Portätt av Karim Rashed.
Bakom kulisserna

Intervju med Karim Rashed

Hej Karim, hur var det att komma som professionell teaterarbetare till ett nytt land och ett nytt språk?

Den största utmaningen för mig var att utmana stereotypen som vårt svenska samhälle de senaste åren har skapat för kulturarbetare med annan kulturell bakgrund, en stereotyp där vi alla ses som representanter för andra kulturer. Det är en ny norm som vi måste bryta, annars trycks vi undan från ”här och nu”. Språket och samhällskoderna anser jag vara förutsättningar som man måste lära sig.

Miran Kamalan och Anette Lindbäck

Din pjäs har vunnit Arab Theatre Institutes pris för bästa pjäs. Vad betyder priset för dig?

För mig är det en bekräftelse på att den arabiska teatern har öppnat sig för oss som bor i exil och börjat se oss som en del av den arabiska nutida teatern. Samtidigt ser den svenska teatern mig som en svensk författare. Det är en underbar känsla att hitta balansen mellan de två kulturerna.

Du är ju inte bara dramatiker till den här pjäsen, utan också skådespelare i ensemblen. Hur går det att kombinera dessa två roller?

Jag vill inte blanda ihop de två rollerna. Att hålla isär dem ger bäst förutsättningar för ett professionellt arbete. Men som manusförfattare har jag samarbetat med regissören för att komma fram till en tolkning av manuset som känns rätt för mig. Jag ville bland annat undvika att hamna i stereotypa tolkningar av huvudpersonen i berättelsen, förhindra att han blir ett offer som publiken tycker synd om. Istället ser jag honom som en person som inte ser sina möjligheter och därmed inte kan hantera sin splittring. Han varken kan eller vill lära sig konsten att ”defragmentera”, en process som vi ofta gör med våra datorer för att de ska fungera längre, men som vi glömmer att göra i vår personliga utveckling. 

Din pjäs är skriven i en arabisk teatertradition. Vad finns det för skillnader mellan arabiskspråkig och svensk teatertradition i språk och spelstil?

Språkbruket skiljer sig mycket åt mellan arabisk och svensk teatertradition. En poetisk förhöjning av språket är nästan ett krav inom den arabiskspråkiga teatern, och ses som en kvalitet i sig, men inom samtida svensk teater har språket ofta en helt annan funktion. Jag har upplevt det som en kulturkrock, men den kulturkrocken har blivit en intressant utmaning. För mig är inte kulturkrocken ett problem, snarare en normal del av en mångfaldsutvecklingsprocess. Därför skrev jag om mitt manus istället för att översätta det från arabiska. Hur författaren förhåller sig till kontroversiella samhällsfrågor skiljer sig också ganska mycket. På grund av brist på demokrati i arabvärlden använder man sig av metaforer och indirekt språk för att undvika censur. Men arabiskan vilar på ett mycket rikt kulturarv och en lång interkulturell historia som berikar dess nutida uttryck. Den kan ju påverka spelstilen och det var en anledning till att jag valde skriva om pjäsen på svenska, istället för att översätta den arabiska originalversionen. Originalversionen var skriven för det arabiska samhället, men den nya är ett försök att glida in i ”här och nu” i Sverige. Dramatiken inom båda traditionerna är annars på många sätt lika.