Kvinna tänder cigarett
Intervju
Bakom kulisserna

Dramatikern Klas Abrahamsson i ett samtal med dramaturgen Henrietta Hultén

Hur var ditt förhållande till Monica Zetterlund innan du fick beställningen av pjäsen, och hur har det förändrats efter att du skrivit pjäsen?

– Monica Zetterlunds musik är en viktig del av min musikaliska barndom, som jag associerar till idyll, sommar och röda stugor. Jag växte inte upp i en musiklyssnande familj, men Monicas röst fanns med hela tiden, som ett stråk av 60-talsjazz och bossanovarytmer. Jag var tidigt känslig för texter. Beppe Wolgers, Tage Danielssons och Cornelis Vreeswijks texter gillade jag, Povel Ramels och Hasse & Tages revyer inspirerade mig. Och där var Monica Zetterlund en självklar del. Jag var samtidigt för ung för att ha någon särskild relation till personen och artisten Monica, även om hon såklart fanns med som skådespelare i barnfilmer och i olika TV sammanhang. 

Efter att ha skrivit den här pjäsen har jag kommit att se henne som både allsidig konstnär och modig kämpe. Samtidigt kallar jag pjäsen för fragment och fantasier utifrån Monicas liv och gärning. Det har blivit ett drömspel som inte har som främsta uppgift att presentera hennes biografi, utan snarare undersöka vad som skapar en konstnär som måste hantera den ständigt gnagande frågan: Var jag tillräckligt bra?

Hur kom det sig att du började skriva dramatik?

Foto på Klas Abrahamsson
 

Dramatikern Klas Abrahamsson. Foto Johan Sjövall


– Jag gillade att skriva redan som barn och ung, det var noveller och tonårspoesi. Men tidigt tänkte jag egentligen bli civilingenjör och till gymnasiet valde jag därför teknisk linje på Polhemsskolan i Lund. Efterhand tog andra intressen över, film, poesi, teater. Jag var väl en tämligen pretentiös tonåring och plöjde igenom Fassbinders och Pasolinis filmer, läste Majakovskij och Rimbaud och fascinerades av deras självförbrännande liv. Gymnasiet kämpade jag mig igenom, trots att jag snart förstod att jag valt fel linje. Då blev det en ventil för mig att sända närradio och att starta Polhems gymnasiespex Pexettillsammans med bland andra Jens Olsson (idag skådespelare som bland annat arbetat på Malmö Stadsteater), Jesper Larsson (numera VD för Malmö Live) och några andra elever. Pexetär fortfarande igång. Så småningom läste jag Drama-Teater-Film vid Lunds Universitet och under tidigt 90-tal var jag en del av det gäng som drev amatörteatergruppen Husvagnsteatern, och då började jag skriva på allvar. 

1990-talet var för övrigt en mycket dynamisk tid för det fria teaterlivet i Malmö. Många fria grupper bildades och dåvarande Malmö Stadsteater ombildades. Det var grupper som Darling Desperados, Ensembleteatern, Unga konstnärliga Teatern, Teater Glädjehuset, Svensk symbolisk teater, Dramatiska Teaterkompaniet – ett tag var det nästan som om varje scenskoleklass och varannan frilansskådis startade en egen teater. Jag fick en del uppdrag att skriva för vissa av grupperna och efterhand kunde jag försörja mig som dramatiker.

Mina dramatiska alster har oftast börjat i sammanhang och process. Jag har, förutom några trevande försök under ungdomsåren, inte kunnat motivera mig till att skriva prosa eller poesi. Dramatik är en kollektiv konstart, det är svett, saliv och kroppar, det är kraft, energi och sex. Prosa är torrare, jag får inte samma kontakt med en litterär text som med en dramatisk.

Efterhand har du startat en andra yrkesbana och arbetar numera som psykolog på Reproduktionsmedicinskt Centrum (ofrivilligt barnlösa, med flera patientgrupper) vid Skånes Universitetssjukhus. Hur samspelar dina två yrken i ditt liv?

– Båda mina jobb förutsätter ett stort intresse för människor, hur det mänskliga psyket och identitetsbygget fungerar. Samtidigt, när man arbetar med fiktiva gestalter har man en väldigt stor makt. Som dramatiker kan du bestämma vad karaktärerna ska säga och göra. Som åskådare kan det ofta räcka med tre, fyra pusselbitar för att det ska gå att förstå en roll på scenen. När man arbetar med riktiga människor är det däremot livsfarligt att tro att man kan förstå en person även om man har många fler byggstenar än så. I arbetet som psykolog gäller det att vara mycket ödmjuk, lyssnande och respektfull. Man har ansvar på riktigt.

Beslutet att plugga till psykolog kom när jag skrivit dramatik på heltid under två decennier och började tappa gnistan. Jag tröttande också på branschen. Samtidigt ville jag inte bara tugga på och göra brödjobb. Jag såg även hur äldre kolleger inte längre hade vare sig geist eller särskilt många uppdrag. Därför behövde jag skaffa mig en ny ”Plan A”, något som var berikande och kvalificerat och där jag kunde utvecklas åt ett annat håll. Nu har jag de bästa av två världar – ett spännande och djupt meningsfullt arbete på sjukhuset och samtidigt privilegiet att då och då skriva dramatik utifrån äkta och genuin lust.

 

------------------

Klas Abrahamsson är författare och regissör. Han har sedan början av 1990-talet varit aktiv främst som dramatiker för både teater, TV och film. Han har skrivit ett femtontal pjäser och flera har även spelats internationellt, och hans dramatik finns översatt till bland annat danska, norska, tyska, engelska och estniska. Som regissör har han mest arbetat med egna texter, till exempel monologen Livet kom så plötsligt(2007) på Malmö Stadsteater med Petra Brylander.

2009 inleddes ett samarbete med den schweizisk-svenske regissören, dramatikern och kompositören Erik Gedeon. De två har bland annat samarbetat i de musikdramatiska föreställningarna Ingvar! En musikalisk möbelsaga (2009),Evigt ung(2009) och Min vän fascisten(2012), som alla spelats på Malmö Stadsteater.

Läs mer om Monicas vals och boka biljetter!