Ett poetiskt och imaginärt vittnesmål

Min tanke är att teater ska vara som en attack: åskådarna kommer in i salongen, de slår sig skyddslösa ner i en fåtölj, utan att veta vad som väntar, och så: Boom! … Efteråt reser de sig och går omskakade därifrån.

— Wajdi Mouawad

När Wajdi Mouawad talar om sin dramatik framgår det att han ständigt återkommer till inbördeskriget i Libanon som tvingade hans familj att lämna landet. Familjen flyttade till Paris när han var tio år gammal, för att fem år senare fortsätta till Montreal. Återkommande tematik är också det nya livet i exil, sökandet efter rötter och uppväxten med ett tystnat trauma. Även om pjäserna bygger på egna erfarenheter och inkluderar existerande platser och konflikthärdar i Mellanöstern är de aldrig rent självbiografiska eller dokumentära, utan består till stor del av imaginära minnen, kollektivt skapade på scenen. Inspiration hämtar Wajdi Mouawad från bibliska och antika myter, journalistik och vittnesmål från olika delar av världen – ett slags assemblage – som resulterar i mångbottnade och flerröstade föreställningar med en uppbruten kronologi.

I Bränder förstärks ”attacken” i pjäsens drastiska vändpunkt. Oavsett om publiken känner till den rysliga hemlighet som avslöjas där, är det nog få som lämnar salongen oberörda. Personerna i pjäsen brinner av starka känslor. Lågorna inom Nawal har länge stått så höga att hennes röst har tystnat. Hon skriver istället, ett testamente och brev till sina barn. Därmed sprids elden till Janine och Simon som, påhejade av den tjänstvillige notarien Alfons Lebel, ger sig iväg på en resa till moderns hemland (vilket det är omnämns aldrig i pjäsen). Vad kommer de få veta där? Hur ska de kunna uppfylla moderns sista önskningar och lösa mysteriet kring sitt ursprung? Varför har hon varit tyst så länge? Och hennes sista ord: Det känns bättre nu när vi är tillsammans … Vad är det egentligen hon vill säga?

Wajdi Mouawad har ofta uttalat sig om att det är just lyckan i att arbeta tillsammans med andra som har lockat honom till teatern. Bränder har skapats under långa repetitionsperioder, där skådespelarna har improviserat och fantiserat fram intrigen under ledning av dramatikern. Pjäsens ursprungliga kontext är den franskspråkiga provinsen Québec i Kanada, där det är vanligt att engelska ord och uttryck sipprar in. I pjästexten förekommer även arabiskklingande namn och platser. För trots att Wajdi Mouawad har förlorat mycket av sitt modersmål framhäver han att det präglar allt han gör. Därifrån kommer de rytmiska dialogerna och de bildrika formuleringarna. Hemskheter som inte går att uttrycka i ord eller visa upp på scenen beskriver han med hjälp av levande metaforer: barndomen är en kniv i halsen, kriget är en röd varg, och ondskefulla personer är mardrömmar eller grön frukt som aldrig mognar. Hans språkliga kreativitet framträder även när notarie Lebel hittar på egna versioner av idiomatiska uttryck, när Janine beskriver sin omgivning med matematisk rationalitet, eller när en krypskytt tar ton på förvrängd engelska.

Såväl estetiken som etiken i Bränder går att härleda till dramatikerns och skådespelarnas transnationella tillhörigheter. Även om inte samtliga har egna erfarenheter av krig, tillhör de en generation som ständigt rör sig mellan kulturella och språkliga världar. Pjäsen speglar på så sätt vår nutida globala värld. Men Bränder är inte helt nyskriven. Mitt första möte med pjäsen ägde rum för tjugo år sedan, på en teater i Malakoff, i utkanten av Paris. Sedan dess har den översatts till många språk och spelats runt om i världen. Sommaren 2009 var Wajdi Mouawad gästregissör på teaterfestivalen i Avignon och där framfördes Bränder på La Cour d’Honneur (som andra delen i en tetralogi: Littoral, Incendies, Forêts och Ciels). Året därpå gjordes en prisbelönt filmatisering (Nawals hemlighet av Denis Villeneuve), och idag anses Wajdi Mouawad vara en Europas mest inflytelserika dramatiker. För närvarande är han chef på Nationalteatern La Colline i Paris. Det är alltså hög tid att introducera Wajdi Mouawads teater i Sverige. Och vem kan vara mer lämplig att göra det än Gorki Glaser-Müller – som har egen erfarenhet av att leva mellan kontinenter och språk – och som i sin senaste film (Gorki verus Pinochet) uttrycker behov av att återskapa minnen.

Bränder skulle kunna beskrivas på många sätt: fiktiv dokumentär, deckare, exiltragedi, episk berättelse som överträffar verkligheten – eller är det snarare tvärt om? Enligt dramatikern själv är teatern framför allt en plats där han kan ge uttryck för sin vrede: Denna ilska är inte min, jag fått den i arv från en hel generation. Men, fortsätter han, det handlar inte om en personlig, social eller politiskt ilska. Jag har också inkorporerat en urgammal ilska som föregår den hos min min generation. I Bränder ligger det nära till hands att tänka på grekiska myter som Oidipus och Odysseus. Likväl vill inte Wajdi Mouawad använda teatern för att göra sig av med sin ilska, för att bota den. Dessutom är han mån om att inte ta ställning, varken politiskt eller religiöst. Hans intentioner är endast att vittna om krigets absurditet och att skapa gemensamma minnen.