""
Gästskribent
Bakom kulisserna

POETEN OCH VAMPYREN

”Det finns något besläktat hos konstnärer, författare och vampyrer. De är outsiders som drivs av en passionerad men potentiellt farlig drift, och de kan också beskrivas som parasiter vars existens är avhängig andra levandes. För konstnären och författaren utgör kreativiteten en gudomlig kraft som kan användas för att alstra liv. Men likväl som kreativitet kan tända en livslåga kan den också användas för att släcka densamma.” 
Anna Höglund, Vampyrer (2009).

Nittiotal. Konstnärsdrömmar. Minnen. Vampyrer. När en text är färdigskriven och beståndsdelarna sammanfogade kan de tyckas självklara för författaren. ”Klart att de ska sitta ihop så där!” Men allt har ju en början, även skrivandet av en pjäs. 

I december 2016 träffades regissören Sara Cronberg och jag för att diskutera vårt kommande samarbete. Vi kom snabbt in på en viss typ av geniförklarad konstnär. Geniet som utövar en nästan övernaturlig, magnetisk makt över andra och ömsom utkorar, ömsom utnyttjar. Geniet som tömmer sina medmänniskor på kraft. ”Som en vampyr”, sa jag. Så började det, fast det började förstås ännu tidigare. 

Den första moderna vampyren var poet.

Lord Byron var romantikens skandalomsusade rockstjärna, uppburen och avskydd. Aristokrat och konstnär, en karismatisk förförare och förgörare – ”Mad, Bad and Dangerous to Know”. En av dem som kändes sig tillintetgjord av Byron var hans forne läkare och reskamrat John Polidori. Som ett slags hämnd skrev han det som skulle komma att bli den första moderna vampyrberättelsen, The Vampyre (1819). Den väckte sensation eftersom läsarna förstod att Byron var förlaga till blodsugaren. Berättelsen publicerades till och med under Byrons namn, trots hans protester. Polidori ignorerades. Skuldsatt och isolerad tog han sitt liv tjugofem år gammal. På sätt och vis hade han fallit offer för sin egen vampyr. 

Även Byron dog, tre år senare. Men konstnärer kan likt vampyrer nå odödlighet, deras verk och namn överleva generationer. 

porträtt

Sara Bergmark Elfgren har skrivit manus till föreställningen Oscar Liljas försvinnande.

Jag var tonåring med författardrömmar när jag läste om Byron och romantikerna för första gången. Det var nittiotal och överallt flätades död och skönhet samman. Laura Palmers bleka ansikte som en helgonbild. Sadie Frost som spydde blod över Eiko Ishiokas spetsfängelse till bröllopsklänning i Bram Stoker’s Dracula. De åtråvärda studenterna med sina mörka hemligheter i Donna Tartts roman The Secret History. Kanske var det ett utslag av kulturell fin de siècle-fasa, som när Draculapublicerades 1897. Kanske var det mitt unga perspektiv: fascinationen och skräcken inför livets alla möjligheter och dess oundvikliga slut. 

Aldrig är längtan så stark som i ungdomen. Lockelsen att få gå upp totalt i kärleken, vänskapen, konsten. Att hitta sig själv och förlora sig. Gränslandet mellan det svindlande och farliga är en plats som många har besökt som unga. I efterhand kan man förundras och förskräckas över sina val: ”Var det jagsom gjorde det där?” Andra stannar i gränslandet, gör sig ett hem där. Vissa menar att det är där konsten lever. Berömmelsens odödlighet. I dag är den mer eftertraktad än någonsin.

""

Alexander Abdallah i rollen som konstnären Rémy i Oscar Liljas försvinnande.

Vampyrforskaren Anna Höglund menar att vi i dag inte så mycket skräms av som identifierar oss med vampyren. Med sin eviga ungdom, skönhet, rikedom, individualism och styrka förkroppsligar den många av våra ideal. 

I en tid där man uppmuntras att ta för sig och sätta sig själv först, drar vampyren det till sin spets och livnär sig på andra. Kanske är det omöjligt att leva i vår värld utan att i någon mån bete sig som en vampyr, konstnär eller ej. När vi speglar oss i vampyren är kanske vår största skräck att vi ska känna igen oss i förövaren. 

Sara Bergmark Elfgren, författare

Oscar Liljas försvinnande spelas på Hipp t.o.m. 25 april 2019.


Läs mer om pjäsen och köp biljetter