""
Bakom kulisserna

Kushners amerikanska dröm

I en text skriven till programbladet för Malmö Stadsteaters uppsättning av Angels in America reflekterar författaren och journalisten Johan Hilton över vad det är som gör denna pjäs om 1980-talets USA så aktuell i idag.

""
Varför Angels in America? Varför nu? Vad är det som gör att Tony Kushners epos över aids-årens USA drar över hela världen just precis i dessa dagar?

Förutom här på Malmö Stadsteater har den nyligen spelats på National Theatre i London, dessförinnan i Finland, på Broadway, på Stockholms Stadsteater. Och i vinter sätts den upp på Dramaten.

Det finns förmodligen inga enkla svar på denna återaktualisering, åtminstone inte sådana som inte kan härledas till det gamla vanliga om de verk som passerat nålsögat och förvandlats till klassiker: Därför att det är en så fruktansvärt bra pjäs.

För så är det. Tony Kushners episka svit från 1991 respektive 1993 saknar egentligen motsvarigheter inom den moderna världsdramatiken, de båda pjäserna Millennium approaches och Perestrojka är lika flyhänta i språket som de är nyskapande och ambitiösa i struktur, upplägg och politisk analys. Men inte bara det. Vid urpremiärerna innebar de något av ett slutgiltigt kulturellt genombrott för en hel sexuell minoritets lidande i kölvattnet av aidskatastrofen.

Möjligen är det i dag svårt att känna samma svindlande känsla som förmodligen genomfor den publik som såg den under dess första spelår. Tiden är en svår fiende och många av de tabun som då äntligen baxades upp på scen – gaykulturen, explicita samkönade sexscener, strukturell rasism – är i dag legio, på scen såväl som i rörliga medier.

Också på andra sätt har tiden kommit i kapp. Hbtq-communityt, som då fortfarande dog i tystnad eller kämpade i hård motvind för sina medborgerliga rättigheter har i dag – här i väst, nota bene – på det stora hela släppts in i stugvärmen. Och inte minst: i västvärlden har aidskatastrofen om inte stormat klart så åtminstone bedarrat, till följd av forskning, bromsmedicinernas genombrott och en kompromisslös aktivistisk kamp.

Ändå är stora stycken av Angels in America en fortfarande hisnande upplevelse. Inte minst politiskt. Få samtida dramatiker har, som Tony Kushner, kopplat ett så heltäckande grepp om, inte bara maktens öppna förakt och ofta obönhörliga exploatering av samhällets normavvikande element, utan också om själva föreställningen om USA, om det amerikanska projektet. För i Angels in America, som utspelar sig under Reagans 80-tal, finns det ingen bäring för den dåvarande presidentens ord om USA som ”a shining city upon a hill”. Här rör sig rollgalleriet snarare i ruinerna av ett havererat amerikanskt löfte. Flyktingströmmarna ökar, ozonlagret luckras upp, homosexuella män dör i en mystisk sjukdom.

Anledningen till denna undergångsstämning som präglar Kushners vision av USA visar sig så småningom ha en religiös orsak. Gud har övergivit sin skapelse och dessutom gjort det av en väldigt konkret orsak: därför att människan förflyttar sig över världen. Migrationsströmmar, sexuella och fysiska överträdelser, den eviga driften att sträva efter ett bättre liv har stört ordningen i himlen och fått hierarkierna att rämna. Än finns hopp om att Gud kan återvända. Men då måste människan lova att sluta korsa kontinenterna och sträva en tryggare tillvaro, hon måste sluta beblanda sig med andra och finna sig i sin plats i den gudomliga hierarkin.

När huvudpersonen i denna politiska undergångsfresk, den aidssjuke Prior Walter, får höra om dessa villkor vägrar han att underkasta sig dem.

Människan, menar han, har bara ett öde – och det är att driva utvecklingen framåt. I den kampen finns det endast en strategi: att människan gör upp med sin egen omyndighet och, som Prior säger, kräver mer liv. Mänsklighetens slutmål är mångfalden, myllret, brokigheten.

Det gör att titelns änglar i Amerika inte enbart ska förstås som de övernaturliga, himmelska inslag som emellanåt bryter och träder in den skenbart realistiska dramaturgin. De utgörs i minst lika hög grad av den pluralistiska människosamling som befolkar scenens USA, den i grund och botten helt osannolika blandningen av bögar och mormoner, svarta och homofober, socialister och republikaner, som på ett ytligt plan inte har någonting gemensamt, och som därför inte borde kunna samexistera, men som just därför bildar själva kittet i den amerikanska idén om en plats för tolerans och frihet, om en smältdegel.

En sådan mångfald innebär emellanåt smärtsamma inslag och det hymlar heller inte Kushner med. Hans perspektiv är snarare dialektikerns. Snart sagt samtliga rollfigurers rötter att spåra tillbaka till historiska trauman – svältåren och pesten i Europa, den religiösa förföljelsen, slaveriet, antisemitismen och Förintelsen – men som kollektiv betraktat är de samtidigt ett uttryck för Kushners socialistiska framtidsoptimism. Mänskligheten har ett öde, en skyldighet att låta de såriga erfarenheterna komma till uttryck i samhällsbygget, att göra världen bättre. Därför är det också i själva idén om USA som den politiska potentialen till en rättvisare och friare värld finns. En trosvisshet som kanske tydligast formuleras i Priors avslutande credo: vi ska bli medborgare.

I dag är den pluralistiska idén öppet utmanad. Inte bara i USA och av Donald Trumps häxkittel av xenofobi, misogyni och hbtq-fobi. Utan också här i Europa.

De migranter som Kushner hänvisar till i sin magnifika öppningsscen och som sökt sig över haven i hopp om ett bättre liv kommer fortfarande, men nu från andra håll i världen. Samtidigt bygger USA murar. Den vackra drömmen om utveckling och medborgarskap återstår kort sagt fortfarande att förverkliga. Men orden om och skildringarna av den är viktigare än någonsin förr.

Johan Hilton, journalist, författare och kritiker på DN