""
Intervju
Bakom kulisserna

Intervju med Suzanne Osten

Suzanne Osten är sedan 1970-talet en av Sveriges viktigaste konstnärer inom teater och film. 1975 - 2014 drev hon teatergruppen Unga Klara. Oftast arbetade hon med nyskrivna texter, tog upp teman som tidigare varit tabu och introducerade bortglömda och tidigare okända verk, ofta av kvinnliga dramatiker. Hennes teater blev ett sorts forskningscentrum, där nya teman introducerades och nya former prövades. Nu har hon satt upp sin första föreställning på Malmö Stadsteater – Ett självmords anatomi. 

Vad fick dig att vilja göra den här pjäsen när teatern kom med den till dig? 

— Jag har aldrig tidigare stött på ett så rikt, roligt, sorgligt och svårt verk, ja ett fullständigt unikt steg framåt i modern dramatik. En text med tre fokus, tre parallella tidsförlopp, med en mormor och mor och en dotterdotter, som är på scen samtidigt, var och en i sin ungdomstid – 1960, 1980 och ungefär nu. Det ska spelas som ett orkesterverk.
Tre parallella tidsförlopp! Oj oj oj. Vi får hitta nya vägar. Idag vet vi att vi ska, bör, borde tala om självmord. Att fråga någon ”har du tänkt eller tänker du på att begå självmord,” är inte fel eller farligt. 

Tre kvinnor framför varsin rektangulär ruta

Sandra Stojiljkovic (Carol), Karin Lithman (Anna) och Monica Wilderoth (Bonnie) i Ett självmords anatomi. Foto Emmalisa Pauly

 

Hur hanterar du pjäsens svåra ämne? 

— Teatern har ofta behandlat döden. En fars är rolig om det är livsfarligt, vi skrattar av paniken. I både teatern och riten som den kommer ur finns budskapet om att vi kan och ska dö. Vår inre människa behöver umgås med detta existentiellt – men riten och teatern gestaltar också, vi gör tricks, så kallad entertainment. 

Man kan ju se en linje i ditt arbete, hur du återvänder till vissa teman. Vilka beröringspunkter har den här pjäsen med ditt tidigare arbete? 

— Jag vill vara nära det outhärdliga på scen men också bjuda på skratt, njutning och förståelse – med reflexion. Gjorde själv efter stor research en pjäs om två flickors dubbelsjälvmord, ”Gränsen”. Det hade hänt i Frankrike och det nya då var att lärarna där tyckte att man får prata om ungas fascination för ämnet. I Sverige då ville alla skydda de unga, och det var ett ständigt varnande. 20 år senare finner vi inte ämnet lika farligt. Alice Birchs pjäs innehåller så mycket livschanser och humor! Men de sköra, de som lider bör vi lyssna till mycket noga. Och modern psykiatri går framåt även om vården tycks missa många patienter.

Repetitioner pågår på scen

Repetition pågår på Intimans scen. Foto Emmalisa Pauly 

 

Du har tidigare arbetat på din egen teater, med din egen grupp. Hur är det för dig att vara en frilansade regissör som kommer till en ny teater, helt nya sammanhang? 

— Det är ett privilegium få erbjudande om en sån här pjäs som skådespelarna vill spela! Vår teaterchef är en erfaren dramaturg som sätter ny text och berättelser om samtiden högt. Man kommer som gäst, förhandlar och jag fick det jag behöver med mina medarbetare som kan röst, kropp, dans, musik. Det är en ynnest att få bjuda in nya kunskaper och starta den kreativa processen. Wow. Och så ensemblen sen! Skådespelarna behöver all vår uppmärksamhet, våra moderna shamaner! 

Av Henrietta Hultén, dramaturg

Ett självmords anatomi spelas på Intiman t.o.m. 3 april 2019. Här kan du läsa mer och boka biljetter.