TONY AWARD FÖR "BÄSTA PJÄS" 2009

Elvaårige Ferdinand har slagit ut framtänderna på klasskompisen Bruno. 
Föräldrarna träffas för att försöka reda ut vad som hänt. Det är vuxet, det är respektfullt, det är kaffe och kaka. Men innan mötet är över har espresson och fruktpajen bytts ut mot rom och cigarrer, den civiliserade tonen mot personangrepp, vardagsrummet har blivit ett slagfält och alla hatar alla.

Komedin Massakerguden är skriven av franska Yasmina Reza – världens mest spelade nu levande kvinnliga dramatiker. Hennes pjäser har översatts till fler än trettio språk och belönats med teatervärldens finaste priser. Nyligen fick Broadwayuppsättningen av Massakerguden en Tony Award för bästa pjäs 2009.

Yasmina Reza har en stark känsla för tid: tiden hon lever i, timing, tempo. Hon har samtidigt förklarat sin avsky för Tiden, dess långsamma förstörelsearbete, dess obönhörliga flykt och förlopp. Detta bekämpar hon: hon går i strid med Tiden, hon är otålighetens riddare, krigaren med Språket som vapen — och Skrattet som ger Tiden nådastöten.

Yasmina Reza föddes i Paris 1 maj 1959. Hon är alltså parisiska, men med en far av iranskt-judiskt ursprung som hade flytt från Sovjetunionen, och en mor från Ungern och som flytt till Frankrike.Fadern var en god amatörpianist, modern professionell violonist. De språk hon hörde som liten var musik och ”bruten franska”. Det senare kom henne att från första början vilja befästa det exakta i ljuden och orden. Hon ville åstadkomma den perfekta franskan. Samtidigt framhåller hon att hon gjort det judiska sättet att tänka och tala till sitt: snabbt, skarpt, roligt och självironiskt.Musiken och orden går i varandra, och bakom hennes texter, prosan och dramatiken, finns en medveten frasering, tänkta nyanser och tempoförskjutningar. Och pauseringen (i scenanvisningarna benämnd: ’flottement’ — ett svävande, översatt med ’tvekan’) strukturerar pjäserna, som på ett notblad.

Den gud som åsyftas i titeln, Le dieu du carnage (Blodbadets gud, Massakerguden) är den grekiska mytologins Ares, den krigsgud som står för blodtörst och blint våld (rival till den mer sansade krigsgudinnan Athena). I pjäsen är det han som styr de två gifta paren i en till synes obetydlig uppgörelse om ett slagsmål mellan deras respektive söner. Yasmina Reza fick uppslaget till temat från sin då tolvårige son. Hon har placerat pjäsen i en bestämd, välbeställd miljö, det fjortonde arrondissementet i Paris, där det bor moderna föräldrar, engagerade i sina barns dagliga liv. De kan sägas tillhöra en borgerlig vänsterkategori, som kallas för bo bo (bourgeois-bohème). Adresser och rekvisita är som alltid exakt angivna.

Massakerguden är Yasmina Rezas sjunde pjäs (den femte i svensk översättning), och hon satte själv upp den våren 2008 på Théâtre Antoine i Paris (med Isabelle Huppert i en av rollerna). Hon har också publicerat en rad uppmärksammade prosaverk. Inför presidentvalet i Frankrike 2007 väckte hon häpnad (bland somliga bestörtning) då hon följde med den sedermera vinnande kandidaten Nicolas Sarkozy på hans valkampanj och skrev en sorts litterärt reportage, L’aube le soir ou la nuit (Gryning kväll eller natt ”för det fanns ingen dag”), om hur hon jagade runt bredvid och efter honom, i hans notoriskt febrila fart, som hon kände igen som sin egen. Och hon noterade gester och miner, förflyttningar och föremål.

Yasmina Reza har särskilt intresserat sig för män, inte sällan äldre män, och tecknat dem med tydlighet och inlevelse. I pjäsen Hasard (L’homme du hasard) sitter den berömde författaren i en tågkupé mittemot en dam som är hans okända beundrarinna. De för var sin monolog, som båda handlar om honom. I romanen Den förtvivlade (Une désolation) talar en gammal herre för sig själv om sig själv och sin dåliga relation med sin son. Han känner sig sviken av kvinnor och vänner och har blivit cyniker. I Massakerguden behandlar hon för första gången kvinnorna mer ingående. Hon låter dem träda i förgrunden, ”leverera”.

Yasmina Reza blev inte antagen då hon prövade in på scenskolan, en motgång som lär ha sporrat henne i karriären. Hon har dock sedermera stått mycket på scenen, och hon menar att det finns en särskild känsla för repliker och tystnader hos dramatiker som själva varit skådespelare (Becket, Pinter).

Hon beskriver arbetet med den här pjäsen som särdeles tufft, eftersom den utspelar sig i ett svep, i realtid: utan paus, i en enda akt — en sats.

 Anders Bodegård