Ronald Reagan ler
Bakom kulisserna

Den dagen världen blev cynisk

Regissören bakom Angels in America, Anders Lundorph, funderar över sitt eget 1980-tal. Vad hände i världen då, och hur påverkade det hans barndom och formade honom som människa?

Jag var barn på 80-talet. Jag kommer ihåg att Reagan och Gorbatjov pratade om nedrustning. De skulle komma fram till ett system som gjorde att den ena supermakten inte bara kunde trycka på knappen och förstöra världen. Min värld. Reagan satt vid den knappen från 1980. Han kunde ödelägga hela jorden på en sekund om han inte var glad. Då var jag 5 år. Precis som min pappa kunde bli arg, kunde Reagan också bli arg. Reagan menade att USA sackade efter i kapprustningen. För att nedrusta, så måste man först upprusta. Jag visste vad kärnvapen var, för jag hade sett provsprängningar på TV.

Reagans USA var anti-kommunistiskt och Sovjetunionen var kommunistiskt. Miljoner av kommunister. De var de farliga röda. De som var skyldiga till Vietnamkriget. Hörde jag folk säga. De röda tror inte på Gud. Och om de var upp till dem så skulle jag dela alla mina leksaker med barnen i Afrika. De vill förstöra västvärlden. Min värld. Min skola. Mitt land. De röda är farliga. Tänk bara på anklagelserna mot Olof Palme. Han var spion. Även om man inte kunde se det på honom. Han blev skjuten. Då var jag 10 år gammal. Vem sköt honom? Blir man skjuten om man inte håller med Reagan? Attentatet mot Reagan hände 1981. Då var jag 6 år gammal. Blir man skjuten om man är Reagan?

Nu sitter Trump och Putin (och Kim Jong-Un) vid den farliga knappen. Det är farligt att berätta för folk vad man tänker och känner. De kommer bara hata dig. Bättre att hålla tyst så att jag inte blir skjuten. Jag var 10 år då jag var rädd för de män som satt vid knappen. De kunde släcka solen på en sekund. Jag är fortfarande rädd, men jag har vant mig vid att vara rädd. Jag är 42 år, men inuti är jag fortfarande 10 år.

Anders Lundorph visar skådespelaren Susanne Karlsson, som spelar ängeln, hur hon ska göra entré i slutet av föreställningen. Foto: Emmalisa Pauly

Sen kom AIDS. 1981 kom AIDS också till oss. Men vi pratade inte så mycket om det i början. Mer än 5 000 hade dött i USA, innan Reagan nämnde ordet AIDS offentligt. Folk sa att det var ett straff från Gud. Någon sa att det var på grund av västvärldens dekadens. Jag var ett barn då, men detta sägs fortfarande i t ex Ryssland och Uganda. Och igår hörde jag någon säga det i Malmö? Sedan sa någon att de var de homosexuellas fel. De hade haft sex med apor från Afrika, hörde jag vuxna säga, och för övrigt var det emot Guds vilja att vara homosexuell. Eller att vara sexuell överhuvudtaget. I varje fall för mycket sexuell. Det tycker Gud inte om.

Plötsligt pratar alla om AIDS. Det fyllde TV-programmen. Det var kondomreklam överallt och kändisar som blev plötsligt homosexuella från en dag till en annan. Folk jag gillade också. Jag var 12 år. Det kom information. Det smittar bara genom samlag. Tror vi. Det drabbar bara homosexuella. Tror vi. Jag var 15 år 1990. Hela det liv som jag skulle kasta mig ut i, hade plötsligt blivit farligt. Sex var inte roligt, det var skitfarligt. De vuxna hade berättat om fri sex på 70-talet. Du är själv ett resultat av fri sex, av den sexuella revolutionen, men glöm det. Nu är det farligt. Jag vågade inte bli vuxen. Det lät väldigt farligt. Jag borde hålla mig borta från sex. Och särskilt från den homosexuella. Rör inte dem. Prata inte med dem.

Hela det livet som skulle öppna sig, stängde sig. Till den dagen, då jag tänkte fuck it. Jag var 18 år. Jag vande mig vid kärnvapen. Jag vande mig vid AIDS-skräcken. Dör jag, så dör jag. Det är farligt att leva. Man kan fortfarande inte lita på vad de vuxna säger. De är fulla av lögn. Jag vande mig vid att vara rädd inuti och cynisk utanpå. Jag hoppas, att jag en dag kan blir avvand från det igen.

Anders Lundorph, regissör

 

 Angels in America spelas på Hipp under oktober 2017. Läs mer här