Porträtt av en sittande Gianina Carbunariu
Bakom kulisserna

Intervju med Gianina Carbunariu

Jag möter Gianina Carbunariu för att prata om Tigern, men också hennes syn på det europeiska projektet och det gemensamma ansvar det innebär.

Hur har Tigern mottagits här i jämförelse med Rumänien?

– Min egen uppsättning var en frigruppsproduktion och spelades inte mer än fem gånger i Bukarest. När produktionen väl var färdigställd fanns inga medel för distribution och jag var helt utmattad. Jag tvungen att gå vidare till nya projekt. Men mottagandet var liksom här väldigt varmt. Jag är väldigt glad över det fina mottagandet här i Sverige. Det visar att pjäsens ironi fungerar. Jag ville skriva en pjäs som är lätt att relatera till. En pjäs om mänskliga angelägenheter.

I Sverige finns det en populär retorik bland politiker som handlar om att hjälpa människor i sina hemländer snarare än låta dem komma hit. Det gäller hela den politiska skalan och vare sig det gäller flyktingar i stort eller de fattiga som kommer för att be om pengar på gatorna från länder som Rumänien. Tigern behandlar ju tematik som berör de här frågorna. Vad tänker du om ett exempel som detta?

– Även om ursprungslandet har det första ansvaret måste människor kunna bli hjälpta oberoende av vilket land de befinner sig i. Eftersom vi är européer måste vi dela det gemensamma ansvaret och de plikter som kommer med ett samarbete. Det är ju hela poängen med att ha en europeisk union. Vi är alla del av en och samma värld. Sedan tenderar vi att betrakta vissa fenomen som nya, men emigrerat har människor alltid gjort och kommer att fortsätta göra. Vare sig det är på grund av krig, ekonomiska svårigheter eller helt enkelt för att de tänker att de ska uppnå ett mer fullödigt liv någon annanstans.

Den akuta flyktingsituationen i Europa har i Sverige och andra länder lett till snabbt uppblossande solidaritetsrörelse som åtminstone under några veckor kommit att prägla medierna snarare än högerpartiernas frammarsch. Du som reser så mycket mellan olika europeiska länder och har denna tematik så aktuell i din dramatik, vilka attityder uppfattar du just nu?

– Från politiskt håll är det tydligt att Europa är uppdelat. Det finns länder som välkomnar flyktingarna och de som säger nej och hävdar sig bara vilja ta emot kristna, eller som i Ungerns fall, bygger murar. Men jag tycker att vi trots alla dessa skillnader ska se till det gemensamma, det som förenar oss. Jag tror att trycket från vanliga medborgare är väldigt betydelsefullt för politikernas hållning. Samtidigt måste initiativet komma från maktens centrum. Om en president går ut och säger att vi inte vill ta emot dessa människor har det naturligtvis en enorm påverkan på befolkningen. Vad som är intressant i den här typen av kriser är att det sätter fingret på det bästa och värsta hos mänskligheten. Att människor i Rumänien, som är ett land där tre miljoner människor emigrerat utomlands bara de senaste åren, ifrågasätter flyktingars rätt att komma hit är chockerande för mig. När man ser att den här typen av tänkande sprider sig och normaliseras är det på sätt och viss mer skrämmande än extremhögerns framväxt. Med en pjäs som Tigern finns det egentligen inga gränser för vad som skulle kunna läggas till av det som sker idag. Den är en del av en oändlig historia av förtryck. Hur sårbara människor alltid hittar någon ännu sårbarare att angripa.

I Sverige finns det fortfarande en tilltro till medelklassen och dess förmåga att försvara de humanistiska värdena. Men i Tigern har de en mindre sympatisk roll. Hur kommer det sig?

– I Rumänien fanns det ingen medelklass förrän på 90-talet. Det var något vi var tvungna att bygga upp. Den är fortfarande väldigt skör och i med den ekonomiska krisen är den under stort tryck. Alla är rädda att förlora sitt arbete eller sin status och är du rädd reagerar du irrationellt. Medelklassen är också de mest sårbara för medias högerpopulistiska manipulationer. Tillsammans bildar de en ond cirkel där rädsla föder rädsla. Rädsla är en del av människans natur som du måste konfrontera för att inte drunkna i den. I Tigern försöker jag betrakta rädslan ur olika perspektiv, även från dem som är exkluderade i samhället. Jag vet inte hur det ser ut i Sverige, men i Rumänien saknar till exempel de deprimerade talan. Samhället baseras i allt högre grad på effektivitet och din förmåga att producera. Är du inte stark och tillgänglig ställs du åt sidan.

De som representeras i pjäsen kommer från många olika samhällsklasser och utgörs till och med av institutioner och föremål, men jag saknar en grupp. De intellektuella.

– För att vara ärlig är jag besviken på de intellektuella i Rumänien. Det är ett enormt avstånd mellan dem och vanliga människor. Den där misstänksamheten är på sätt och vis ett arv från kommunismen. Jag tror att den ekonomiska krisen gör uppdelningen ännu starkare. Den skiljer oss åt och får alla att vända sig mot varandra.

Har alla dina pjäser en dokumentär bas?

– Ja, men ibland handlar det enbart om en händelse som inspirerar mig. I Solidaritet som jag gjorde för två år sedan baseras exempelvis en av scenerna på den mur som byggdes i Baia Mare i syfte att skilja romerna från resten av staden. Dit åkte jag aldrig själv utan utgick från ett reportage om händelsen. Den pjäsen handlar även situationen för filippinska barnvakter i Rumänien, vilket också har en dokumentär grund. I mitt regiarbete ber jag alltid skådespelarna att gå ut från teatern och möta verkliga människor och tala med dem om pjäsens tema. När du arbetar med scenkonst tenderar du att bli väldigt fokuserad på ditt eget arbete och glömma bort verkligheten. Att få arbeta så är långt ifrån någon självklarhet, men är ett krav jag ställer på de teatrar där jag arbetar.

Dina teman är centrala och gemensamma för den europeiska gemenskapen. Hur tänker du kring det?

– Europa har en gemensam historia med inbördes likheter och olikheter. Om vi enbart fokuserar på olikheterna kommer vi självklart aldrig att kunna skapa en gemensam historia. Detsamma gäller om den historien enbart skrivs från politiskt håll, kommer den aldrig att beröra folket. Den solidaritetsrörelse vi nu ser prov på är ett uttryck för det vackraste hos mänskligheten och det bör vi fira. Samtidigt måste vi vara förberedda på att det värsta hos mänskligheten kan uppstå när som helst och vi måste vara beredda på att stå upp mot det.

Intervjun gjordes av journalisten Anna Håkansson.
Foto: Ioana Chirita