Repetitionslokal med dörrar och en sjukhussäng
Gästskribent
Bakom kulisserna

Regidagbok – Mitt namn är Lucy Barton

Av Anna Azcárate

Torsdag 2022.09.15 

Vi har just avslutat genomdraget inför vår första publik. Vi är utspridda i gradängen. 18 personer. Mina anteckningar ser ut som snigelspår över pappret. Det är svårt att skriva i mörkret. Jag vet att jag snart är klar med Lucy. Jag har sett det ikväll. Hon söker sig vidare mot nästa process. Mot mötet med publiken. Kort genomgång när alla kollegor och vänner som delat kvällen med oss gått. Vi är nöjda. Jag är barnsligt lycklig åt strykningarna. Vi bestämmer att ses på torsdag för att repetera en kort passage. 

Jag vaknar tidigt och promenerar till Kirsebergsteatern och ser Den stora sprickan. Det var länge sedan jag satt bland 11-åringar och tog del av en berättelse. Jag har spelat mycket barnteater och älskat det. Och hatat det. Allt beroende på vad och varför. Men mest har det berott på om vi nått fram till publiken eller inte. Ensemblen på Kirseberg når fram. Dom gör det bra. Jag är lättad. 

Till Stadt Hamburg för kort repetition med Cecilia. Känner mig lite tafatt. Jag inser att jag vet vad som händer. Jag känner igen det. Jag har börjat frikoppla mig som regissör. Jag känner mig lite blyg. Har inte starkt driv och riktning. Vill egentligen bara säga att jag är klar här. Regissören has left the building. Cecilia vet, känner och navigerar nu allt så mycket bättre än jag. Vi har skissat mjukt och flyktigt i blyerts. Succesivt har konturer och skuggor vuxit fram. Nu ser jag resultatet. Jag ser vad det blev. Jag ser Lucys anletsdrag och hennes psykologiska konstitution. Jag ser en människa. En människa att känna igen sig i. 

Kanske börjar jag redan idag städa lägenheten. 

Det här är mitt sista inlägg i dagboken. 

Tack.


2022.09.11

Manuset ligger på bordet. Uppslaget. Som om något essentiellt och magiskt skulle undfly mig om jag slår ihop det. Jag har gjort noteringar i det om ljud. Inte det minsta magiskt. Bara rent hantverk. Jag tycker om ljudarbetet. Det är som med allt annat i Lucys värld; måste vara valt och tecknat lätt. På tisdag har vi repetition med fokus på övergångar i ljus och ljud. Normalt brukar övergångsrepetitioner innebära en dags tålamod, tydligt ledarskap och goda röstresurser. ”– Okej, vi tar om från sidan 47. Pass på ljud så att ni går samtidigt med ljuset. Va? Nej skådespelarna väntar tills sista väggen rullat fram. Och var vaksamma i kulisserna så att ni inte står framför ljustornen. Alla redo? Pass på! Varsågoda!” Med Lucy är allt lugnt, överblickbart men det lilla kräver noggrannhet och precision. Vem går på vem? Ljudet först eller ska Cecilia gå på ljuset. Cecilia först. Jag fylls av en fnissig igenkänning när jag ser en skådespelarkollega hänga i osäkerhet om vem som startar ett förlopp. Jag, ljuset eller väntar jag på musiken? Djupt frustrerande och vi skådespelare är mästerliga på att dölja denna ovisshet i något slags mystiskt uttryck som ser valt ut. En psykologisk cesur. Men på insidan tuggar bara ett; ”det här måste jag komma ihåg på genomgången. Måste fan lösas!” På tisdag kommer vi att jobba med finmekanik. Justera skruvar i ett urverk som inte ska hacka. Det är värt arbetet. Trygghet och puls i det tekniska skapar en upplevelse av avslappnad elegans. Jag hoppas vi når dit. Vi ska nå dit.

Om en vecka sitter jag på tåget mot Stockholm. Jag har redan ett separationens dunkla vemod i kroppen. Aftonblå gas.

Skärpning. Ska ta mig själv i kragen och gå ut. Det är valdag. Firar den ikväll i vänners trygga soffa. Jag har förtidsröstat men jag vill känna på stämningen. Min far klädde sig i kostym och delade ut valsedlar. Han som kom från Francos diktatur i Spanien, han som växte upp under spanska inbördeskriget, hade perspektiv. Det ska jag alltid minnas! Viva la democracia!

Fredag kl 10.18 2022.09.09 

Ännu torsdag. Det är sent. Jag kommer just från middag och spännande samtal med en kollega. Jag känner mig märkligt uttömd. Jag vill ändå skriva min dagbok men funderar på för vems skull. Jag kommer fram till att det är för min egen. 

Idag hade vi fotografering av föreställningen. Jag har sett bilderna. Tycker om det jag ser. Stilla. Det ser främmande ut ur andra perspektiv än från den plats där jag brukar sitta i gradängen. Jag vet att jag bör flytta mig mellan olika platser för att uppleva arbetet från olika positioner. Konstaterar att jag är ett vanedjur som, trots insikten om värdet av motsatsen, helst vill vara på samma plats. Sprider ut mina saker på en yta jag gjort till min. Det skapar trygghet för mig. Jag bygger bo. 

Jag börjar se en helhet. Jag tror inte att det har lika mycket med regi att göra som med Cecilias ihärdiga jakt på förståelse för texten inifrån. Hon fogar samman enskilda delar till en helhet. Av överlevnadsinstinkt. Det är djupt frustrerande för en skådespelare att inte veta varför. Hon erövrar, bit för bit, ett därför. Jag tror bara att insikter och kunskap går att finna genom att stundtals våga vara utan kontroll. Faktum är att ögonblicken av vacklande är rörande och väcker mitt intresse. Rummet osäkras. 

Vi fortsätter att sanera i texten. Stryka. Rensa. Blottlägga det viktiga. Det är modigt av Cecilia. Det förutsätter nya bryggor, nya associationer. Hon gör ett maratonlopp med den här föreställningen. Vi lämnar förmiddagen imorgon för henne att instudera texten med strykningar. 

I natt drömde jag att jag plockade små barn på en röd strand. Det vill jag inte göra i natt. 

Vaknade nu fredag morgon och insåg att dagarna börjar flyta ihop. Känner ett starkt behov av att rusa ner på Stadt Hamburg. Jag vill läsa texten i rätt miljö. Igår hörde jag mig säga att Mitt namn är Lucy Barton kan bli min sista regi. Vi får se. En dag i tagen. Om det blir det är jag lycklig som gör sorti med Lucy. Jag längtar till scenen. In till skådespelarna. På scenen förlåter jag mig allt. Det är den enda världen i vilken jag andas lätt.


2022.09.07

Jag vaknar 03.41. Opraktiskt. Tankarna snurrar. Jag har generellt ingenting emot att surfa i tanken men jag behöver sova. En nåd att stilla bedja om. Jag vet att jag kommer att ligga vaken några timmar. Jag skriver på texten till programbladet. Längtar plötsligt mycket efter min Mamma. Natten väcker andra tankar än dagen gör. Gatan på Gamla Väster ligger still och öde.

Nu är det dryga veckan till första genrep. Jag tänker inte frikoppla ännu. Jag har aldrig haft några problem att klippa navelsträngen till föreställningar. Jag har snarare upptäck att jag slutar trycka på lite innan jag slagit i kaklet. Antagligen för att jag är rädd för att vinna.

Igår hade första mask och kostym. Det var runt 10 personer i gradängen. Jag blir alltid lite nervös när jag regisserar inför nya ögon. Jag låtsas naturligtvis inte om det. När jag skådespelar blir jag bara upprymd.

Vi har mycket kvar att göra. Harald satt kvar på lunchen idag. Jag tycker mycket om arbetet med ljud till mina uppsättningar. Den här är svår. Litet rum. Torrt ljud. Ingen efterklang att gömma sig i. Ingenting bär ljudet. Vår scen förlåter ingenting. Det måste vara extremt valt. Med omsorg. Ljudet som manipulation fungerar inte här. Vi kommer att hitta en metod för ljudet också. Jag har oroat mig för att nya moment i ljuset eller nya ljud ska störa Cecilia i hennes arbete. Hittills har hon jobbat som om ingenting kunnat rubba henne. Klippa.

Vi gick igenom det absolut mest svårspelade partiet på eftermiddagen. Första gången var så ansträngande att det kändes som om vi åkte puckelpist. Pucklar och hinder. Desto större behov av att välja exakt väg. Ett snedskär och du slungas ur. Idag var det betydligt mer överblickbart.

Det rinner i ögonen på mig idag. Jag vill inte bli förkyld.


2022.09.04

Jag sitter på tåget från Stockholm. Jag går igenom möjliga strykningar. Framför mig har jag ett halvätet äpple, manus, anteckningsblock och pennor. Ser kaotiskt ut. Mycket på litet bord. Gång på gång ramlar saker ner på golvet. Min granne börjar bli irriterad. Jag ser vad hon ser; en neurotisk kvinna med seriösa problem. Jag packar ihop och väntar till jag kommit fram till Malmö.

Mitt namn är Lucy Barton bör ligga på runt 90 min. Skälen är många, liten salong med inte helt ergonomiska stolar, ventilation, kontraktens skrivningar. Vi behöver stryka. Amanda, dramaturg, tipsar om fin intervju med Elisabeth Strout. Författaren talar om vibrerande tystnad mellan orden. Texten lär inte hinna vibrera särdeles mycket i sitt nuvarande format. Det är den tystnaden hon talar om som jag vill värna. Det är ett privilegium att få arbeta i liten salong. Allt syns. Tystnaden kan vibrera. Mellan oss. Jag vill inte att skådespelaren ska behöva springa som en yster borderterrier genom texten. Det skulle vara en promenad i parken för Cecilia. Hon kan domdera rum och förlopp som den komedienne hon är. Jag vet det. Jag har sett henne göra det på Hipp. Hon kommer att få göra det oftare än vi får chansen att vara i den teknik vi arbetar med nu. Tekniken består i att tömma sig. Våga tystnaden. Stå till förfogande för blickar. Våga tänka att blicken inte vill mig ont. Våga tänka; ni får se på mig. Ni får känna med mig. Ni kommer att förstå för vi är människor, vi är lika. Ju närmare vi kommer det specifika, ärliga desto större är chansen att det blir allmänmänskligt, talar till många. Nåja, dom många få som får rum i vår lilla och exklusiva salong på Stadt Hamburg.

Jag stryker enligt principen så få brock på huvudpulsådern som möjligt. Nu har vi jobbat med texten så pass länge att vi rört oss från största respekt till att se ett arbetsmaterial till att nu se fördelar med tuffa nypor, klinisk blick och skalpell. Jag trodde att skådespelaren skulle göra motstånd mot varje borttaget kommatecken. Det visar sig att Cecilia är stentuff och gladeligen svingar machete. Det är en lättnad. Ingen känner texten bättre än hon vid det här laget. Och hon är analytisk. På tisdag sätter vi oss med Amanda. Skönt.

Jag funderar mycket över vad det betyder att vara Mamma, ha en Mamma. Varför det ett så laddat namn. Relationen är och förblir ett enigma.

2022.08.31 

Jag läser vad jag skrev; regi är lika delar pedagogik, disciplin och förmågan att fatta beslut. Det kändes bra när jag skrev det. Starkt. Klokt. Moget. Jag har inte levt upp till någon av dessa delar idag. Känner mig ett steg efter. Jag upplevde vid flera tillfällen under den här dagen hur jag skälvde till. Vacklade. Det är fantomsmärtor. Fantomskalv. Så många gånger har jag levt i tron, i produktion efter produktion, att tunnelseendet och paniken skulle fylla någon funktion. Att den utmätta tiden skulle jaga mig mot den tänkta visionen. Jag vill våga hålla emot. Vet inte om jag törs. Fostrad i den hårda östtyska skolan med ett stenhårt grepp om min egen nacke är jag van att sätta min rädsla och min sorg åt sidan. Jag vill vrida mig loss ur min historia. Måste. Avtalet jag tecknade med mig själv var att inte jobba muskulärt. Inte trycka sönder. Mjukt vill jag närma mig verket, texten, skådespelaren. Jag tänker hålla emot. Marschkängorna står där. Nötta och väl ingångna. Jag drar på mig dom om det behövs. 

Jag vill vara nära Lucy och hennes värld hela tiden. Som om hon skulle kunna transformeras till gas och fly mig om jag vänder mig bort. Så kan vi inte ha det. Vänligt men bestämt talar jag till mig. Våga. Släpp. 

Cecilia är modig. Jag vill gråta. Amanda fick gåshud. Att skynda nu vore att hamna i tidsbrist. 

Ljuset börjar anta egen skepnad. Jag tycker att vi har hittat metoden. Idag fick jag en rysning av dramatisk lycka när ett ljud lyfte mig ur mina Nike. 

Imorgon bitti är det produktionsmöte. Jag ska vara pedagogisk, disciplinerad och fatta beslut. Eller så bara tar jag det som det kommer. Jag tror det blir så. Det blir så.

2022.08.28

Jag bryter stiftet av blyertspennan. Jag är otålig. Vaknade med draken i bröstet. Sitter och skissar i manuset. Bråkar med pjäsens slut. Det är långt. Måste hanteras lätt som ett sista andetag. Ett minne som glider ur skärpa. Det akuta ger vika för distans. Men det är många sidor. Jag skissar. Drar pilar. Om hon går hit? Varför? Ja, men gå dit i stället då. Det finns inga självklara kompasslinjer i texten längre. Jag smakar på riktningar. Friktionen, hettan som Moderns närvaro genererat är borta från det att hon reser hem. Cecilia bråkade med sig själv igår. Det ingår i jobbet. Jag skulle inte lita på skådespelare som inte drivs av tvivel. Självkritik. Jag tror att vi kommer att vara här ett tag. I tvivlet. Vi är bra på det. Jag vet att vi kommer ur det. Jag bryter stiftet igen. 

Imorgon ska Cecilia till kostymprov. Jag kommer inte att vara med. Jag litar helt på Cissi, Leif och Paula. Ytterligare ett ögonpar genom vilket allt ska analyseras kostar bara ord och energi i onödan. 

Vi börjar att hitta en härlig balans i ljuset. Tålamod, kunskap och eftertanke har öppnat vägen för nästa steg. Jag är oändligt glad åt detta. Jag vill inte missa en sekund av skådespelarens arbete. Jag vill se nacken. Händerna. Jag vill ha närbilder, stark riktning i distansbilden. Vill ha skuggorna. 

Vi trasslar med slutet. Cecilia säger att om vi lägger ihop våra år som professionella skådespelare så uppnår vi respektabla 65 år. Och ändå slirar vi omkring utan att få fäste i slutet. Det tröstar mig. Det här ÄR svårt. Jag har börjat förlora skärpan. Stirrat så nära på texten att jag drabbats av blinda fläckar. Som att se ner i en brunn, jag ser bara spegelbilden av mig själv. Huld som sitter vid ljusbordet har helikopterperspektiv. Hen analyserar klart, enkelt och jag inser att jag är inne i en välbekant fas. För att få maximalt ut av texten har jag passerat det uppenbara och självklara. Börjat överkomplicera. Söka gömda nycklar till rum som inte finns. Jag ska backa. Regi är lika delar pedagogik, disciplin och förmåga att fatta beslut. Tillsammans, vidare. 

Idag fick jag se allt vi hittills gjort. Vi har skelettet. Jag vet det trots skådespelarens dubier. Nu ska vi arbeta med dynamik, tempo och riktning. Erövra golvet, tillryggalägga, hålla upp. Jag ser Cecilia arbeta med medel så små att jag lutar mig fram. Hon vågar tystnade. Skådespelarkonst på hög nivå. 

Jag undrar om Ellen som sufflerar borde byta plats. Hon sitter mitt i strömmen av kyla från AC. Ute regnar det.

2022.08.24 

Jag hör den tunga dörren till Stora Nygatan 52 slå igen och ljudet är ännu bekant. Och fjärran. Då och nu samtidigt. Det här var min skola när scenskolan ännu låg här. Det är 40 år sedan. Jag smakar på effekten av att minnas. Jag är mindre intresserad av minnets innehåll än av att just minnas. Att utföra den aktiva handlingen. Minnas. Väcka minnen via sinnen. 

Jag kommer på mig själv med att skämmas. Vill inte uppfattas som pretentiös. Men jag skäms ju ännu mer när jag känner mig larvig, inställsam och toklustig. Jag är en sträng människa. Blir ofta generad av lite toktroligt och lite wild and crazy. 

Lucy Barton minns tiden på sjukhus då hennes Mamma kommer till henne. Dom har inte setts på många år. Det berör mig. Djupt. 

För mycket blir sentimentalt, för lite blir strängt och snålt. Cecilia går balansgången i texten. Jag kommer på mig själv med att sitta alldeles stilla genom långa passager. Hela mitt sinne är i hennes arbete. Absorberas. Jag ser när skådespelaren plötsligt vill krångla sig ur tystnaden, bli generad över att så göra anspråk på organisk tid, utan tryck, utan kontroll över nästa sekund, övervinna sin skam, ge sig åt tystnaden, ge sig åt mig som betraktare, medlevare, våga bära min tid. Att få bli avlastad tidens ok är en nåd att stilla bedja om. 

Vi får backa på ljuset. Dra ner. Idag ser vi det tillsammans så tydligt. Det här blir en fest i att avstå. Minimalismus. Imorgon ska jag träffa Harald Gagge. Ljudtekniker. Vi kommer inte att bygga en Marshall-vägg. 

Vi uppfinner ett språk för det vi gör. Det är svårt det vi förbundit oss att göra.

2022.08.21 

I veckan hade vi en första kväll med ljussättning. Leif och jag i gradängen tillsammans med Sven-Erik. Jag känner mig trygg med honom. Sven-Erik satte också ljuset till Jane Eyre som jag satte upp på Intiman. Huld Ragnarsdóttir sitter vid ljusbordet. Vi börjar. Går igenom lamporna, en i taget. Ser vad som finns. Jag är förvånad att rummet svarar så fint på ljus. Jag får lite flow, brallar iväg, ser hur fint det går att berätta med ljus. Glömmer att vi jobbar med en grundsituation, ett kallt rum på ett sjukhus. Anar att vi kommer behöva ta ner, backa, vara mer subtila. Vi slutar tidigare än tänkt. Det är en bit över 30 grader i rummet och det är så svårt att andas. Det känns som om jag snarare tuggar i mig luften än att jag andas den. Senare ser jag Steve Aoki. Han håller inte igen med ljuset. Ett välplacerat drop är orgiastiskt. Jag funderar på det i förhållande till Wilhelm Reichs The function of the orgasm. Jag är inte Aokis största fan men han kan sin dramaturgi. Han välter Malmö. I mitt nästa liv ska jag bli DJ. 

Vi har nu jobbat i tre veckor. Texten börjar ge sig till känna. Jag börjar uppleva den tredimensionellt. Ser den som ett landskap. Det är betydligt mer kuperat än det såg ut på håll. En bra text rymmer djup som ofta inte ger sig till känna vid första läsningen. Vi bara anar deras existens. Jag tänker på vad en av mina chefer sa en gång, en bra text kan rädda en dålig skådespelare men en bra skådespelare kan aldrig rädda en dålig text. Jag jobbar med en bra skådespelare och en bra text. Jag sliter fortfarande med balansen mellan det förmedlade och det som avstår. Jag vill inte hamna i det illustrerade. Verkligen inte. Cecilia och jag cirklar mycket kring detta. Vi jobbar kontrollerat. Släppa ansiktet. Inte understryka. Våga lita på text och mottagare. Tillit. Så tar sig Cecilia an en replik om barnet, helt utan tryck, tyst, värdigt, med självaktning och avgrunden öppnar sig. Jag vill snorgråta fult i paroxsysmer men säger bara; mmmm, just så. Ibland är teater vackert.

2022.08.18 

Scenografin. Vi sitter länge och bara tittar. Balanserar rummet. Ser var energin riskerar att smita ut. Jag tänker att det här är ingenjörskonst på hög nivå. Jag tycker att rummet är modigt. Cecilia kommer. Hon råkar ha byxor i samma färg som golvet, rummet. Det får mig att minnas Staffan Götes pjäs Kvinnan utan underkropp. Jag trodde att hon skulle tokstudsa vid åsynen av rummet. Cecilia bara klev in som om det var hennes naturliga habitat. 

Vi börjar från pjäsens öppning. Vem kommer in? Skådespelaren? Rollen? Rollen, med en publik. Vi jobbar medvetet. Att växla mellan tät närbild, slutet rum, då skådespelaren medvetet är nära sig själv i ett litet rum, inget ansvar för att sända, och växla över till att kommunicera i stort öppet rum. Jag har aldrig tänkt på det så konkret som nu. Det är svårt. Kräver god teknik, mycket skalträning, god kännedom om ”instrumentet”. Från pianissimo till forte. Jag tänker att det är samma kunskap som att veta när jag är korist och när jag är solist. Att sömlöst röra mig där emellan. 

Cecilia jobbar på. Vilken fighter hon är. Men hon brottas med sig själv, jag blir ledsen i hela min skådespelarsjäl. När hon känner sig otillräcklig vet jag att något är fel i det förväntade. Vi fattar ett beslut; vi måste frigöra tid för Cecilia att jobba med textinlärning. Självklart. Texten är massiv. Jag skäms lite för att jag inte tänkt på det. Vi ändrar i schemat. Frilägger tid för skådespelaren. Under tiden kan vi arbeta med annat. Jag vill själv vara på golvet i min ensamhet. Känna på riktningar. Förstå hur rummet uppfattas inifrån, i kroppen. 

Textens innehåll påverkar mig. På nätterna drömmer jag om relationer. Turbulenta relationer. Vissa så starka att jag vill minnas dom när jag vaknar på morgonen. Det gör jag ofta. På gott och ont.

 

2022.08.14

Nu har vi repeterat i 2 veckor men jag har levt med texten länge redan. Kitte kontaktade mig redan i november förra året, tror jag. Linjär uppfattning om tid, bakåt och framåt, är inte min paradgren. Två veckor. Och redan befinner jag mig i funderingar som vanligtvis infinner sig senare i processen under regiperioder. Men vi är få i repsalen på Stadt Hamburg och den gruppdynamiska processen går fort. Jag får jobba aktivt för att sänka min prestation-jävel som ständigt går vid min sida och hetsar. Vi gör det tillsammans. Cecilia och jag påminner varandra om den tidigt uttalade viljan att inte jobba muskulärt och offensivt. Efter en riktigt jobbig sommar mår jag bra av det. 

Texten är känslig. Måste behandlas med den respekt den förtjänar. Hanterad med slapp slentrian tappar den sin lyster, blir platt. Det ställer stora krav på skådespelaren som tvingas jobba så otroligt koncentrerat. Jag ser hur Cecilia stundtals våndas. Mycket text. Det finns ingenting att gömma sig bakom. En kvinna. Ensam. I ett minimalistiskt rum. Hon blir så utsatt. Jag vet hur det är som skådespelare. Jag är själv en. Cecilia imponerar. Hon är modig. Vågar avstå. Hon måste jobba hårt med att inte ta det ansvar vi ofta tror oss behöva ta för publiken. Jag tänker att vi som jobbar med scenkonst ofta blir rädda att uppfattas som introverta, elitistiska och oss själva nog om vi inte curlar publiken. Jag njuter av att se Cecilia sluta rummet kring sig. Väcka sinnen. Avstå det sociala spelet med betraktaren. Det andas självaktning. Allvar och tyngd. Tyngd lätt att bära. 

På måndag, alltså imorgon, kommer scenrummet byggas. Leif Perssons rum är till synes enkelt men så vackert valt. Jag har stora förhoppningar om att vi kommer att uppleva rummet levitera. Vi får se. Hantverk ska göras, inte pratas.