En tragikomisk enaktare om två döende män som delar rum på sjukhuset i Malmö. Den ene är en välbärgad advokat och den andre är en hemlös man som hittats i en park.
”Under sina sista år låg min vän bokförläggare Bengt Forsberg en hel del på sjukhus. Vid ett tillfälle delade han sjukrum med en hemlös man. De båda herrarna började prata och kom efter ett tag fram till att de hade en gemensam vän. Den hemlöse och jag hade varit klasskamrater på Realskolan i Malmö.
Jag, som hittills mest sålt mina bitar till farsens estrader, greps nu av en obetvinglig lust att förvandla Bengts historia till en pjäs. Det gick trögt, ända tills jag erinrade mig att uteliggaren frågat förläggaren om han någonsin sovit på marmorgolv. Det hade han förstås inte, men nu fick han veta att marmorgolv hör till de mest hatade underlagen bland människor som tvingas tillbringa sin dygnsvila i portar och trappuppgångar.
När jag väl fått tag i titeln, Sova på marmorgolv, gick skrivandet av sig själv. Det blev en liten tragikomisk enaktare om två döende män. Bengt förvandlades till en välbärgad advokat med cancer i sista stadiet och döden lurande bak hörnet. Den hemlöse hade hittats i en park och förts till akuten med svårartad lunginflammation.
Att pjäsen utspelar sig på sjukhus gav mig associationer till Hjalmar Gullbergs dikt Till en näktergal i Malmö. Utan att det har ett smack med bokförläggare Forsberg eller min gamle vingbrutne klasskamrat att göra lät jag andra hälften av pjäsen bli nåt slags drömspel där advokaten förvandlas till skalden Gullberg, den hemlöse till överläkaren på avdelningen och sjuksköterskan till skaldens trolovade, grevinnan Greta Thott.
Var får man allt ifrån...?”
Åke Cato, författare
Skådespelaren Clas Göran Söllgård regidebuterar med ett ömsint handlag, som ger publiken möjligheter till att känna sympati i de småputtriga dialogerna. Han får bra spelyta i Karin Ragnarssons eleganta sjukhusrum, där en bågformad fondvägg varvar fönster med gula och röda färgfält, tydligt inspirerad av den nya, cirkelformade akutkliniken i Malmö.
Svenska Dagbladet
Hela den här enaktarens inneboende anslag andas godmodighet, trots att döden är dess mörka tema: två män möts i en sjukhussal, den ene lungcancersjuk advokat, den andre lunginflammerad uteliggare. Cato serverar en del effektiva oneliners och Söllgård ser till att locka fram fina prestationer från Edh och Milldoff (och från Li Brådhe i en mindre roll som sköterska).
Kvällsposten
Det är med uppsluppet vemod vi i föreställningen möter två äldre herrar som sammanfösts i samma sjukhus på Allmänna sjukhuset i Malmö./.../ Svärtan ligger alltså under den livfulla dialog som Cato skapat och som spänner från rent folklustspel till högstämd lyrik och till sist också finstämd innerlighet. /.../ Clas Göran Söllgård har regisserat och låter både burleskeriet och poesin få sin beskärda del. Spelet är tätt och det korta formatet bidrar till det. /.../ Alla människors möte borde vara så här.
Skånska Dagbladet
