Ingmar Bergman till vänster i dörröppning.
Historia
Bakom kulisserna

Bergmanepoken

Av Ulf Clarén

Sakta fylldes piazzan utanför Stadsteatern i Malmö den kylslagna novemberkvällen 1952 av åskådarna som just sett premiären av August Strindbergs ”Kronbruden” – med Karin Kavli, Rune Turesson och Jullan Kindahl i bärande roller – och som nu var på väg hem. De flesta var förmodligen nöjda med sitt teaterbesök och säkert tagna av scenografen Per Falks storslagna och dramatiska scenbilder. Och dessutom hade de nu fått bekanta sig med teaterns nyanställde regissör och tillika konstnärlige rådgivare: Ingmar Bergman.

Så inleddes den storhetstid i Malmö Stadsteaters historia som skulle komma att kallas Bergmanepoken.

”De åtta åren vid Malmö Stadsteater blev den bästa biten av mitt dittills levda liv.”

Men Ingmar Bergman kom inte till Malmö som en räddande ängel och vann inte heller varken publikens eller recensenternas hjärtan omedelbart. Stadsteatern hade vid den här tiden skaffat sig en grundmurad position hos de kulturintresserade malmöborna. Uppsättningarna höll ofta en hög kvalitet och publikframgångarna hade varit många sedan starten 1944. Nu var det 1952 och Ingmar Bergman kom till en konstnärligt välmående teater. De malmöbor som visste vem han var kände honom kanske mer som filmare än som teaterman och förväntningarna var inte överdrivet höga. Det skulle dröja ett par år, till 1954, innan hans riktigt stora publikframgång kom – med en operett.

Håll klaffen! Full koncentration krävdes av alla inblandade under repetitionsarbetet. Foto: Bilder i Syd/Sydsvenskan

Hans skånska teatergärning hade dock inletts redan 1944. I samband med öppnandet av den nybyggda stadsteatern i Malmö blev Helsingborgs Stadsteater av med sitt statliga bidrag. Istället för att lägga ner beslutade sig de styrande i Helsingborg för att satsa och anställde den då blott 26-årige Ingmar Bergman som teaterchef. Det lönade sig, redan efter ett år fick teatern tillbaka sina statsbidrag. Ingmar Bergman stannade i Helsingborg i två år. Under sin tid i Skåne hann han också med att gästregissera på Intiman i Malmö, första gången 1945 med Strindbergs ”Pelikanen” och därefter med det egna dramat ”Rakel och biografvaktmästaren” 1946. På våren 1952 återkom han till Intiman med ”Mordet i Barjärna”, även den en egen pjäs.

I början av 1952 hade chefen för Malmö Stadsteater Lars-Levi Laestadius insett behovet av en förste regissör och vänt sig till Ingmar Bergman som efter en omorganisation på Dramaten i Stockholm just hade blivit snuvad på en utlovad anställning där. Han accepterade och fick på köpet titeln ”konstnärlig rådgivare”. Och hans premiäruppsättning på Malmöteaterns stora scen i november 1952 blev alltså ”Kronbruden” som fick ett blandat men i huvudsak välvilligt bemötande av recensenterna.

Naima Wifstrand i en av rollerna i ”Kronbruden” – Ingmar Bergmans första uppsättning på Malmö Stadsteaters stora scen med premiär den 14/11 1952. Foto: Malmö Opera och musiktetaer AB/Malmö Stadsarkiv.

De följande åren skulle komma att bli en kreativ och händelserik tid på Malmö Stadsteater. Ingmar Bergman satte sin prägel på stadens teaterutbud och inte minst hans förmåga att hantera den omtalat svårbemästrade stora scenen rönte framgång. I sin självbiografiska bok ”Laterna Magica” beskriver han dilemmat med Storan:

De akustiska problemen var olösliga. Orkesterkonserterna plågades av total brist på efterklang, talteatern av den tjugotvå meter breda scenöppningen, operan och operetten av distansen till publiken, baletten av scengolvets nedsänkta järnskenor.

Bergman döpte stora scenen till Stora Bu medan Intiman fick heta Lilla Pip.

Han var inte ensam om sin syn på stora scenen, även skådespelarna upplevde storleken som ett bekymmer. Gunnel Lindblom, som var engagerad vid Malmö Stadsteater under åren 1954-1959, beskrev känslan av att spela på stora scenen i författaren Henrik Sjögrens jubileumsbok ”Konst & Nöje” 1994:

… där kändes det annars som att ge sig ut på ett hav, det tog lång tid att komma till scenens mitt.

Men ändå var det alltså genom sin förmåga att hantera den stora scenen som Ingmar Bergman firade triumfer. Han experimenterade och använde sig som ingen före honom av alla möjligheter som fanns att förändra scenrummet, utnyttja ytorna och avskärma salongen. Och han tycktes älska utmaningen.

I sin bok beskriver han hur han och hans medarbetare hittade en viktig punkt på scenen, ungefär en meter bakom sufflörluckan:

Från denna punkt kunde man röra sig några meter i sidled och ett fåtal meter i djupled. (---) Utanför denna spelyta avtog snabbt skådespelarens möjlighet att påverka åskådaren.”

Så 1954 bestämde teaterchefen Lars-Ivar Laestadius att den populära ”Glada änkan” skulle ges för att fira teaterns 10-årsjubileum och att Ingmar Bergman skulle regissera. Det visade sig vara en oerhört lyckad kombination. Uppsättningen – med Gaby Stenberg, Per Grundén och Toivo Pawlo i de stora rollerna – slog publikrekord. Första spelåret kom 100 000 åskådare och när uppsättningen förlängdes en säsong kom ytterligare 54 000 till Malmö Stadsteater för att se ”Glada änkan”. Och därmed hade Ingmar Bergman vunnit malmöbornas hjärtan.

Scenbild ur Malmö Stadsteaters uppsättning av ”Glada änkan” 1954 i regi av Ingmar Bergman. Föreställningen satte publikrekord och lockade mer än 150 000 åskådare. Foto: Malmö Opera och musikteater AB/Malmö Stadsarkiv.

Ett annan orsak till att Ingmar Bergmans år i Malmö blev lyckosamma var att han omgav sig med några av den tidens mest intressanta skådespelare. De lockades, precis som han själv, av möjligheterna att kombinera teater på vintrarna med filminspelningar på somrarna. Det var inte minst ekonomiskt viktigt, vid denna tid hade skådespelarna bara lön åtta månader om året.

Därför var det en ung men namnkunnig och synnerligen kompetent ensemble som den skånska publiken fick möta på Stadsteaterns scener. En ensemble med närvaro och tyngd nog att klara av såväl utmaningarna på den stora scenen som den mer närgångna dramatiken på Intiman. Här återfanns namn som Harriet Andersson, Bibi Andersson, Gunnel Lindblom, Ingrid Thulin, Naima Wifstrand, Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Ernst-Hugo Järegård, Allan Edwall - skådespelare som skulle komma att få genomslag i hela landet genom Bergmans filmer.

Vid havet. Regissören Ingmar bergman till höger i basker. Skådespelerska  sittandes. Spotlight till vänster.

Under somrarna blev stadsteaterns ensemble filmskådespelare och medverkade i flera av Ingmar Bergmans filmer. Här Ingmar Bergman och Harriet Andersson under inspelningen av ”Gycklarnas afton” 1953. Foto: Bilder i Syd/Sydsvenskan.

Malmös legendariske radio- och tv-chef Gunnar Ollén förstod att utnyttja Ingmar Bergmans och hans skådespelares närvaro i staden för Radioteaterns inspelningar. De två hade mötts tidigare i livet, på Mäster Olofsgården i Stockholm där Ollén ledde bordtennissektionen samtidigt som Bergman höll teaterklass. Nu engagerades Bergman att regissera en rad pjäser för Malmöradion och när televisionen fick sin officiella premiär i Malmö i december 1954 kunde de försigkomna människor som redan hade skaffat sig en televisionsapparat bland annat se Inga Berggren och Klaus Zimmerman dansa Viljabaletten ur Bergmans och Stadsteaterns succéuppsättning av ”Glada Änkan” i tv-programmet ”En afton i Skåne”.

I sin bok ”Det underbara som kom genom luften” skriver Gunnar Ollén om Ingmar Bergman:

Hans häftiga skratt rullade genom rummen, han fnyste över Laestadius cigarrer, han hotade, resonerade, entusiasmerade, farlig och oberäknelig (genier är oberäkneliga, de är alltid i rörelse). Han hade en intensitet som kunde skapa en stillhet som värkte och tvinga också mycket självmedvetna skådespelare ut ur schabloner och privatpersonligheter.

Många år senare, i en intervju inför sin 100-årsdag, konstaterade Gunnar Ollén:

Bergman var inte lätt att arbeta med. Han ville gå sina egna vägar, alltid och överallt. Och det blev alltid som han ville.

I sin egen pjäs “Trämålning”, som hade premiär på Intiman 18/3 1955, inledde Ingmar Bergman den enda akten med en tablå där skådespelarna formade silhuetten av en medeltida kyrkmålning. Uppsättningen blev så småningom underlag för filmen ”Det sjunde inseglet”. Foto: Malmö Opera och musikteater AB/Malmö Stadsarkiv.

Som förste regissör arbetade Ingmar Bergman också med studenterna vid Malmö Stadsteaters elevskola. En av dem, skådespelaren Åke Jörnfalk, började vid elevskolan 1955, 23 år gammal. Han minns tiden med glädje:

Ingmar Bergman ville ha ordning och reda, disciplin helt enkelt. Men han krävde lika mycket av sig själv som han krävde av oss elever. Det fick inte slarvas, varken på elevskolan eller bland skådespelarna i hans ensembler. Och så blev det ju också bra, det som gjordes på Malmö Stadsteater under hans tid uppmärksammades internationellt, det var jättestort.

En av de mer uppmärksammade Bergmanuppsättningarna på Malmö Stadsteater, både nationellt och internationellt, var ”Peer Gynt” som hade premiär i mars 1957. Ingmar Bergman gjorde en egen förtätad bearbetning av Ibsens klassiker. Han valde bort den traditionella musiken av Grieg och använde istället sparsamt med norsk folkmusik. Han och scenografen Härje Ekman utnyttjade den stora scenens alla möjligheter i uppsättningen som hade hela nittio medverkande skådespelare, statister och dansare och inte mindre än trettiotre scenbyten under den fem timmar långa föreställningen.

Max von Sydow i “Peer Gynt” från 1957. Foto: Malmö Opera och musikteater AB/Malmö Stadsarkiv.

Bland de medverkande fanns Naima Wifstrand, Gunnel Lindblom, Ingrid Thulin, Åke Fridell, Bibi Andersson, Toivo Pawlo och många andra namnkunniga aktörer. Men den klarast lysande stjärnan var Max von Sydow i titelrollen. Han hade redan under hösten 1956 fått utrymme att glänsa i ”Katt på hett plåttak”, nu tävlade recensenterna i berömmande ord om den blott 28-årige skådespelaren och konstaterade att han lyckades dra hela salongens uppmärksamhet till sig i en storartad prestation.

Kritikern Ebbe Lind skrev i Dagens Nyheter: ”Så återstår väl bara att uppmuntra folk som så hava kan, inom och utomlandet, att resa till Malmö allt vad tygen håller. För där ligger just nu den dramatiska tyngdpunkten i Sverige, och jag tror jag vågar gissa hela Europa.”

Och så blev det, Malmö Stadsteater befäste sitt rykte som en av de mest intressanta teatrarna i norra Europa.

Ingmar Bergman bodde under tiden vid Malmö Stadsteater i en lägenhet i de så kallade Stjärnhusen på Erikslustvägen, till en början tillsammans med Harriet Andersson. Men han tillbringade större delen av sin vakna tid i teaterhuset vid Fersens väg. I sin bok beskriver han själv hur hans dagar såg ut:

Varje morgon kom jag punkt halv nio till teatern, åt i kantinen en frukost som bestod av sex kex och en kopp thé, repeterade från halv elva till ett, åt skinka och ägg och drack en kopp starkt kaffe, fortsatte till fyra, sammanträdde, undervisade på elevskolan, skrev manuskript, tog en lur i min anatomiska vilstol, åt middag i kantinen, alltid en blodig köttbit och en potatis, förberedde nästa dag, läste läxan eller kontrollerade min föreställning.

“Värmlänningarna” blev Ingmar Bergmans sista uppsättning på Malmö Stadsteater. Den hade premiär 19/12 1958 och såg bland andra Max von Sydow och Bibi Andersson i rollistan. Foto: Malmö Opera och musikteater AB/Malmö Stadsarkiv.

Det skulle komma att bli sjutton uppsättningar regisserade av Ingmar Bergman under hans år som förste regissör och konstnärlig rådgivare på Malmö Stadsteater. Den sista var ”Värmlänningarna”, med bland andra Max von Sydow och Bibi Andersson i rollistan. Ingmar Bergman hade fått ett erbjudande från Dramaten att bli förste regissör där och lämnade tjänsten i Malmö 1958, även om han följde med Malmöensemblen till London för ett gästspel med hans uppsättning av ”Ur-Faust” våren 1959.

Men åren i Malmö hade varit viktiga, inte bara för Malmö Stadsteater och för den skånska teaterpubliken utan även för demonregissören själv, vilket han konstaterade i sin självbiografi ”Laterna Magica”:

De åtta åren vid Malmö Stadsteater blev den bästa biten av mitt dittills levda liv.

Repetitionsbild från uppsättningen av “Värmlänningarna” 1958. Längts bort i bilden syns Gösta Ekman som var regiassistent åt Ingmar Bergman under några av åren i Malmö. Foto: Malmö Opera och musikteater AB/Malmö Stadsarkiv.

 

Ingmar Bergmans uppsättningar vid Malmö Stadsteater 1952-1958:

”Kronbruden” (stora scenen, premiär 14/11 1952), ”Sex roller söka en författare” (Intiman, 21/11 1953), ”Slottet” (Intiman, 19/12 1953), ”Spöksonaten” (stora scenen, 5/3 1954), ”Glada änkan” (stora scenen. 1/10 1954), ”Don Juan” (Intiman, 4/1 1955), ”Tehuset Augustimånen” (stora scenen, 5/2 1955), ”Trämålning” (Intiman, 18/3 1955), ”Lea och Rakel” (Intiman, 27/10 1955), ”Bruden utan hemgift” (Intiman, 28/1 1956), ”Katt på hett plåttak” (stora scenen, 19/10 1956), ”Erik XIV” (stora scenen, 7/12 1956), ”Peer Gynt” (stora scenen, 8/3 1957), ”Misantropen” (stora scenen, 6/12 1957), ”Sagan” (Intiman, 12/4 1958), ”Ur-Faust” (stora scenen, 17/10 1958), ”Värmlänningarna” (stora scenen, 19/12 1958).

Läs mer:

”Laterna Magica” – Ingmar Bergman

”Konst & Nöje” – Henrik Sjögren

”Ingmar Bergman – Film och teater i växelverkan” – redaktör Margareta Wirmark

”Det underbara som kom genom luften” – Gunnar Ollén

”Gösta Ekman - Farbrorn som inte vill va’ stor” – Klas Gustafson