Leende man håller i uppstoppad mås
Gästskribent
Bakom kulisserna

MÅSEN – EN KOMEDI! Eller Är måsen en skrattmås?

Måsen börjar med ett samtal mellan den olyckliga Masja, som alltid går klädd i svart eftersom hon sörjer sitt liv, och hennes desillusionerade beundrare Medvedjenko. Och den slutar med ett självmord. Men Tjechov rubricerar sin pjäs som komedi. Vad är det som är så roligt? Är måsen en skrattmås?

Tre personer röker och skrattar

Polina (Lotten Roos), Masja (Kajsa Ericsson) och Sorin (Göran Dyrssen) i Måsen.

 

En komediförfattare av senare datum, Alan Ayckbourn, skriver i boken Den listiga konsten (2005) om hur komedin är en betydelsefull del i varje pjäs. Ljus och mörker måste balanseras; ju svartare ämne, desto mer behövs skrattet. Hans självklara regel nr 33 (av 101) lyder: ”Den bästa komedin är sprungen ur det mycket allvarliga.” Det är en nyckel också till Tjechovs drama. Människors fåfänga drömmar, tillkortakommanden och skevheter kan vara nog så skrattretande. Det visste redan Shakespeare och Molière. 

 

Måsen handlar om konstnärens villkor och olycklig kärlek. Alla roller drivs av längtan. Deras känslostormar kan ses som djupt allvarliga eller som tragikomiskt överspända. De kan laddas med empati, sympati eller krass distans. Aldrig med sentimentalitet. Det finns en slitstark Tjechov-tradition av skira björkar, fladdrande spetsgardiner och melankoliskt vemod med ”undertexten” – det som göms under och bakom orden - dallrande i tystnaden. Spelstilen som blev en konvention skapades av regissören och pedagogen Konstantin Stanislavskij på Konstnärliga teatern i Moskva vid sekelskiftet 1900, när han iscensatte den ryske författarens stora dramer. Tjechov själv tyckte det blev för gråtmilt sentimentalt. I ett samtal med författarkollegan Alexander Tikhonov 1902 uttryckte Tjechov: ”Ni säger, att mina pjäser får folk att gråta. Jag har hört andra säga detsamma. Men det var inte därför jag skrev dem. Det är Alexejev (Stanislavskij) som har gjort mina personer till lipsillar.” 

Arkadina (Karin Lithman) i Måsen.

 

Måsen skrevs i en brytningstid. Den speglar konflikten mellan den äldre generationens konservativt traditionella teater och de ungas sökande efter experiment och djärva grepp. Redan när Konstnärliga teatern gästspelade i Sverige under tidigt 1920-tal slogs publik och kritik av att i Tjechovs pjäser är alla roller viktiga. De kräver samspel. Många regissörer och ensembler har under senare decennier på olika sätt velat trotsa traditionen: genom samhällsanalys, commedia eller formexperiment. 1970-talets svenska teaterliv innebar en revolt mot den rådande teaterstrukturen, mot auktoritär styrning och stjärnspel. Kollektivet blev centralt. Det samhällskritiska perspektivet på den ryska borgerligheten och det hierarkiska klassamhället hos Tjechov betonades av bland andra den finlandssvenske regissören Ralf Långbacka, som också analyserat pjäserna i boken Möten med Tjechov (1986).

 

Kvinna och man sitter på huk med en död mås framför sig

Nina (Klara Hodell Risberg) och Konstantin (Alexander Jubell) i Måsen.

 

Vari ligger då komiken i Måsen? I samtalet med Tikhonov förklarade Tjechov: ”Allt jag ville var att säga uppriktigt till människorna: ’Se på er själva och se hur eländigt och tråkigt ert liv är!’ Det viktiga är att människorna ska förstå det, ty om de gör det kommer de säkert att skapa ett annat och bättre liv för sig.” Kanske kan insikt och självdistans innebära frigörelse. Kanske kan uppror och utopiska drömmar vara ett motgift mot passivitet och förstelnade normer. Tjechovs vision om framtiden kan leda tankarna till 1970-talets sökande efter nya former och radikala optimism.

Karin Helander, professor i Teatervetenskap

MÅSEN spelas på Intiman t.o.m. 20 november 2021. Läs mer och boka biljetter!