Två kvinnor står mitt emot varandra i profil
Gästskribent
Bakom kulisserna

Vägen till Borkmania

”Bearbetning” är ett fint ord för det infama i att gå in i någons text och ändra, stryka, skriva till – ofta utan författarens tillåtelse. Får man göra så? Får man göra så när författaren är död och inte kan protestera? Och när författaren till råga på allt heter Henrik Ibsen? Får jag göra så? Vem tror jag att jag är? Var det verkligen så fel på Ibsens pjäs att den krävde en bearbetning? 

       Jag borde självklart svara nekande på den frågan och bedyra min beundran för John Gabriel Borkmanoch läromästaren Ibsen. Jag borde säga att jag inte alls velat förbättra något eftersom Ibsen var ett geni och hans pjäs perfekt. Min bearbetning är gjord i all respekt, det handlar inte om förbättringar, bara en ödmjuk personlig tolkning, lite annorlunda, lite kortare, och så vidare.

      Men jag testar att svara ja. – Ja, det är faktiskt fel på Ibsens pjäs. Det är något stelt och klumpigt och ofärdigt över hela verket, inte minst jämfört med Ett dockhem och Ibsens andra minutiöst utarbetade pjäsbyggen. De två första långa akterna i Borkman bäddar för så mycket mer än vad de två fjuttiga sista akterna kommer med. Konflikten mellan Gunhild och Ella – om vem som har rätt till Erhart – är ju ganska larvig, och den slås fast så det skriker om det i första akten för att sedan stå och stampa genom hela pjäsen. Mycket upprepas men utvecklas inte, och på slutet har ingen rollfigur förändrats eller kommit till någon sorts insikt. Det sker inga avslöjanden som får oss att omvärdera någon rollfigur – alla är precis lika egotrippade i slutet som de var i början, och ingen ångrar sig.

       Därför har pjäsen inte heller något riktigt slut. Som för att dölja detta bestämmer sig Ibsen för att överge realismen i sista akten: handlingen uppgår i dimmig symbolism, Borkman ger sig ut i snöstormen, yrar lite om sitt rike och dör lagom till att det är dags att runda av. Hans död – som egentligen är onödig, eftersom han i grunden varit död hela tiden – får den märkliga konsekvensen att Ella och Gunhild plötsligt skakar hand och blir vänner. 

Ung kvinna sitter och sjunger

Hanna Carlsson i rollen som Frida i Borkmania. Foto Emmalisa Pauly

      Och vad är grejen med Frida? En mer överflödig rollfigur får man leta efter, hon har knappt några repliker, ingen riktig funktion, vad tycker hon om att se sin far fjäska för Borkman? Vad tycker hon om att tvingas öva piano med Borkman – han som ruinerade hennes far och därmed också hennes framtidsutsikter? Ingen vet och ingen frågar. Inte ens när fru Wilton och Erhart tar henne med sig – för att Erhart ska ha någon att roa sig med när han tröttnat på fru Wilton – får vi veta vad Frida tycker om saken.

       Hade John Gabriel Borkman varit höjdpunkten i Ibsens dramatik hade han säkert varit bortglömd idag.

      Eller inte. För det är också allt det här – sprickorna, skevheterna, tystnaderna – som får pjäsen att leva och kännas sann och modern. Det är inte ännu en av Ibsens ”well-made plays”, snarare en text där Ibsen gått och blivit Beckett. Ändå har John Gabriel Borkman ofta tolkats uppbyggligt: pappa Borkman fick en gång välja mellan kärleken och pengarna, och valde det senare. När den förälskade Erhart i slutet av pjäsen ger sig av med Fru Wilson, antas Ibsen slå ett slag för ungdomen och hjärtats sanning. Erhart gör ju motsatsen till vad pappa Borkman gjorde – han offrar det materiella för stundens lycka och kärlek. Ett hoppfullt slut, trots allt! 

       Men nej, jag måste protestera. Erhart ställs aldrig i samma valsituation som en gång Borkman. Redan i originalet får man veta att Fru Wilton är ”mycket förmögen”, vilket antagligen utövar en viss lockelse på Erhart. I varje fall behöver han aldrig välja mellan kärleken och pengarna, eftersom han med fru Wilton kan få bägge. 

Porträtt

Författaren och dramatikern Alejandro Leiva Wenger. Foto: Sara P Borgström

        För mig är John Gabriel Borkman gåtfull och fruktansvärt rolig, men också Ibsens kanske mest pessimistiska pjäs. Vi möter ett tillstånd eller ett landskap befolkat av jättebebisar som roffar åt sig varandras nappar. De bisarra grälen, de utsiktslösa drömmarna, de skeva självbilderna och det maniska ältandet – allt är ungefär som det ofta är i det verkliga livet. I det landskapet är Fridas tystnad talande, men vad säger den? Det var denna plats jag ville utforska, zooma in och expandera – det både tragiska och groteska landet Borkmania.

 

Alejandro Leiva Wenger

 

Läs mer om föreställningen och boka biljetter