Leas berättelse

Lea Gleitman föddes 1924 i Oswiecim, Polen. I september 1939, några månader innan Lea fyllde 15 år, invaderades Polen av Tyskland. Sosnowiec, där Lea bodde, och Oswiecim – som tyskarna kallar Auschwitz – ockuperades och blev en del av det Tredje riket. I april 1945 befriades Lea av brittiska trupper i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Efter befrielsen placerade britterna Lea och andra fångar i ett uppsamlingsläger. När Lea fick veta att hennes syster Miriam ännu var i livet reste hon för att hämta sin syster i Polen, och tillsammans tog de sig sedan vidare till Sverige. Där träffade Lea senare sin blivande man Josef Gleitman. I dag bor Lea i Malmö, har två döttrar, barnbarn och barnbarnsbarn.

Det här är hennes berättelse...

Mitt namn är Lea Gleitman. Jag är född i Polen, i en liten stad som heter Oswiecim. Det är en småstad, med bara 12 000 invånare och utav dem är vi 7 000 judar.

Vi är fyra syskon. Äldst är min bror Wowek. Efter honom kommer min syster Miriam. Jag är nummer tre i syskonskaran, född 1924, och så har jag en lillasyster. Hon kommer bara bli femton år gammal. Nästan hela pappas släkt bor i den här lilla staden. Vi barn, vi älskar staden, där vi har så många kusiner.

1932, när jag är 8 år, flyttar vi från Oswiecim till en stad som heter Sosnowiec ungefär 45 kilometer bort. Vi flyttar för att pappa ska ha närmare till sin textilaffär i staden Chorzów som ligger på gränsen mellan Polen och Tyskland. Vi vill inte lämna staden, vi barn. Men vad kan vi göra, vi är tvungna.

Livet i Sosnowiec är annorlunda för oss judar. Staden är betydligt större, 198 000 invånare. 28 000 judar, och tack vare det finns det i Sosnowiec både judiska grundskolor och judiska gymnasieskolor. Jag skickas naturligtvis till en judisk skola, för att vi vill leva som judar. Skolan är i judisk regi, men undervisningsplanen är precis samma som i resten av Polen. Många judar som har möjligheten att sätta sina barn i judiska skolor, gör det för att dels är antisemitismen mycket stor i Polen och judiska barn trakasseras i skolan, inte bara av sina klasskamrater, även av sina lärare. Är du jude, får du sämre betyg och så är det inte i en judisk skola.

Den andra orsaken är att vi judar är så måna om den judiska identiteten, det är viktigt för oss att förbli judar. I 2 000 år har vi funnits spridda över hela världen och trots allt överlevt som judiskt folk. Jag älskar skolan. Jag är inte speciellt duktig, ganska normal. Min syster Miriam är jätteduktig så mig tittar de på och säger besviket: ”Det här är inte Miriam.” Men jag är inte avundsjuk, vi är stolta över henne.

Det är 30-tal och trots att vi bor i Polen är vi ganska väl medvetna om vad som händer i Tyskland.

GHETTOT

Varje gång vi sätter på radion hör vi honom. Han hotar alla judar, inte bara de tyska judarna, han hotar alla judar. Judar i hela världen. Mina föräldrar pratar om möjligheten att lämna Polen, lämna Europa, men det finns inga möjligheter att göra det. Det är för svårt att få visum till andra länder så vi sitter hemma och väntar och ser vad som ska hända.

Jag är 15 år gammal när Tyskland anfaller Polen den 1 september 1939. Bara några dagar efter krigsutbrottet kör tyska soldater på motorcyklar in i staden och lägger beslag på de bästa stadsdelarna. Alla vi judar körs ut därifrån och kort efter det får vi flytta in i ghettot. Ghettot hos oss i Sosnowiec är inte omringat av murar, som i Lodz- och Warszawa. Vi får bo i en särskild del av staden men vi får inte lämna den och vågar du dig ut, blir du skjuten eller straffad på annat sätt av tyska vakter eller tyska soldater.

Pappa inser att vi kommer förlora affären i Chorzów så han tar varorna från affären hem till oss, för att vi ska ha någonting att leva på. Han säljer mest tyg i metervara. Det är vackra tyger, han har fin smak. Min bästa blå kappa med pälskragen är sydd av ett vackert tyg från pappas affär. Mamma och pappa bestämmer att pappa ska lämna Sosnowiec och resa till östra Polen som då var under kontroll av Ryssland.

Pakten mellan Hitler och Stalin, 1939, då de bestämde att de inte skulle angripa... Vad heter den pakten, den heter ... Ribbentrop-Molotov-pakten, den pakten innebar att östra Polen ska komma under rysk kontroll och resten av Polen ska tillhöra Tyskland.

Tyskarna är mest ute efter män, så var det i alla fall i början. Så mamma och pappa tänker att pappa är i fara. Så vi är alltså hemma utan pappa.

Tyskarna har tömt de flesta judiska livsmedelsbutikerna. Vi har de där tygerna hemma, de där tygrullarna och det finns en svart marknad, vi kan sälja lite, så vi inte går hungriga. Vi får egentligen inte äga någonting. Allt tillhör det tyska riket. De har spärrat våra bankkonton och varje dag kommer nya bestämmelser.

”I dag måste judarna lämna över allt guld man har hemma.” Nästa gång kom det order: ”I dag måste judarna lämna över allt silver man har hemma.” Och vi ger dem det. För det händer att de gör kontroll hemma och hittar de någonting då kan det bli offentliga avrättningar, bestraffningar. Och det händer ofta att någon har haft något hemma som vi inte får lov att ha, eller att någon försöker ta sig ut från ghettot för att skaffa mat. Utanför staden bor bönderna, de har alltid mer mat, och då ska vi bestraffas. Hängning är det för det mesta. De tvingar familjerna att titta på, när deras pappa eller barn hängs.

De har börjat skicka i väg judiska ungdomar till tvångsarbetsläger i Tyskland. Det behövs folk till arbete och ungdomarna skickas i väg. Ofta blir någon tagen direkt från gatan, bara sådär, och ivägskickad. Ibland har man möjlighet att skriva hem var man hamnade, men inte alltid.

Det är utegångsförbud och skolan får vi inte gå i, för de har stängt alla judiska skolor, men vi är ute på stan med andra ungdomar, alla kvällar gäller utegångsförbudet till sju, andra till åtta, och mamma är lika lycklig varje gång vi kommer hem alla fyra och ingen fattas.

Vi har de där tygrullarna hemma, men vi får ju egentligen inte behålla dem. Det finns angivare. Någon har angivit oss. Vi hör ofta soldaternas stöveltramp i trapphuset, för det händer ofta att de kommer och hämtar någon som fått kallelse att infinna sig till något visst arbete, och inte dykt upp. Så varje gång vi hör deras stöveltramp i trapphuset tänker vi: ”Vem är det de ska hämta i dag?” Just den här morgonen närmar sig stegen vår lägenhet... Och de gör som de brukar: knackar inte på dörren eller ringer på klockan, som människor. De slår med gevärskolvar i dörren och skriker: ”Aufmachen, aufmachen, verfluchten Juden”. Det är deras hälsning. Och in kommer den här officersbödeln med sina soldater och så skriker han till min mamma: ”Du verfluchte Jude”, ”Du har varor hemma, du vet att du får inte lov ha det”. Och de tar allting ifrån oss. Och när den siste soldaten är på väg ut genom dörren, så är min mamma så förtvivlad att hon plötsligt vågar tilltala den här officersbödeln: ”Herr officer”, hon talar tyska till honom: ”Herr officer, vad ska vi leva av om ni tar allting ifrån oss?”. Vi tror att nu blir vi skjutna alla fem, för det här, att hon vågar ifrågasätta en officersbödel. Han tar upp ett snöre från golvet, en del av tygrullarna var bundna med snöre. Han kastar det i mammans ansikte: ”Du kan hänga dig, din smutsige jude.”

Och så går de. Han skjuter inte henne. Vet inte varför, han kanske tänkte: ”De ska dö ändå, varför ska jag slösa fem kulor?”

”Hur kunde du? Hur vågade du?”. Mamma kan inte förklara, förtvivlan hade tagit över henne. Och så fortsätter livet i ghettot och ungdomarna försvinner, en efter den andra, skickas till Tyskland. Men vi är fortfarande alla hemma.

ARENAN

Det är april 1941 och hela min släkt, alla pappas syskon, pappas föräldrar, alla blir skickade till Sosnowiec, till ghettot. Jag är verkligen glad över att alla är här, nu är jag tillsammans igen med hela min släkt, fast den här gången inte som ett lyckligt barn, utan som en fånge i ett ghetto. Det är jättetrångt. Vi får bo sex, sju, åtta familjer i en lägenhet. Men det går och vi är fortfarande i livet.

Augusti 1942 kommer det en order från den tyska överheten.  Alla judar måste lämna sina hem och bege sig till en utomhusarena, som ligger lite utanför staden. Vi är tvungna att infinna oss. Det finns ingen hjälp från någonstans. Vi är utelämnade till de tyska bödlarna.

Två dagar innan vi ska infinna oss på arenan bestämmer min syster och jag att vi ska färga mammas hår. Hon är bara 46 år gammal, men hennes hår är ganska gråsprängt. Äldre människor har ingen chans att överleva eftersom att tyskarna inte kan använda dem till något. Vi tycker att hon ser ... det grå håret gör henne äldre. Så jag och Miriam bestämmer oss för att färga det mörkt. Det finns inget riktigt hårfärgningsmedel, det finns ingenting, det är brist på mat, det finns ingenting.

Men vi får tips från någon om vilka ingredienser vi ska blanda för att få till en svart färg. Vi färgar hennes hår och Miriam säger till mig: ”Titta”, ”Mamma ser redan ut att vara 15 år yngre.”

Vi är 30 000 judar som samlats på arenan. De finns de som gömt sig för att slippa. Tyskarna går från hus till hus och letar överallt, i källarna, på vindarna. Varenda en som hittas, skjuts ihjäl. I arenan vet vi att de äldre aldrig kommer därifrån, inte barn heller. T.om en sexåring har vid det här laget hört om Auschwitz och transporterna som går dit. Vi sitter här på utomhusarenan, direkt på marken, i två dygn och det duggregnar hela tiden. Det är ju ingen riktig hårfärg i mammas hår så det svarta börjar snart rinna ner över hennes ansikte.

Vi är en ganska stor släkt och vi sitter alla tillsammans. Min faster Regina har fem barn. Sabina, Rahel och tre mindre. Vi som är äldst av kusinerna är mellan 17 och 21 år, min bror, min syster, jag och faster Reginas två äldsta barn Sabina och Rahel. Alla judar är dömda till döden men om du kan arbeta så har du större chans att överleva ett tag till. Medan vi sitter där ute och väntar vänder sig Regina till oss fem äldsta kusiner och så säger hon, helt enkelt: ”Ni är de enda som har chansen att överleva. Försök att överleva, för att om inte ni fem överlever så blir hela vår släkt utplånad.”

Min farfar är med oss, en djupt religiös man. Han tröstar oss, vänder händerna, lyfter händerna mot himlen, och säger: ”Ni ska inte vara oroliga, mina barn, vår Gud kommer inte att överge oss”. Jag vet inte om han verkligen tror på det. Så kommer bödlarna efter två dagar. Vi är så många så vi blir uppdelade i olika grupper. En officer står vid ett bord och skriker genom såna högtalare ... De skriker alltid, de pratar inte som man pratar till människor, utan skriker. Han vill att hela familjer tillsammans ska komma förbi honom. Och han bara... Han står där och han behöver inte ha någon revolver eller något vapen eller någonting. Han bara pekar höger och vänster. Höger, det betyder arbete och vänster, det betyder döden. Jag ser min mamma, min lillasyster, hon är bara 15 år, jag ser dem försvinna till vänster och alla de andra.

FABRIKEN

Vi andra blir skickade tillbaka till ghettot och där får vi arbeta i olika tyska verkstäder och fabriker. Min syster Miriam och jag, vi hamnar i en syverkstad och syr skjortor och underkläder till tyska soldater, och min bror är på ett annat ställe, min kusin Sabina på ett annat och Rahel på ett annat.

Ghettot förflyttas ut utanför stan och är nu omringat av taggtråd.

Så i mars 1943 kommer det en tysk, hög officer till arbetsplatsen och börjar skrika. Vi är i en sal, kanske är vi 100 kvinnor och han skriker: ”Alla ska lämna sina arbetsbord, lämna era symaskiner, alla måste gå”. Och vi körs direkt därifrån till ett tvångsarbetsläger, Gräben bei Striegau. Jag får inte ens komma hem och packa mina kläder. Så skiljs jag från det lilla jag har kvar, mina kusiner.

GRÄBEN BEI STRIEGAU

Det är en stor linfabrik. Redan dagen efter vi anländer börjar vi arbeta i tolvtimmarsskift. Ena veckan från sex på morgonen till sex på kvällen, och veckan därpå från sex på kvällen till sex på morgonen, för att maskinerna ska vara i gång hela tiden. Svårast är det på natten, att hålla sig vaken. Och det är stora maskiner, det händer olyckor. Men mat får vi. De är tvungna att ge oss mat, annars kan vi inte arbeta i tolv timmar, både natt och dag, men vi är nästan alltid hungriga. Det är inte mycket näring i maten. De ger oss bara så mycket så att vi precis klarar oss.

Där i Gräben blir jag nära vän med en flicka som heter Bronka Cohn, hon är också från Oswiecim och vi är lika gamla. Vi kände inte varandra innan, men vi känner varandras familjer. De andra gör likadant, alla hittar någon vän, någon nära vän. Du är berövad allting, du vet inte vem som är i livet i din släkt eller familj. Det är viktigt att ha en vän, helt enkelt, för att dela sin oro med, prata med... Och jag har lagt märke till att de ensamma, de som inte har någon vän, de går under tidigare. Alltså de ger upp tidigare. Det är en överlevnadsstrategi, om man kan säga så: att ha en vän i ett tvångsarbetsläger.

Vi delar på allt, så fort någon av oss har fått en bit extra av bröd eller mat så delar vi. Det arbetar även ryska krigsfångar, på den här fabriken.  Krigsfångarna tar vissa tunga jobb, som kvinnorna inte klarar av och ch de brukar få paket från Röda Korset. Vi judar får inte det, vi är inte berättigade. Men de ryska krigsfångarna är, tur nog, verkligen hyggliga. Det händer då och då, att vi får en burk bönor från en dem, eller en bit bröd eller... En gång fick jag till och med en bit choklad, enda gången, men vi får vara mycket noga för vi är hela tiden övervakade av SS-kvinnor. De går omkring och tittar på hur vi jobbar. Så vi inte, ja... Så vi inte slarvar. Ibland är de så grymma, de kan bestraffa med att ta bort matransoner... Så vi får vara mycket försiktiga när vi tar emot något från en rysk krigsfånge.

Det börjar anlända nya transporter. Bland de nyanlända är min kusin Rahel. Jag är så glad! Vi är inte bara kusiner, vi är nära vänner och jag får veta vad som hänt efter det att vi skildes åt. Min syster togs till ett annat läger, min bror till ett annat och hennes syster Sabina till ett tredje. Och nu är det bara vi två, Rahel och jag, från hela släkten som vi vet finns i livet. Nu håller vi ihop alla tre, Rahel, Bronka och jag. Nu delar vi lika, innan delade vi i två, nu delar vi i tre delar.

Rahel, hon är så duktig på att sticka och brodera och en dag då hon satt och stickade en kofta upptäckte en SS-kvinna hennes talang. SS kvinnan tvingar Rahel att sticka någonting åt henne. Rahel får soppa för det. Och den där soppan äter vi av alla tre. Så fortsätter livet i det här tvångsarbetslägret och vi försöker överleva som människor. Vi flickor skriver dikter. De handlar om friheten som ska komma, om återseendet med familjen och vi sjunger lite, vi spelar lite teater.

Det blir december 1944.Tyskarna vet nu att de kommer att förlora kriget. Det kommer order från någonstans att lägret ska upplösas. De sovjetiska trupperna är på frammarsch så vårt läger måste tömmas fort. All mat som finns i lägret delas upp mellan oss. Vi är kanske 300 flickor ungefär. Maten består bara av torrt bröd  men vi tar även med oss små bitar av torkade sockerbetor, djurfoder, som vi stulit från ett magasin i närheten.

DÖDSMARSCHEN

Vi börjar vår vandring genom det mycket kalla Tyskland. Vi har på oss ganska mycket kläder, allt vad vi kan, byxa på byxa, tröja på tröja. Vi vandrar omgivna av tyska soldater som jagar på oss hela tiden, de skriker: ”Schnell, schnell!” - det betyder fort. Jag tror att de själva är rädda, för de sovjetiska trupperna närma sig.

Det var en ovanligt kall vinter. Vi vet att vi inte får äta upp allt på en gång, vi äter bara en liten bit bröd varje dag. Och några små bitar av sockerbetorna. Ibland får vi vatten, ibland får vi inte vatten. Vi går i två veckor, tills vi kommer fram till någon slags station i Tyskland. De sista fem dagarna får vi åka i boskapsvagnar, så skönt efter vandringen. En del flickor har knappt några sulor kvar på sina skor. De blir utslitna snabbt när man går på frusen mark. Efter fem dagar och efter att vi korsat Tyskland från öst till väst, kommer vi fram till Bergen-Belsen. Varenda tysk vet att de har förlorat kriget men är besatta av att så många judar som möjligt ska dö.

BERGEN-BELSEN

Vi kommer till Bergen-Belsen, det är natt och vakterna säger att vi ska duscha. Vi är säkra på att vi ska in i gaskammaren. En flicka vid sidan av mig har en bit bröd kvar i fickan och säger till mig: ”När vi nu ska dö ändå, så kan vi äta upp den här brödbiten, du och jag.” Men det är faktiskt en riktig dusch, jag förstår det inte, varför, men den här gången får vi duscha på riktigt.

Vi placeras i två olika baracker. Jag, Rahel och Bronka placeras i en barack som kallas Dödsbaracken. Här finns varken bord, stolar, sängar, madrasser, eller britsar. Ingenting. Vi ligger direkt på det smutsiga kalla golvet i 4 rader. Det är jättetrångt, och när någon vänder sig så måste alla andra också vända sig för att få plats. I Bergen-Belsen, härjar tyfus och alla möjliga sjukdomar, så flickorna börjar nästan meddetsamma att dö, en efter den andra. 

Jag har ritat baracken, så ni kan se hur det såg ut. Vi tre ligger här vid det tredje fönstret, det finns bara en dörr. Vi tre får dela på en filt. Klockan sex på morgonen blir vi väckta av att någon skriker: ”Apell!” - då måste vi snabbt resa oss från golvet, rusa ut genom dörren och ställa oss i led utanför baracken. I bland står vi så i fyra, fem timmar vid sidan av soldaterna som vaktar. Det är mycket kallt och det är många flickor som inte klarar av det, de ramlar helt enkelt ner på marken och dör. Efter fyra, fem timmar blir vi kontrollräknade. Antalet stämmer aldrig eftersom många är smittade med tyfus eller andra magsjukdomar och kan helt enkelt inte komma ut till apellen. Då får en av vakterna gå tillbaka in i baracken och räkna alla de som ligger på golvet, plus de som står där ute tills allting stämmer... de är mycket noga.

När antalet stämmer får vi gå tillbaka till baracken och så får vi frukost. Frukost, det är en bit torrt bröd och någon svart vätska som kallas för kaffe, jag tror inte det är kaffe. Brödbiten måste vi dela i två delar, den är tänkt som kvällsmat också. På dagen får vi en tallrik, så kallad mehlsuppe, mjölsoppa. Det är ingen vanlig, jag vet inte vad det är för något, det är något mjöl med vatten, utan salt, det är brist på salt. Men det är så kallt överallt och den här soppan är åtminstone varm så vi dricker den som något himmelskt gott.

Det finns inga toaletter i vår barack. I stället finns det ett hål utanför baracken, med en träplanka över. Vi har alla någon form för diarré och det händer ibland att någon inte hinner gå till toaletten. Och vi... Alla hinner inte gå till det här hålet utanför baracken, så det händer att man får någon annans avföring på kroppen. Ingen kan rå för det, alla är så sjuka. Det finns inga friska i Bergen- Belsen. Vi ser ut som levande skelett, varenda en av oss. Till råga på allt så finns där en annan plåga. Löss. De är tjocka och feta och kryper över hela kroppen. I början plockar vi löss från kroppen och knäcker dem mellan fingrarna. Jag har blodfläckar på mina tumnaglar precis som aporna på zoo. Men sen, det är så många, de livnär sig på våra kroppar... vi ger upp, det är fullständigt hopplöst. Istället skakar vi av oss lössen varje ggr vi reser oss upp ... men så får man löss av någon annan och då blir man irriterad på varandra: ”Jag har tillräckligt med mina, jag behöver inte ha dina löss.”

En dag går jag till en annan barack, där det finns ett tvättrum och jag tänker att jag ska försöka tvätta mig. Det är ett avlångt rum med några tvättvaskar av plåt och naturligtvis bara kallt vatten. Rummet är tomt, inte en människa. Fönsterrutorna är utslagna och det är säkert minusgrader inomhus, men jag känner ett så desperat behov av att tvätta mig att ingenting kan avskräcka mig. Plötsligt kommer det in en flicka med en handduk och en tvål. Är det en dröm? Snart förstår jag att flickan måste arbeta vid en av de nyanlända transporterna. Min blick dras till tvålen och fastnar där och längtan att äga den är så intensiv att benen viker sig under mig. Jag vet inte om det är min blick som förhäxar tvålen eller om flickan förstår mitt önsketänkande men när hon går därifrån så lämnar hon tvålen kvar. Jag kastar mig över den, slänger av mig kläderna, och börjar desperat tvåla in min magra kropp. Jag känner ingen kyla utan bara en oerhörd njutning av beröringen med tvålen. Jag står där och nästan skrubbar sönder huden med tvålen, kanske är det inte bara lössen jag vill bli av med, kanske är det hela den mänskliga förnedringen, förtvivlan och hjälplösheten jag vill tvätta bort, eller den bitterhet vi känner över världens svek mot det judiska folket. Världen gör ingenting. Den bara ser på.

Hunger är hemskt jobbigt. Det är någonting så... man får kramp i hela kroppen av hunger. Rahel och jag, vi kan fortfarande stå på benen. Det kommer jämt nya transporter och så fort vi hör att det kommit en ny transport då går vi dit för att höra oss för, kanske har det kommit någon från släkten, eller någon vän, någon som kan berätta någonting. Man hoppas, kanske någon nära eller… men det händer aldrig.

Ibland tar vi oss i hemlighet till någon annan barack, ibland har vi tur och de delar ut soppa, då brukar vi tränga oss fram i kön, Rahel och jag, det är inte tillåtet men vi gör det ändå. Vi är så lyckliga när vi kommer över en tallrik extra soppa. Soppan brukar vi spara till Bronka. Bronka mår mycket sämre än vi, hon är så dålig att hon inte längre kan gå. Hon har en förfärlig diarré och hon klarar inte av att gå ut från baracken till den där latrinen utanför. Vi har skaffat en potta till henne.

Hur vi fick en potta i Bergen- Belsen? Det är nästan omöjligt, men jag lyckades skaffa en potta och vi är så glada, vi tänker att ”nu blir det bättre för Bronka, nu slipper hon...” Men det är inte bra det heller, för pottan måste ju tömmas och när jag ska göra det mitt i natten är det väldigt mörkt och jag vågar inte... Den är för tung för mig, alldeles för tung och jag är rädd att spilla, jag är rädd att ramla. Jag kommer på att jag skulle kunna tömma pottan från fönstret. Och det gör jag, men det händer att jag spiller ibland. Och det händer att folk blir arga på mig, för att det blir så kallt. ”Varför öppnar du fönstret, det drar så kallt”. Och det uppstår flera såna här situationer…. Det fungerar inte att Bronka bor i baracken längre, vi är tvungna att lämna henne till sjukstugan.

Det finns en sjukstuga i Bergen-Belsen, men det finns varken läkare eller mediciner. De enda fördelarna är att vi inte ligger på det smutsiga, kalla golvet, utan på britsar. Vi får inte varsin brits utan delar med andra. Vi går och hälsar på Bronka två till tre gånger om dagen. Vi har inget annat att göra här, det finns inget arbete alls. Ja, hon tynar bort och blir mindre. Jag säger till Rahel: ”Titta, det är bara ögonen kvar utav Bronka.” Det finns ingenting av henne utom ögonen, hennes stora ögon. Och när vi kommer till sjukstugan den 14 april, ligger hon inte på sin brits. Vi frågar de andra flickorna: ”Vet ni var Bronka har tagit vägen?” Men alla är så sjuka, de vet inte vad vi pratar om.

Så förstår vi att det är för att hon inte finns mer. Framför varje barack ligger döda, de döda begravs inte, de bara lägger dem utanför en barack, så framför varje barack finns det en likhög. Den största högen ligger utanför sjukstugan. Rahel och jag har hållit ihop så länge och nu vill vi övertyga oss att hon verkligen är död..Vi går bland de döda i den stora likhögen och letar efter Bronka. Till slut hittar vi henne. Och när vi hittar henne så... Hon ligger med öppna ögon… vi blir jätteledsna. Vi tror inte att vi kommer överleva heller. Bronka dör den 14 april 1945. Dagen efter, den 15 april blir vi befriade av brittiska trupper som kommer till Bergen-Belsen.

Tyskarna har lämnat lägret, i tre dagar har vi inte fått någon mat. Vi lever nu bara på vatten. Den 15 april går jag ut från baracken för att hämta dricksvatten och blir plötsligt så överraskad. Det har blivit ett så vackert väder. Det har varit så kallt länge och plötsligt så värmer solen så härligt. Jag sätter mig på marken och vänder ansiktet mot solen. Och solen ger mig lite hopp. Jag tänker: ”Kanske överlever vi i alla fall, Rahel och jag.” Samtidigt kan jag se alla de döda, hela marken framför mig är täckt av döda kroppar. Jag tänker att jag nog snart blir en av dem. Men jag sitter ändå kvar. Solen är en sån underbar kontrast mot den stinkande, kalla, smutsiga baracken. Så jag sitter och vänder ansiktet mot solen och njuter av värmen.

Då kommer det plötsligt en soldat i uniform på en motorcykel inkörandes på området. Han har munskydd. Jag ser honom på avstånd, han kör in i lägret och jag glor efter honom. Efter en stund kommer han tillbaka och sen lämnar han lägret på samma sätt som han kom.

Jag går tillbaka in i baracken och berättar för alla: ”Jag såg en soldat, men jag vet inte vem han var. Han kom och sedan körde han iväg igen.” Alla som fortfarande kan gå går ut ur baracken. Vi börjar prata, undra och diskutera och hoppas, hoppas... Kanske att det snart är slut på det här. Och så plötsligt öppnas hela ingången och in kommer de brittiska trupperna. Jag ser på de brittiska soldaterna, de gråter när de ser alla de döda. Vi ser ut som levande skelett. Jag tror inte mina ögon, men de gråter faktiskt, soldaterna. Jag trodde att en soldat blev härdad efter så många år av krig, men troligen är hela den här scenen lite för mycket.

På en stridsvagn sitter en soldat. Han talar både engelska och tyska. Han beklagar: ”Tyvärr, tyvärr”, säger han, ”Vi kan inte hjälpa er nu”. ”Vi kan inte hjälpa er”, säger han, för vi måste vidare”. Vi fattar ingenting, har de inte kommit hit för att rädda oss? Varför kan de inte hjälpa oss nu?”. "Tyvärr kan vi inte hjälpa er, men hjälp kommer så fort som möjligt.”

Och hjälpen kommer dagen därpå. Det är brittiska soldater och de har inget annat än soldatmat, mycket olämplig mat, köttkonserver och kondenserad mjölk. De som kastar sig över maten dör på fläcken. Det är en mycket smärtsam död. Det är nästan som om tarmarna rinner ut från magen, det är hemskt att se. Jag har tur jag, jag kan faktiskt inte äta alls från början.  Röda Korset bränner ner alla baracker, alla våra kläder, även min fina blå kappa som jag lyckats behålla från det att jag lämnade hemmet. Ingenting får vi behålla. Vi desinficeras och skickas till olika sjukhus. Vi, såna som... Rahel och jag som kan stå på benen placeras i ett uppsamlingsläger som britterna upprättat utanför Bergen-Belsen. Det kallas för Displace Person Camp, DP Camp. Och där får vi stanna, Rahel och jag. Vi vill inte tillbaka till Polen. Det finns ingen kvar där. Vi bestämmer oss för att stanna så länge.

Röda Korset kastar ner papperslappar med pennor från helikoptrar och uppmanar alla som vet någon adress att skriva brev, de kommer vidarebefordra breven. Rahel och jag, vi har faktiskt en adress att skriva till. Pappas näst yngste bror, onkel Mosche. Han lämnade Oswiecim 1920, då han var tjugo år gammal, han bosatte sig i Darmstadt i Tyskland och byggde ett nytt liv där tills… 1939 lyckades han ta sig till Köpenhamn med fru och tre barn. Redan då var det jättesvårt för tyska judar att lämna Tyskland. Efter kristallnatten 1938, fick man ju egentligen inte lämna Tyskland, men de lyckades i alla fall och vi minns hans adress… Sortedamsgade 5… och vi skriver till honom, Rahel och jag. Han svarar med detsamma med en förtvivlad fråga: ”Är det bara ni två? Var är alla de andra?” Han vet att han har sju syskon i Polen, med familjer. Var är alla?

Han vill ordna tillstånd så att vi kan komma till honom och hans familj i Danmark. Men det går inte. För då, 1945, tar Danmark inte emot flyktingar. Men onkel Mosche vet att det är många som kommer med de vita bussarna till Malmö. Och då tänker han: ”Okej, går det inte till Köpenhamn, så är Malmö ett bra alternativ, det är bara en och en halv timmes överfärd med båten och det bor andra överlevande där...” Så han skaffar tillstånd för oss att komma till Sverige. Så är det bestämt, Rahel och jag, vi åker till Sverige, till Malmö.

Men så plötsligt kommer det en ung man från Sosnowiec, från staden där jag bodde. Jag känner honom väl och han kommer med nyheter till mig. Han berättar att han rest från Polen, till Tyskland, för att leta efter överlevande. Och i staden Bielsko, som ligger i närheten av Oswiecim, har han träffat min syster. Miriam, min syster finns i livet.

När han berättade för henne att han var på väg till Tyskland och leta efter överlevande, så ger hon honom sin adress och ber honom: ”Snälla, om du träffar någon släkting, bekant, vän, tala om att jag överlevde.” Det är många andra som gör likadant, så fort du reser någonstans ser du listor med namn på överlevande. Det är ett febrilt sökande och letande överallt.

Jag får veta att Miriam befriats från ett tyskt tvångsarbetsläger i Tjeckoslovakien. Lägret har befriats av ryska trupper, de ryska trupperna gör inte som de brittiska, och inrättar DP-läger, utan de skickar istället helt enkelt alla flickor till Polen. De säger: ”Ni måste tillbaka till Polen, alla.” Miriam är alltså tvungen åka till Polen och när hon kommer till Sosnowiec, staden där vi bodde, finns ingen kvar i livet så hon flyttar istället till Bielsko, där har hon hittat ett arbete som kontorist i en fabrik. Nu när jag har hennes adress börjar jag skriva brev till henne: ”Miriam, kom hit, till det här DP- lägret. Vi är i kontakt med onkel Moche, vi ska till Malmö, till Sverige, kom hit, kom hit”. Men postgången fungerar inte, det är kaos i hela Europa efter kriget. Tiden närmar sig för avresan till Sverige men vi vill inte åka utan henne… så jag bestämmer mig för att åka till Polen istället och hämta Miriam.

BIELSKO

Det är inte så enkelt det heller. Jag är 21 år gammal. Jag möter ett äldre par, eller ja, äldre och äldre, de är kanske 40 år, som ska åka till Polen för att leta efter överlevande och då följer jag med dem, för att slippa åka ensam. Och jag kommer till staden Bielsko, där hon bor. Och det är söndag och hon är ledig från arbetet då. Och hon är hemma för det är någon väninna ska komma och hälsa på henne. Och jag har hennes exakta adress och jag kan tala polska så jag åker direkt till den här gatan där hon bor. Hon bor på första våningen och jag kommer med spårvagnen och den spårvagnen kör så nära hennes fönster att när hon lutar sig ut genom fönstret, kan hon se vem som sitter i spårvagnen. Och eftersom hon väntar på den här väninnan, så varje gång hon hör en spårvagn komma, går hon fram till fönstret: ”Var är hon? Varför dröjer hon så länge?” Och hon får syn på mig, i spårvagnen. Men hon tror inte sina ögon, för hon vet inte att jag lever.

Vi har ofta såna upplevelser, vi ser någon och tror det är någon annan, men när jag knackar på hennes dörr vet hon inte vem som står bakom, på andra sidan när hon öppnar. Hon kan inte röra sig, jag kan inte röra mig, vi står ... hon därinne, jag utanför. Vi står stilla... Ja, vad händer sen? Sen sitter vi hemma hos henne flera dagar och gråter och pratar, och gråter och pratar och berättar. Och vi har varit skilda bara 2 år, men de 2 åren är som 200. Så mycket har vi att prata om och gråta över.

MALMÖ

Och när vi förstår att det det inte finns några fler överlevande, bestämmer vi oss för att åka tillbaka till uppsamlingslägret i Östtyskland. Vi kan inte åka direkt från Polen till Sverige, för Polen har redan en kommunistisk regering och det är förbjudet att lämna Polen, så vi får smugglas ut. Vi smugglas från Polen till Östtyskland. Och Tyskland är delat... Ja, vi hamnar i Östberlin, december 1945, det fanns ingen mat i Berlin, det enda vi kunde köpa var kall öl och så var operan öppen. Jag och Miriam gick och såg Eugen Onegin, vi var helt begeistrade, folk gick på operan. Så vi får ett dokument som ger oss lov att åka till västra Tyskland, på laglig väg till det här DP-lägret. Rahel är inte där. Hon har tagit sig till Palestina, och alla de som kommer illegalt till Palestina sätts i ett läger på Cypern.

Den 6 maj 1946 får vi åka till Sverige. Vi placeras först i karantän på citadellet i Landskrona. Och efter tio dagar får vi komma till Malmö.

Och hur många är vi kvar som kan berätta? Bara två, Stefan och jag. De flesta, nästan alla är borta. Finns några till, tre till som finns i livet. Det är Judith, men hon orkar inte, och sen är det en som heter Felicia, hon är också på ett boende och sen finns det en till som har fått stroke och hon är också på ett hem. Men de som kan berätta är det bara vi två, Stefan och jag.

Mitt namn är Lea Gleitman. Jag är född i Polen, i en liten stad som heter Oswiecim. Staden är inte känd för sitt riktiga namn, för att när Tyskland ockuperade Polen, då fick många städer, platser, floder, gator, allting fick tyska namn. Och min älskade födelsestad fick namnet Auschwitz.