Porträttbild av Kristian Hallberg klädd i svart med pärlhalsband och mössa
Bakom kulisserna

Intervju med Kristian Hallberg

Kristian Hallberg har skrivit pjäsen Skånska mord 1989-2015, som får urpremiär på Intiman den 10 februari. Här berättar han om om pjäsen och de ämnen som den berör.

Varför ville du skriva den här pjäsen?

 – Jag har varit fascinerad av mord sen jag var liten, rädslan att bli mördad som sedan kombinerades med rädslan att vara en som mördar. Att gå från offer till förövare, att tro sig vara fri från skuld till att erkänna sin kollektiva skuld över att det är samhället ser ut som det gör. Att råka ut för något som aldrig kan göras ogjort. Jag ville försöka komma bort från den allt som oftast svartvita bilden av offer och förövare, samhällets vilja att hitta den skyldige, peka finger. Jag ville snarare prata om de som drabbas. Vad händer med en människa när det ofattbara inträffar? Vad är det vi minns av de som rycks ifrån oss? Och vad kunde vi göra ogjort, vilket ansvar har vi som samhällsmedborgare? Att morden tar plats i Skåne handlar om att det är här jag är uppväxt, och precis som på andra platser är det här mord som präglat mig, mord som skett under min livstid. TV-serien Skånska mord pratas det ju nu om som ett fint historiedokument kring ruskiga händelser som hände förr i tiden, vad händer om vi pratar om mord som skett mer närliggande oss, i vår tid, alldeles precis intill oss?

 Din dramatik handlar ofta om svåra ämnen som bottnar i sånt som har hänt på riktigt, finns den bästa dramatiken i verkligheten?

 – Gör min dramatik det? Jag vet inte riktigt, jag försöker skriva i den tid jag lever i och det som upptar mig och förhoppningsvis andra för stunden, vända och vrida på de ämnena och nyansera dessa så långt det går. Oavsett så försöker jag attackera varje historia jag skriver om från alla håll, förstå de olika sidorna, göra historien komplex och inte vara snabb på att döma. Vilken historia jag än väljer så finns det aldrig några enkla svar. Det gäller att hitta det mänskliga i det skenbart onda, mörkret i det skenbart goda. Där någonstans kanske det myller som vi kallar verkligheten existerar.

 Själva morden finns inte med i föreställningen, varför?

 – Jag tror inte på att reproducera våld i konsten, jag tror att man kommer längre om man pratar om det. Dissekera själva slagsmålet än att spela upp slagsmålet. Det är långt mer spännande att skildra tiden före mordet än själva mordet. Hotet om våld än själva våldet. Sekunderna innan övergreppet än själva övergreppet. Vetskapen att snart kommer det hemska att inträffa är långt mer eggande än att visa det hemska. Mycket av min dramatik skildrar det som är bredvid själva dramat, i rummet intill den akuta händelsen, samtalet om katastrofen, spekulationen om kärnan. Jag tror det är där vi blottar oss som mest, det är där den relevanta spänningen skildras.

 Varför valde du just de här morden, har de personligen påverkat dig?

 – De har alla skett under min livstid, parallellt med mig. Jag var jämngammal med Helene i Hörby, jämngammal med de drabbade i Bjuv, Peter Mangs mördade i området jag växte upp i...  Så jag har inte drabbats personligen men jag har växt upp och reagerat kring de här morden, precis som många med mig. Orterna morden skedde i är - än idag - associerade kring just morden. Det är en del av undersökningen, vad händer i ett litet samhälle där katastrofen sker?

 Hur har du burit dig åt för att leva dig in i pjäsens karaktärer, har du byggt karaktärerna på fakta?

 – Det är en ständig balans med att leta inom sig och utom sig. Utom sig för att fånga upp detaljer, attribut, fraser - att bygga en karaktär. Inom sig för att göra dem mänskliga. Jag letar efter mörkret och ljuset inom mig och försöker sätta in det i de människor jag skriver om. Att använda sig av människor som finns och har funnits i verkligheten är att ständigt avväga, undvika att frossa i deras olycka. Därför är det självklart att - om möjligt - leta i sig själv och ställa sig frågan: hur hade jag handlat i den här situationen? Hur hade jag reagerat? Vad hade jag pratat om?

 En av scenerna i pjäsen utspelar sig i nätforumet Flashback. Hur tror du det här nya sättet att spekulera och hitta information om offer och förövare påverkar oss?

 – Ärligt talat vet jag inte om det påverkar oss så mycket. Men Flashback är en mer koncentrerad form av det samhälle vi har utanför internet, och som vi har haft ett tag. Skillnaden är bara att allt skrivs ner och sparas - och att det är anonymt - det får en större tyngd då, kanske folk vågar säga orden starkare när ljuset är lite dimmigare. Samtidigt är det just det: orden skrivs ner, de kastas inte ut spontant i ett omklädningsrum. Man måste stå för sina ord samtidigt som man döljer sitt ansikte. Om man duckar för de fascistoida inslagen på Flashback så är jag oftast imponerad över hur snabbt användarna hittar information om det som efterfrågas. Som någon säger i pjäsen, de är snabbare än polisen! Troligtvis kommer den här intervjun hittas och diskuteras där, inget är för stort eller för smått för det forumet. Och det är behjärtansvärt. 

Läs mer om Skånska mord 1989-2015, samt köp biljetter.