaste märke... Regissör Adde Malmberg med ensemble visar sig direkt ha en ordentlig fingertoppskänsla för engelska galenskaper. Efter en lite försiktig första akt närmast exploderar den andra på ett sätt som för tankarna till såväl Monty Python som Pang i bygget. Eller varför inte Ray Cooney? Uttryckt på annat sätt, så är Rampfeber något av det roligaste man sett på länge! Humorlösa personer varnas! Det är mycket underhållande... Det är verkligen en prestation! En kollektiv komediprestation, där jag inte går in på enskilda rollprestationer. Det är inte någon god idé. Superlativerna tar nämligen snart slut.
Skånska Dagbladet
Det är textuellt förtjusande metateater med en för genren ovanligt hög komplikationsgrad... Vi andra behöver bara luta oss tillbaka och njuta av en föreställning där det slås i dörrar, springs och ramlas i trappor – fast med en exceptionell tajmning... Särskilt andra akten... är skrattframkallande på det där sällsynta viset då varken fysiken eller psyket utesluts, varken kroppen eller språket.... Som regissör har Adde Malmberg... verkligen lyckats. Här finns en imponerande precision i ensemblespelet, en uppenbar samklang som bär över dessa knappa tre timmar. Ingen skådis glömd, två nämnda: Petra Brylander (som hon försöker gömma sig bakom en dörr!) och Mattias Linderoth (som han kan falla och resa sig!). Annars är det max, med ett minimum av överspel, som gäller.
Kvällsposten
Pang i teaterbygget! ... det är en kroppskomik som Malmöensemblen utför med svindlande, sekundsnabb precision. Det snubblas och snavas, men framför allt är det en bländade lek med rekvisita, som bollas och jongleras mellan de högvarvade figurerna... Om starten är lite trevande så blir det i gengäld rent fyrverkeri på slutet. Förvirringsfars och förväxlingskomedi är bara förnamnen.
Helsingborgs Dagblad
Det rasande snabba kroppsspelet sitter perfekt, och i det avslutande totala verbala sönderfallet kommer några av ensemblens komiska begåvningar riktigt till sin rätt. Då får man lust att plocka fram nöjesteaterkritikens favoritomdöme: skrattfest för hela publiken!
Nummer
VISST ÄR DET NÅT SPECIELLT MED BRITTISK HUMOR? Har vi inte alla en känsla av att brittisk humor alltid är bra? Finns det inte hur många engelska humorister som helst? Peter Sellers, Rowan Atkinson, Oscar Wilde – visst var han rolig? Och han levde ju på 1800-talet! Och Chaplin var ju engelsman och Halvan också, men inte Helan, men vem var den rolige? Visst kan vi alla räkna upp ett antal engelska komiker som vi gillar? John Cleese, Eddie Izzard, Victoria Wood, French & Saunders… Men hur många tyska, franska eller spanska humorister känner vi till? Vet vi namnet på någon?! Ok, visst har det att göra med språket, vi är ganska bra på engelska och för att fatta humorn måste man fatta vad komikern säger och självklart har det också med att göra att vi vet mycket om England, vi har sett otaliga engelska TV-serier, filmer, läst böcker som gör att vår kunskap om det brittiska samhället är ganska stor. Och det är en viktig förutsättning för att förstå en viss humor – att man har referenserna. Fattar man inte vad dom skojar om så kan man inte förstå det roliga. Det finns antagligen jättebra komiker i Malaysia och Algeriet, men även om vi skulle förstå språket så vet vi för lite om livet där för att vi skulle förstå det roliga. Här kommet ett exempel på algerisk humor: "Två män sitter och tittar ut över Medelhavet, den ene säger: om detta var en soppa, hur många baguetter skulle vi då behöva?" Kul? Tänkte väl det! Men det måste vara nåt mer med brittisk humor, det blir ju inte automatiskt kul bara för att vi fattar. En sak man lätt kan se är att man har en stark tradition av humor i England, en tradition man är stolt över, som man odlar och som är viktig för engelsmännen. Man skämtar i England på samma sätt som man berättar sagor på Island, åker skridskor i Holland och sjunger i kör i Lettland. Dom unga lär av dom gamla, skapar sedan själva nåt nytt och eget med det gamla som grund, det blir viktigt att skämta, det ger status, det ges en plats i samhället. En humorist hanteras med respekt i England och den allmänna toleransnivån är hög när det gäller humor. Och detta i ett land som långt in i vår tid har präglats av victoriansk puritanism. Tänk om det är så att den pryda gamla drottning Victoria har hjälpt fram den engelska humorn! Det är humorn som har blivit ventilen, det är där allt det kan pysa ut, som inte annars är tillåtet. Men det engelska folket har ju också under lång tid varit ett folk med mycket makt, landet har vimlat av rika och mäktiga människor, det brittiska imperiet har ju dominerat världen! Och människor med makt är tacksamma att skämta om och dom tycker också om att bli skämtade om. Statusfall är alltid roliga och när en högt uppsatt person förlorar sin värdighet blir det oftast kul, Peter Sellers Kommissarie Closeau t.ex. eller den korkade ministern i TV-serien Yes, minister. Men också det omvända; när en liten, svag klantskalle löser problem på sitt alldeles eget sätt, som Mr. Bean. Eftersom det brittiska samhället också alltid varit ett uttalat klassamhälle, där klasstillhörigheten varit en viktig del av identiteten så har det också funnits många möjligheter att ställa olika klasser mot varandra. Varje klass har sin humor och sina komiker att identifiera sej med. Att sträva uppåt, att bli erkänd i dom fina kretsarna kan man hitta i så olika humorserier som Fawlty Towers och Keeping Up Appearances. Att driva med makten finns ju uttalat hos t.ex. Monty Python i deras respektlösa sätt att göra narr av allt från adelsmän och militärer till idrottsmän och grekiska filosofer. Rowan Atkinsons Black Adder driver hejdlöst med den brittiska historien och Noel Coward begår lustmord på den engelska överklassen; ”Mad dogs and englishmen go out in the midday sun…” Genom humorn har också underklassen en chans att ge sej på sina översittare, Charlie Chaplins luggslitne vagabond står mycket lågt i samhällshierarkin men vinner alltid åskådarens sympati. Sen är frågan också om det finns nåt som förenar all engelsk humor? Om det finns några likheter mellan Benny Hill, Borat och Ben Elton, mellan Absolutely Fabulous, The Plank och The Office? Ja, jag tycker att det finns en respektlöshet i engelsk humor som jag tror beror på humorns höga status. Man vågar skoja om allt för man vet att även om det är elakt, överdrivet och smaklöst så kommer det att uppskattas av många och tolereras av alla. I ett samhälle med mycket regler och lagar och med en tydlig hierarki är det lätt att skämta och i ett samhälle där man ska vara kontrollerad och inte känslosam finns det ett behov att lätta på trycket. Så är det i England och i hög grad också i Sverige och det är därför, tror jag, som vi känner igen oss och gillar engelsk humor. Till sist bara en lite personlig fråga: Vilken är din favorit bland engelska komiker? Min är Tommy Cooper! Adde Malmberg, regissör
