Orlando står och blickar ut i tomma luften med en vitt dräkt som har en stor pipkrage.
Gästskribent
Bakom kulisserna

ATLANTEN OCH LEJON

AV SARA STRIDSBERG

En gång skrev jag en pjäs om en svensk drottning, den hette Dissekering av ett snöfall. Drottningen regerade det här landet under några decennier i mitten av förra årtusendet och gick till konungahistorien för att hon gav upp makten och gav sig av. Ibland när jag läser Virginia Woolfs Orlando tycker jag att jag kan höra drottningen och Orlando samtala med varandra genom sextonhundratalets Europa. Jag tänker att de liknar varandra, att deras öde innehåller samma sorts anomalier eller paradoxer. Utopier kanske?

Drottningen som älskade att jaga hjort och rådjur och flickor – som älskade att rida och skriva och studera stjärnorna – står på ena sidan av engelska kanalen och på den andra sidan står den undersköna aristokraten i krinolin, lord Orlando. Poeten Orlando som bär sitt manuskript Ode till en ek genom århundradena instoppad växelvis i mantelvecket och i klänningsvecket. Hon, kvinnan och pojken, som kliver fram genom tiden i snörskor och pistoler, som om tiden bara vore ett påhitt. Ovanför: en väldig europeisk himmel under vilken krigen rasar, där allting är död och mörker och människan är fattig och utblottad, och särskilt kvinnan som lever som en fladdermus, som slavar och föder barn som ett djur och dör som en mask.

När drottning Kristina ger upp makten i norr och ger sig av söderut far Orlando fortfarande omkring på de frusna floderna med den prinsessa i ryska byxor som han har förälskat sig i. Och när drottningen går ur tiden i slutet av århundradet far Orlando vidare som en pil genom historien, vidare, vidare, odödlig som en dikt, som kvinna utklädd till man, som drottningens unge älskare, som societetsflicka och melankolisk drömmande pojke, som ovillig maka och förvånad mor, ambassadör i Konstantinopel, lord, nomad, ofrälse, anakronism och sportbilsägare. En flicka med en omättlig skrivhunger (en poet är både Atlanten och lejon i samma person, skriver Woolf), en pojke med 365 sovrum och en trädgård med väldiga träd full av hyacinter och fåglar.

Historien: Det sägs att sexton- och sjuttonhundratalskvinnan i kraft av sin börd (om inte barnsängarna slet sönder henne) kunde leva nästan som en man, att klass var viktigare än kön, innan artonhundratalet kom och förvandlade henne till ett stort barn. En historisk förvandling av kvinnans villkor lika mystisk och plötslig som Orlandos biologiska metamorfos.

Under sjuttonhundratalets ljusa himlar fortsätter alltså Orlando, som nu har blivit kvinna, att dra sin imaginära värja, hon fortsätter att klä̈ sig som man och rida ut i natten och ligga runt i Londons nattliv. Som kvinna är hon möjligen lite mer blygsam när det kommer till det hon skriver. Om någon kommer in i rummet när hon arbetar med dikterna blir hon generad och gömmer genast manuskriptet i klänningen. Och hon ägnar helt klart mer tid framför speglar, men inuti förblir hon samma djärva, blyga, lite ensamma, liderliga och väldigt underhållande romankaraktär. Men hennes förvandling från man till kvinna påverkar varken hennes identitet, minne eller porträtt, hon är lika utsökt som kvinna som hon var som man, och lika oklar i sitt kön. Det enda som har förändrats är hennes framtid. Nu är Orlando en sådan som helst vill kasta sig i oceanen bara för nöjet att bli räddad av en sjöman, hon är någon som aldrig mer kommer att dra pistol igen och hennes klädedräkt kommer för alltid att beskära hennes liv och möjligheter. I snörskor är det nämligen bäst att vistas inomhus och då det yttre tar väldigt mycket tid i anspråk är det inte ens säkert att en kvinna hinner ut innan mörkret faller över henne. Klädedräkten och historiens mörka vinge kommer nu att strama och skugga allt hårdare och när sjuttonhundratalet slår över i artonhundratal finner sig Orlando plötsligt förtöjd inomhus i en tung och hård krinolin där hon också är måltavla för sina egna tidigare idéer om kvinnor (kvinnor bör vara lydiga, kyska, pudrade) vilket passar henne ganska illa nu när hon själv har blivit kvinna.

Och om drottning Kristina är Skandinaviens mörker så är Orlando det anglosaxiska ljuset, hon är lättheten, pälsarna, aristokratin, krinolinerna, skrönan och det klingande skrattet, hon är ett alldeles eget rum som spränger sig ut ur könen, tiden och historien. För där drottningen är ensam i den våldsamma och kvävande berättelsen om kungligheter och krig och nationer som brukar kallas för Historien så är Orlando hela tiden omgiven av Virginia Woolfs klingande skratt och språkliga beskydd. Språket här är som miljoner tända ljus omkring Orlando, vilket gör att hon, att han aldrig behöver vara riktigt ensam och förstörd av allt det som kan förstöra en människa: tvånget att vara kvinnobarn, tvånget att gifta sig, tvånget att försaka livet och skrivandet, att dö. Och jag tänker på det beskydd och den ömhet en författare kan ge sina gestalter, på romanens enorma möjligheter, till kärlek, frihet och rättvisa. För om en romankaraktär varken behöver ha ett kön eller måste vara dödlig och inte heller behöver underordna sig några som helst världsliga idéer om vad en människa är, vad skulle det då kunna finnas för regler som romanen måste underkasta sig? Orlando är bara snö, grädde, marmor, körsbär, alabaster och guldtråd medan dessa miljoner ljus brinner inom honom ”utan att han behövt besvära sig med att själv tända ett enda”. Virginia Woolf låter Orlando flyga sin väg, hon låter henne springa och falla och sedan resa sig igen, hon låter henne både röra sig utanför historien och vara dess absoluta fånge, på samma sätt som den som skriver både är fängslad i ordens historia och samtidigt sparkar sig fri. Orlando är både hemlös och har hela världen i sin hand. Som Woolf själv: ”As a woman I have no country. As a woman my country is the whole world."

Orlando har beskrivits som litteraturens längsta kärleksbrev och det är svårt att tänka sig ett mer hänförande kärleksbrev. Adressaten var, sägs det, den engelska författaren Vita Sackville- West, diktarkollega och kärlek till Virginia Woolf. Och det vackraste med det här brevet eller boken – alla böcker är väl kärleksbrev? – är att det verkligen lyckas omfatta den där vacklan mellan könen som vi alla lever i och som bara våra kläder kan skyla över. Den 5 oktober 1927 skriver Woolf i sin dagbok med en penna som är mjuk och spretig: ”Genast dyker de vanliga lockande påhitten upp i hjärnan: en biografi som börjar är 1500 och fortsätter fram till våra dagar med titeln Orlando: Vita: bara med byte från det ena könet till det andra. Jag tror att jag för skojs skull skulle kunna tillåta mig att leka med detta en vecka.”

Två månader senare när stora mjuka flingor faller över England arbetar hon fortfarande på romanen, hon skriver: ”Det tar längre tid än jag tänkt mig. Så synnerlig oombedd av mig, så mäktig i sig själv Orlando förresten var, som om den skjutsade allt annat åt sidan för att bli till.” Och det är verkligen en bok som skjuter allting annat åt sidan. Språket kommer farande i kaskader, i pyramider, i spiraler och karuseller, i enorma vågor och torn som reser sig mot himlen och sedan raseras. Det drar med sig stora klockor och blommor och hela vatten, Atlanten, Serpentinen och Themsen, väggar av vatten som reser sig och där varje våg är ett slag mot förgängligheten och döden och dumheten, ett språkets ursinne, en kvinnas oceaniska längtan efter att skriva. Orlando är en pil som färdas från femtonhundratalet till vår tid, hon är alla flickors historia och självbiografi, hon är den där oresonliga lusten att studera stjärnorna om natten, hon är driften att jaga upp- och nerför sidorna i en bok och hon bokstavligen kastar sig mot den vålnad och klippa som varje människa måste bekämpa innan hon kan sätta sig ner och skriva en bok. Och medan könen fortsätter att dras isär av det stora urverk som är tiden fortsätter Orlando att skriva på sitt manuskript och när hon har skrivit på det i flera hundra är (tiden det tar att skriva en bok) har det blivit tidigt nittonhundratal och hon har bytt kjolen mot en läderjacka och hästarna mot en sportbil och hennes bok har nått pressarna och äntligen flugit ut över världen med fåglarna.

Jag tänker på den stora djärvheten att publicera den här boken (utgiven första gången 1928), jag tänker på den tidens våldsamma kamp för kvinnor att bli medborgare, jag tänker på varje författares längtan efter att få vara både Atlanten och lejon, jag tänker på ett moln i byxor, på skrattet, jag tänker på att falla och på rädslan för att falla, på könets vacklan och instabilitet. Och varje gång jag slår igen Orlando är det just skrattet som dröjer sig kvar, det där höga skrattet som välter ut ur sidorna, som blir till den här romanens stora leende. 

Denna text publicerades första gången som förord till Orlando av Virginia Woolf, utgiven av Norstedts.

ORLANDO av Virginia Woolf spelar på Hipp 14 sept - 19 okt 2019

Läs mer om föreställningen och köp biljetter här

 

 

Läs mer om