""

Klar himmel

Den här produktionen spelades på Intiman 11/9 2010 - fram till 1/11 2010
inför totalt
1411
åskådare Sammanlagt
12
föreställningar
Drama

”Skuldkänslor? Varför skulle han känna skuldkänslor? Han gjorde ingenting annat än att titta på vädret.”

Den 6 augusti 1945 fälldes atombomben över Hiroshima. I spaningsplanet, som flög före
planet som släppte bomben, satt kapten Claude Eatherly vid spakarna. Det var han som gav klartecknet till att fälla atombomben. I resten av sitt liv brottades han med skuldkänslor. Han rånade till och med banker för att finansiera återbetalning till offrens anhöriga.

Det är sent 1970-tal. Krigshjälten, brottslingen och bedragaren Eatherly ställs till svars för sina handlingar i en Quiz-show. Kommer han att lösa gåtan?

Författaren Lotta Lotass är yngst bland de aderton i Svenska Akademien och sitter sedan 2009 på stol nr 1.

Kommentar till Klar himmel

Skärselden är den ort där människan utstår sin yttersta prövning, där, skriver dess främste skildrare Dante, ”mänskosjälen genomgår sin luttring och så blir värdig att tas upp till himlen”. Under kristendomens första århundraden, liktydiga med vår tideräknings första sekel, ger kyrkofäderna allt mer detaljerade bilder av denna i förstone ogripbara, obestämbara eld. Människan är till sin kropp hö, till sina verk halm, som bränns av den låga vilken enbart lämnar den obeskrivbara inre kärnan. Ofta tecknas själen som metall: det rena silvret, det orena blyet eller blandningen, legeringen som skärs och renas. Själen tröskas som säd, hamras som metall, förvaras i undangömda förrådshus i väntan på vidare expediering. Vägen fram till rening beskrivs som mer eller mindre farbar. Återställelsen till en alltomfattande godhet som mer eller mindre säker. Förlåtelsen som mer eller mindre villkorslös.

Ursprungligen en i geografin och till sitt väsen obestämbar låga, eller en ogripbar plats där mängder av kärl huserar själar väntande på Uppståndelsen, får Skärselden under 1200-talet en egen och sällsam geografi. Nu blir den väldiga territorier, utmarker, landskap. Dess topografi bestäms. Kartor uppritas över det hinsides. Och med Dantes gudomliga komedi firar Skärselden sin poetiska triumf. 

Dante vandrar genom Helvetet och genom Skärselden vägledd av sin ”mästare”, sitt ”föredöme” Vergilius, som själv skildrat prövningarna i den förkristna underjorden i sitt versepos Aeneiden. Där möter skuggors hem, saknadens fält, glömskans flods stränder där själarna dväljs i väntan på att återfå hopp, att få återse himlen. Med straff och lidande gäldar de sina fel. ”En del”, skriver Vergilius, ”sträcks ut i den tomma luften och renas med vind; från andra avtvättas syndens smitta i floders virvlande ström, eller bortbränns med lågor.” Själarna tycks här ta form av bykkläder, att vädras, tvagas, svedas. Hos Dante är Skärselden ett berg – ”reningsberget” beläget rakt motsatt Jerusalem – med sju kretsar, sju avsatser i en stigning allt högre upp mot Paradiset; sju orter där själarna renas från de sju dödssynderna – högmod, avund, vrede, lättja, girighet, frosseri, vällust. Allt, tycks Dante vilja säga, kan förlåtas, kan ställas till rätta. Även dödssynderna är möjliga att tvätta bort. Som två alpinister tar sig Dante och Vergilius uppför det väldiga berget: ”vi pressade oss uppför genom skrevan vars kanter trängde oss från båda sidor, och hand och fot måste ta spjärn mot bottnen”. Ju längre upp själen kommer desto lindrigare blir klättringen. Ju närmare ljuset desto lättare den världsliga bördan. 

Vid foten av det stora berget ligger ett väntrum, ett förrum till Skärselden, där själarna dväljs i väntan på att få börja sin klättring. Vägvilla ber de om hjälp med att hitta den rätta vägen: ”Kanske ni kan visa den väg man tar för att gå uppför berget?” Längtan är stark. Väntan är lång. Målet är resan värd.

Prövningens form är okänd. Dess poetiska, konstnärliga uttryck lånar gärna sin styrka från vår världs mest fruktade, mest skrämmande belägenheter. Man tecknar en väg genom eld och vatten. Man talar om den starkaste hetta, den allra mest bitande kyla. Man skisserar ett mörker, en hunger, en ensamhet eller en trängsel, ett kaos som går utöver allt tanken kan omfatta. 

Skärselden har skildrats som ett fängelse, ett dårhus, en rättegångssal, ett hotell, en ö, en vidsträckt, öde slätt, en labyrint där vilsenhet och rädsla genomtränger den rådlösa människan. Rannsakningen är inför evigheten. Vittnesmålen oförgängliga och frågorna självfallet ledande. Själen skall renas, nötas, stötas och blötas till fullständigande, till insikt och medgivande, till ett ansvar om man så vill; ett ansvar som – och däri ligger undret – leder till förlåtelse. 

Lotta Lotass

I rollerna

""
Skådespelare
""
Skådespelare
""
Skådespelare
""
Skådespelare
""
Skådespelare
Skådespelare
""
Skådespelare
""
Skådespelare
""
Skådespelare

konstnärligt team

Författare

Originaltext

Regissör

Regi

Kostymdesigner

Scenografi och kostym

Ljusdesigner

Ljus

Kompositör

Musik

Maskör

Mask

Du kanske även är intresserad av