""
Intervju
Bakom kulisserna

Kockumiter berättar om Kockums

I ljudvandringen Tears of Malmö får publiken bokstavligen följa den frilansande journalisten Lova i hälarna. I jakten på en säljande story åt ett fastighetsbolag möter hon Kent som en gång i tiden jobbade på Kockums. Utan att romantisera vill han gärna berätta om hur det verkligen var. Och istället för en snabb story får Lova insikter, både om platsens arbetarhistoria och om sin egen livssituation. Berättelserna i Tears of Malmö, skriven av Robin N Spegel, bygger till stor del på intervjuer som journalisten Lisen Däldborg gjort med flera personer som själva jobbade på Kockums och som även har föräldrar som jobbat på varvet som berättat historier om vad som hänt och hur det var.

På denna sida har vi publicerat ett litet urval ur intervjuerna som beskriver livet på Kockums och hur varvet präglat Malmö som stad från mitten av 1900-talet och framåt.

Roland Thorén som var "Nycklalasses påg" under sina år på Kockums:

— Jag började jobba sommaren 1960 på på Kockums på materialförrådet, i maskinverkstan. Då var jag 14 år. Min farfar hade ju jobbat där från och med 1920-talet, och min pappa från början på 30-talet tror jag. Hela min släkt är kockumare, på min pappas sida är det fem av fem släktingar som jobbade där. Min farfar och deras tre pojkar, och min fasters man. Jag bar med mig ett kockumsarv kan man säga. Min pappa jobbade på Kockums från det att han slutade skolan, det var ju när han var 15 år och han jobbade fram tills 1984, hela livet. Han började arbeta med att fila nycklar på Kockums. Efter ett tag blev han montör, och till slut förman. Det var ju så det var, arbetskarriären. Han hette Larsson i efternamn och kallades för Nycklalasse. Så fort jag började jobba där, när jag var 14, kallades jag för Nycklalasses påg. Det hette jag alla mina somrar där. Genom det namnet blev jag upptagen i någon slags gemenskap. Det är ett bra exempel på ett typiskt namn man kunde få i den miljön, det var en familjär stämning på det sättet. Att få ett smeknamn var att bli sedd på något sätt.


Porträtt på Roland Thoréns pappa, också känd som "Nycklalasses påg". Foto: privat. 

Lars Ekberg om stoltheten i att vara "kockumit":

— Det var en stämning: ”Kockums - där ser man, oj oj oj”. Det var status helt enkelt. Man var stolt också inom arbetarklasskretsar, det har vi inte i dag. Att arbetarklassen är stolt på det sättet som vi var på Kockums, tycker jag. Kockums hade ju en egen yrkeshögskola inne på varvet, jag tror man gick där i sju år. Ingen begriper det i dag, och jag tycker vi saknar det, alla kan inte sitta med dator och penna och svajpa hit och dit. Vi måste ha folk som drar strömmen, byter däcken, hittar muttrarna.

Det fanns ett mindset på Kockums kan man säga, man svek inte sina anställda. Vi hade egen sjukvård, egen tandläkarvård och Kockum Fritid som byggdes från en fond som arbetarna hade startat. Där fanns ju allt och vi hade det för oss själva, det fanns bowling, tennis, man kunde åka skridskor, bada i simhallen. Jag och min fru hade vår bröllopsfest på Kockum Fritid, 1979.

Och sen var man så in bänken i duktiga, på sitt arbete. Man hade en kompetens inom de anställda som var enormt hög. Det är så vansinnigt många detaljer i en båt - småsaker som ska installeras, genomlöpning av grejor, det gjordes på ett löpande band. Och det var många som stannade på arbetsplatsen, för man hade det så bra och man kände sig stolt, och det höjde också kunskapsnivån. Folk kunde bli kvar 30, 40, 50 år. Och vi var ju 5 000 anställda på varvet men över 20 000 som Kockums sysselsatte i hela Skåne, det var ju en jättearbetsplats.

Nej jag får rysningar när jag tänker på hur det står till idag. Ungdomar som inte vet om sina rättigheter, eller den här gigekonomin, där man inte tjänar något alls, det räcker ju inte till näsduk för att snyta dig ens. Men det var en annan tid då, facket var starkt på den tiden. Metall var inget man skojade bort, vi var ju över 5000 anställda.

Leif Holmgren om hur Kockums var en stad i staden:

— Ja, det var ju som en stad i staden på Kockums. Vi hade järnväg och eget lok, busslinjer som körde oss runt på området, småtruckar som hade dragvagnar och sånt, en hel infrastruktur. Det fanns en kille som extraknäckte som frisör, han hade inrett ett skruvförråd dit man kunde gå och bli klippt när man fått lön. Sen kom det ju båtar från andra länder och dit kunde du gå och köpa sprit och cigaretter. Det fanns till och med en som jobbade som trafik.. (hörs inte vad han säger) och hon var prostituerad och tog emot karlar i ett rum. Det var ju inte så att man sprang till den prostituerade direkt, det var ju emot ens principer. I vart fall, det var som en stad i stan. Det fanns oerhört mycket.

Kockumiterna Jörgen Sjöbeck till vänster och Lars Ekberg till höger under ett besök på Malmö Stadsteater. 

Jörgen Sjöbeck om relationerna på arbetsplatsen som bestod av medarbetare från många olika kulturer:

— De var ju fantastiska, det var ju hela spektrat av världen. Olika sorters människor, andra länder och även svenskar med alla sina hobbys och intressen. Man gjorde ju en del saker ihop, fotbollsturneringar ute på fritiden och så va. Det var ju, ja, mitt universitet kan man säga. Jag lärde mig enormt mycket av kloka människor därnere. Så många invandrade som hade grönsaksodlingar, de kom ju med tomater och vissa stod och fiskade vid Dockan och sålde fisk. Det var liksom, massa sådana kontaktnät överallt. I fotbollslaget träffade man ju dem från balkan och spelade mot dem. Det var liksom, multi-kulti på riktigt.

Leif Holmgren om arbetarrörelsen på Kockums:

— Skillnaden mellan dåtidens arbetsmarknad och arbetsplatser och idag är stor. Jag såg den här Alexander Bard på TV igår, som sa att man inte ska diskutera politik på arbetsplatserna. Och jag tänkte, din dumme jävel du fattar ju ingenting. Det är ju tack vare att man snackade politik på jobbet, som gjorde att man kunde förändra något. Malmö var en av de jävligaste platserna att växa upp i på 1900-talet. Var man fattig i Malmö var man inte värd ett skit. Sedan kom 20-talet och politiken, hela arbetarrörelsens tog ju sin början i Malmö. Dom förändrade ju hela samhället, och de gjorde de ju genom att diskutera politik på arbetsplatserna och byggde upp en facklig rörelse som omdanade hela samhället.

Hela den här förvandlingen av samhället kom ju från att man snackade politik på arbetsplatserna. Så var det ju på Kockums, man snackade hela tiden. Jörgen (Sjöbeck) och jag delade ut flygblad, fabriksproletären. Sen fanns det ju annan bokststavsvänster som delade ut sin skit (här åsyftas tex Vänsterpartiet, Socialdemokraterna), men det fanns i alla fall en politisk debatt. Men det var andra sossar då än dagens sossar. De kunde förhandla. De fixade fram Kockum fritid, eget sjukhus till oss, det kom ju inte av sig själv. Det kom ju utifrån att det fanns krav på arbetsplatsen. Vi måste ha det. De här omklädningsrummen också, när man gick hem hängde man av sig, ner duschen, ner i poolen, in i bastun, så man var ren och fin. Det fanns inte, finns inte än idag, en sån arbetsplats. Det var ju de här sociala kraven som kom utifrån att det fanns en diskussion och ett tryck underifrån. Ibland var det hårda ordväxlingar, det här kommunisthatet och ja, kommunisterna hatade väl sossarna ibland.

Gunilla Faber om hur det var att jobba på skrivcentralen på Kockums:

— Man var alltid stolt över att jobba på Kockums. Det sa man alltid till andra att, ”jag jobbar på Kockums”, det var lite fint så. Det var ju stans största arbetsplats och att jobba på skrivcentralen var mycket intressant, dit kom ju grejor från allt som sedan skulle vidare. Vi arbetade med att skriva fartygsspecifikationer, varje fartyg har ju en egen specifikation, där varenda skruv ska finnas med. De skrev vi med skrivmaskinen EX, kommer jag ihåg. Det kunde ta flera år att skriva sådana böcker. Vi fick alltid de nyaste skrivmaskinerna på Kockums, det var väldigt fina skrivmaskiner. En rolig grej som jag minns var att man alltid skulle gå till högsta direktören med posten. Först skulle man lägga ett fint papper mellan varje brev, och när man kom in i rummet så fick man niga för direktörn och när man gick ut därifrån så skulle man gå ut baklänges (skratt). Jag var uppväxt i en fri värld där mamma tyckte att vi skulle ta reda på oss själva, vi hade lärt oss att man kunde göra vad man ville i Sverige. Att man skulle ta för sig på något sätt, så det var så konstigt det där tyckte jag, att backa ut.

Gunilla Faber om kvinnorna som kom för att hämta ut männens löner 

— En annan kul grej som jag kommer att tänka på nu, som hände på det här gamla kontoret, var att varje torsdag eller fredag när lönen kom, då stod det massor med tanter utanför grinden. Det var en hel del kvinnor, man kunde se de dem från där vi hade fönster. De hade sjalar om huvudet och vi kallade dem för ”hucklen”, så där såg dom ut tanterna, och så stod de där i kö för att ta ut lönen i kontanter i kuvert samma dag den kom, innan deras män hann sluta jobbet och ta lönen direkt till krogen. Jag hade aldrig sett något liknande innan, det var helt främmande för mig. I min familj hade vi aldrig pratat om pengar, bad man om en slant i skolan så fick man det, jag hade aldrig haft det så. Och det var långt att promenera ner till Kockums för de här kvinnorna, det minns jag.

Dramatikern och regissören Robin N Spegel under en träff med kockumiterna Jörgen Sjöbeck och Lars Ekberg på Malmö Stadsteater. 

Jörgen Sjöbeck om jargongen och kulturen på Kockums:

— ”Din jävla lasaron”, eller ”är du vänsterhänt på bägge händerna din jävla labbaloa”. Asså inte ens jag förstod ju det första halvåret, vafan menar man med det? Det var ju en genuin arbetarstam som var kvar där. När de satte igång och bräka alltså, vad fan menar du tänkte jag?

Och sen hade vi ju smeknamnen. Det var ju till exempel en portugis med ett namn som en svensk inte kunde uttala, men han hade nummer 4040, så han kallades forty-forty- och en polack som hade ett svårt namn, kallades för 7000 bara. Och det var ju en grovarbetare, Skittejohan, men sen fick han namnet tusenlappen.  Det var en som skojade med honom, han var lite efterbliven. De la en fotostatkopierad tusenlapp precis där han brukar komma i sin karaktäristiska gångstil (visar med huvudet) i hoddan där vi satt. Så såg han den, så såg vi att han plockade upp den och stoppade i fickan så ingen skulle se. Men sen var han så korkad så han kunde inte hålla tyst, så han började ställa frågor: ”hur ser en tusenlapp ut?” Han hade nog aldrig sett någon. Och vi svarade ju ”Som alla andra, men sen finns de dom som bara har en sida, som har en vit på sidan”, det var ju taskigt. Sedan gick han till banken, och dom tryckte ju på knappen såklart.

Kom man från Öland så hette man Öland. En portugis som inte kunde förklara vad han varit med om, han hade varit soldat i kolonialkrigen i Afrika men deserterat, det var därför han kom till Sverige, så han fick heta ”Jönsson från Blekinge”. Det var mycket humor alltså, enorm humor i allting. 

Man drev ju rätt mycket med människor. Det var en som alltid ställde sin mjölk utanför hoddan, där vi drack kaffe för vi hade inga kylskåp. Han var så jävla glad över den mjölken, men så var det någon som svetsade in den i en plåt så han inte fick loss den.

Leif Holmgren om dödsolyckor på arbetsplatsen:

— Ja, det var väldigt konstigt, det gick liksom i vågar. Ofta i vågor om tre. Det hände tre dödsolyckor, sen var det lugnt en tid, sen kom det tre igen. Det var jävligt tragiskt. En gång var det en kille som följt med sin farsa, det var han killens första dag och farsans sista. Dom drog ett spett i en brunn, där stått läckt ut asyltulen, så när han drev i spettet där så blev det en gnista så det exploderade, så det slet av gubben på mitten. Och pågen blev vittne och skadad, men han såg ju det här. Några dagar efter rasade en kran ner i Dockan, då satt vi också i hyddan som var ut mot dockan - sen hörde man ett jävla brak han slungades ut och blev en våt fläck. Och sen var det nån dödsolycka till och sen var det lugnt ett år, eller ett halvår, och sen kom det igen. Det var ständigt. Vi hade ju egen ambulans och brandkår. Den kom ju, köttabilen kallade vi den för, den kom med jämna mellanrum.


Jörgen Sjöbeck i fokus, tillsammans med andra arbetskollegor på Kockums. Foto: privat. 

Kjell Jönsson om tiden då Nils-Hugo Hallenborg var VD och hur Kockums blev en social inrättning för många i Malmö

— Hallenborg var chef över Kockums under 70-talet, kanske 60-talet också. Han Hallenborg, han förändrade hela den här kulturen på Kockums och synen på människorna. Jag tror att han var en riktig klippa.

Han såg människorna. Inte bara dom däruppe. Han var den högsta gubben då, Hallenborg, han lever inte längre. Han förändrande synen på arbetarna, jag minns inte vilket år, men han började någon gång mellan 65-70, då hände det jättemycket medan han var där. Han såg folket, liksom. Det var inte bara dem på trettonde våningen. Vi skulle vara med på båten, allihopa.

Och på vissa sätt kan man säga att Kockums också blev en social inrättning. De tog ju in sådana som inte kunde få jobb någon annanstans. Jag vet att det fanns en de kallade Abdullah, han hade ju någons störning på nåt vis. Han jobbade på, knatade på, han fixade och städade. Det var väl jättebra att han gjorde det istället för att driva på stan. De tog in personer, de tog ett slags socialt ansvar, de behövde inte göra det men de gjorde det ändå.

Det var ju som ett eget samhälle därinne. Med brandkår, ambulans, interna bussar. Det var ju omväxling, man fick ju träffa alla möjliga. Jag hade bra förmän och kom bra överens med dem, och ibland fick jag hoppa in som förman när det behövdes. Det ville jag inte i början, jag hade ju ingen erfarenhet av det, men då skickade de upp mig till vaktmästaren Sven Nilsson, ”det klart du kan det, du får ju prova så ser vi” sa han. Och så började jag, då stod man där och kände sig lite dum först, man hade ju på sig samma kläder som alla andra som man skulle bestämma över. Men man kände ju grabbarna, det fungerade jättebra. Jag blev jävligt omtyckt bland mina kollegor som extraförman. Jag minns inte hur många nationaliteter det fanns. Vi var ju över 6 000 anställda. Minst 30 olika nationaliteter, det funkade bra, jag märkte aldrig något konstigt.

Vi ställde upp för varandra. Vissa jobb fungerade hur bra som helst, andra inte, men så är det väl överallt. Det var mycket skoj, det var det. Jag trivdes bra. Speciellt sista året, med de kompisarna då. Vi var som en familj. Det var ju Ove som jag lärde känna när vi byggde akterpikar. Det är ju en väldigt komplicerad historia, det var inte vem som helst som fick jobba där. Det var ju... enorma propeller vi byggde, otroligt stora grejer. Det var flera stycken jag minns, men dom är ju döda nu. En som hette Olof, och en som hette Sture, en som hette Pettersson och Sulan. Och Ingmar, han är nog också död nu. Han kallade vi Bagaren.

Jörgen Sjöbeck om stämningen bland de anställda när varvet lades ner:

— En del av dom sossarna stod ju och grät, när vi kom där en morgon, när man fick beskedet till frukosten att varvet skulle stängas ner. Och då stod flera stycken i Verkstadsklubbens styrelse och grät utanför dörren: ”hur kunde de göra så”? Då hade jag varit den enda som sa, vi måste genomföra strejker, vi sa ju det, ni kan inte lita på dem (regeringen). Och vi fick rätt. De flesta sjönk ihop väl, kände uppgivenhet. Men många var förbannade. Riktigt förbannade. Sedan började ju avvecklingen. Det gick rätt fort. Nu är det arkitektbyråer, restauranger, det är en helt ny stadsdel. 

Kjell Jönsson om när kranen tog ner och fördes iväg på en pråmbåt:

— Ja, vi stod därnere och såg hur de brände den inifrån, det sprutade rakt ut, när de skar loss balken från benen. Sedan kom den ner och så delade dem ju den i bitar. Och benen som stod kvar hade vajrar runt sig, så de la dem ner. Och sen delade de dem också. Sen kom en jättestor pråmbåt eller vad man ska säga, och lastade på bitarna. (Tystnad) Och sen såg vi på när den åkte ut i sundet.

Ja, det kändes ju konstigt alltså. Man kunde ju se den överallt ifrån, den kranen. Man kunde se den från Romeleåsen, där jag är född. Stod man där på Stenberget så kunde man se den. När de monterade ner den kom det fram en av mina gamla chefer och pratade mig, vi hade aldrig pratat innan. Jag hade ju sett hur han sprang runt i hallen och i kontoret, men vi pratade aldrig. Men han kom fram när jag stod där. Han tyckte det var jävligt sorgligt, han sa ”Jag har varit här varje dag”.

 

Läs mer om Kockums historia från 1840 till 2002

 

Läs mer om Tears of Malmö