Arbetarhistoria och scenkonst

Spelåret 2021-2022 ger sig Malmö Stadsteater ut i stadens olika områden. Två av dem är Möllevången och Sofielund - två stadsdelar som nog är mer förknippade med arbetarhistoria än scenkonst.

Fast – det där var ju inte riktigt sant. Låt oss ta en närmare titt på kulturlivet i kvarteren där stadsteatern nu tar plats.

Vi börjar vår teatervandring på Bergsgatan vid den gamla chokladfabriken Mazetti där barn en gång i tiden, på väg hem från skolan, drog med fingrarna på fönsterplåtarna för att slicka i sig smaken av choklad. I dag är kvarteret förvandlat till ett kulturkomplex. Här finns sedan 2007 Teaterhögskolan med scenen Bryggeriteatern som årligen erbjuder egna uppsättningar med skådespelareleverna.

Här ligger också Inkonst där teater, dans, performance och musik samsas i en skön blandning. I slutet av 1990-talet hade mångfalden inom Malmös teaterliv ökat och ett antal grupper utmanade det traditionella sättet att förmedla teaterupplevelser. Föreställningar gavs på olika platser i staden, inte sällan med publiken inbegripen, teaterkonsten blandades med musikuppträdanden och klubbliv och tvärkonstnärliga framträdanden blev allt vanligare. I den andan bildades 1998 Inkonst och år 2006 flyttade de in i chokladkvarteret på Bergsgatan där de idag kan ståta med inte mindre än tre gästspelsscener i olika storlekar.

Och det är hit Unga Malmö Stadsteater nu söker sig. I ett samarbete med organisationen Fryshuset ger de pjäsen ”Med livets som insats” i blackboxen på Inkonst. Det är en föreställning som riktar sig till ungdomar i årskurserna 6-8.

– Pjäsen bygger på ett antal intervjuer med unga tjejer om deras liv och vardag i Malmö. Och de rör sig i centrala Malmö, kring just Möllan, eftersom de är engagerade i Fryshuset som ju också ligger där, säger regissören Sara Khaledi.

– Vi vill hålla oss så nära ungdomarna som möjligt, det är viktigt att det inte blir ett projekt för dem att ta sig till teatern. Vi ville komma till dem och göra det här på deras hemmaplan. Och då var Inkonst den närmaste scenen.

”Med livets som insats” har premiär i mars 2022.

Garderobsteatern i trångbott hus

Vi vandrar vidare. Från Bergsgatan tar vi av vid Möllevångstorget och promenerar en bit ner på Ystadsgatan. Här befinner vi oss i ett av Malmös mest kända områden - inte minst för torghandeln, folklivet och sekelskiftesbebyggelsen som till stora delar undgått rivningsnit och nybyggnation.

Det var just placeringen – inte mitt i stadens centrum men heller inte i utkanterna – liksom platsens profil och bakgrund som arbetarstadsdel som lockade den fria gruppen Garderobsteatern till Möllevången och Ystadsgatan 22 på 1970-talet. Gruppen hade bildats 1973 av ett antal personer - Rolf Rang, Raimo Juntunen, Christina Claesson och Christel Hansson - som ville spela dockteater. De spelade för barn och ungdomar på daghem, fritidsgårdar och skolor.

– Vi ägnade oss åt uppsökande teater. Vi ville nå barnen som aldrig kom till teatern med sina föräldrar, vi ville finnas där de fanns och väcka deras lust, fantasi och kulturintresse, berättar skådespelaren Anja Schmidt som anslöt till gruppen strax efter att den hade bildats.

Till att börja med fick Christina Claessons lilla tvåa på Repslagaregatan tjänstgöra som ateljé och möteslokal. Men lägenheten blev snart för liten och de flyttade till en lokal på Kalendegatan. 1978, när teatergruppen för första gången hade lyckats få ett statligt anslag, började de se sig om efter en större lokal där de även kunde inrätta en scen.

– Vi sökte efter en plats som inte låg mitt i centrum men ändå relativt centralt och lätt att nå. Och då var Möllevången ett bra ställe, säger Anja Schmidt.

Huset på Ystadsgatan 22 bär på en egen historia. Byggt under 1900-talets första årtionde har det rymt åtskilliga verksamheter: Solidars första bageri liksom en handskfabrik, en etuifabrik och en dansskola för att nämna några. Och här spelades faktiskt också teater i flydda tider - i en lokal som kallades Frejasalen bjöds det upp till dans och, då och då, även revy och teater.

Det var i detta hus, där trångboddheten i de tolv enrumslägenheterna en gång hade varit vardag, som Garderobsteatern flyttade in 1978. Men det skulle dröja ytterligare ett och ett halvt år innan alla byggnadskrav var uppfyllda och först 1980 kunde gruppen ha sina första premiärer på den egna scenen.

Området präglade repertoaren

Nu hade fler personer anslutit till gruppen, bland dem fanns regissören Karin Parrot och musikern Maria Lindström. En rad andra kulturpersoner gjorde under åren tillfälliga inhopp i teaterns produktioner. Och dockteatern hade alltmer övergått i uppsättningar med levande skådespelare.

Husets och områdets historia präglade repertoaren, säger Anja Schmidt:

– Det här var arbetarkvarter och det är klart att vi ville lyfta fram arbetarnas historia i ljuset. Det var en färgstark plats, med torget och torghandeln, och vi försökte berätta historier som kunde ha koppling till människorna och livet som hade funnits där.

Och det gjorde Garderobsteatern till exempel i uppsättningen ”Ystadsgatan 22 – en bakgårdsoperett” 1981:

– Vi ville berätta om människorna som hade bott och arbetat i huset. Det hela var väldigt speciellt, som en kärleksförklaring till människorna och huset, till publiken och Möllevången.

Garderobsteatern stannade kvar i huset på Ystadsgatan till 1986.

Teater Terrier jagade en fast scen

Bara två kvarter från Ystadsgatan svänger vi in på Kristianstadsgatan där den fria gruppen Teater Terrier höll till under 2000-talets början. Den hade bildats av fyra studenter från Teaterhögskolan – Monica Wilderoth, Anders Carlsson, Susanne Karlsson och Erik Olsson - och till gruppen anslöt också producenten Jenny Bång.

– Hela idén med Teater Terrier var att vi ville vara på just Möllevången och spela teater, vi ville nå Möllanpubliken. Ingen av oss i gruppen kom från familjer med teatervana och vi talade därför mycket om att vi ville nå den yngre och ovana teaterpubliken, vanliga Möllanbor, de som sällan eller aldrig upplevde teater, säger hon.

Gruppen startade år 2000 och hade en uttalad kollektivistisk tanke - de skrev alla texter själv och de regisserade varandra som ett kreativt kollektiv. Alla hade samma lön och alla beslut togs gemensamt. Och uppsättningarna hade en tydlig samhällstillvänd repertoar:

– Vi tog en tematik som vi tyckte var intressant att undersöka och det handlade ju ofta om aktuella samhällsfrågor. Den första pjäsen, ”Plocka kottar själv, gubbjävel”, handlade om vår egen generation, 70-talisterna.  Andra pjäser kretsade bland annat kring flyktingmottagande, funktionsnedsättning, om västvärldens kontra tredje världen.

Framgångarna för gruppen kom snabbt. Två gånger blev Teater Terrier uttagna till Teaterbiennalen, de fick Kvällspostens Thaliapris och Region Skånes Kulturstipendium och de prisades av Nöjesguiden.

Men att hitta en fast scen i området kring Möllevången var inte enkelt.

– Vi började på Kristianstadsgatan 14, i ett gammalt fabrikshus. Där hade vi replokal och kontor men ingen scen. Sedan flyttade vi vårt kontor till Sofielunds Folkets Hus. Och efter det fick vi en lokal på Möllevångsgatan.

Det blev en kringflackande tillvaro. Teater Terrier fick spela på tillgängliga scener i närområdet, bland dem klubben Inkonst som då låg på Södra Parkgatan och på Brändan i Folkets Park. Gruppen spelade också på Tangopalatset, i Malmö konsthalls aula och hos Maf på Ungdomens Hus.

– Under hela den här tiden jobbade vi för att få komma in i chokladfabriken, Mazettis gamla hus på Bergsgatan. Det pågick en ombyggnad av huset och vi hade förstått att de höll på med att bygga en scen därinne. Vi ville att det skulle bli vår scen, men det lyckades vi aldrig med, minns Jenny Bång.

Sökandet efter nya platser att spela på tog på krafterna.

– Vi ägnade så mycket tid och energi åt att hitta och ställa iordning lokaler, skriva hyreskontrakt, söka tillstånd för publik verksamhet och oroa oss för var vi skulle vara nästa gång.

Så småningom, 2004, fick gruppen tillgång till lokaler på Bastionen på Norra Vallgatan, i en helt annan del av staden, och lämnade därmed Möllan. År 2007 gavs den sista produktionen för Teater Terrier som därefter bytte både namn och inriktning.

Teaterskola i Folkets Park

Vi vandrar vidare och nu är det ju inte så långt till Folkets Park där det också spelades teater en gång. Om det kan Kjell Hansson, som efter en mångårig karriär inom Malmös kulturförvaltning nu leder arbetet på Teatermuseet, berätta:

– Ja, jag var själv med i Folkets Parks Barnteater på 1940- och 1950-talen. Vi var ett helt gäng killar och tjejer från barnrikehusen på Nobelvägen som gick in till barnteatern i Folkets Park och anmälde oss.

Harald Lindvall, som var chef för Folkets Park då, hade inspirerats av barnverksamheten i Furuviksparken utanför Gävle och han fick i gång barnteatern i Malmö.

– Jag var med i flera år och minns bland annat en monolog jag hade där jag spelade en väktare som patrullerade staden på nätterna och såg till att det inte brann någonstans. ”Vak upp nu allt som andas, en ny dag åter randas!”, citerar Kjell Hansson ur minnet sisådär sjuttio år senare.

En annan av kamraterna i barnteaterverksamheten var Eva Rydberg som bodde ett stenkast från parken:

– Barnteatern hade en avdelning som hette ”akrobatik” där Eva Rydberg var med. En annan avdelning hette ”sång och teater”. Barnteaterns scen, som låg utomhus, fanns bakom nuvarande Barnens Scen i Folkets Park och dit kom vi ungar, mellan tio och femton år gamla, tre gånger i veckan för att spela teater.

Folkets Parks barnteater var verksam mellan åren 1943 och 1955. Så småningom kunde de hågade barnen och ungdomarna gå vidare till Amatörparaden, en ungdomsrevy som startades av tidningen Arbetet och som roade publiken i Folkets Park mellan 1944 och 1959. Där spelade till exempel Jan Malmsjö teater i sin ungdom och där fanns fler talangfulla töser och pågar som sedan skulle komma att bli omtalade - bland dem Gunwer Bergkvist, Sonja Stjernquist och Ingvar Andersson.

En teater för Poppe

I anslutning till Folkets Park hittar vi förstås också Nöjesteatern, eller Nya Teatern som den hette när den 1965 invigdes som stadsteaterns tredje scen med framför allt operetter och komedier på repertoaren. Ett av de stora namnen som ofta återkom hit var förstås Nils Poppe som på så vis kunde förlänga säsongen när det blev för kallt att spela utomhus på Fredriksdalsteatern.

1988 fick stadens fria teatergrupper flytta in på Nyan och 1992 övertog Julius Malmström och Anders Aldgård teatern och gav den namnet Nöjesteatern. Idag drivs den av Julius Production.

Svinaryssland fyllt av scenkonst

Ett annat kulturfyllt kvarter hittar vi inte så långt därifrån, i Sofielund. Stadsdelen, som fick sitt namn av handelsmannen Hans Bauert när han 1792 döpte sin nyinköpta gård där efter sin hustru Sophia Charlotta af Trolle, har precis som Möllevången en historisk industriprägel.

I detta område – som malmöborna i början av 1900-talet också kallade ”Svinaryssland” på grund av fattigdomen och bristande sanitära förhållanden – hittar vi industrikvarteret Sämjan som genom åren har rymt tobaksfabrik, tryckeri, bilverkstad och frikyrka, för att nämna något. Men under 2000-talet har det skett en förändring, idag formligen osar kvarteret av scenkultur.

Hit flyttade år 2009 cirkuskollektivet Karavan där hisnande konster utförs i den nio meter höga lokalen på Bokgatan och där både föreställningar och workshops ingår i verksamheten.

Några år senare, 2014, flyttade scenkonstkollektivet PotatoPotato in i en lokal runt hörnet. Gruppen bildades redan 2008 och har sedan starten haft som ambition att skapa experimentella och samhällskommenterande föreställningar. Idag är de verksamma i både Stockholm och Malmö.

I kvarteret hittar vi också bland annat både dans- och musikstudios. Och - som om det inte räckte - bakom nerfarten till det som en gång var ett garage på Hasselgatan finner vi Malmö Dockteater. Där i lokalen, som i modern tid också har rymt svartklubb och graffitiskola, startade Erik Holmström landets första dockteater för vuxna år 2015 och det är tillsammans med honom som Malmö Stadsteater nu ger sig in i dockteaterns värld.

Erotiska dockor

Den 11 december är det premiär på Malmö Dockteaters scen för pjäsen ”The World Is Full of Married Men” där Malmö Stadsteater samarbetar med Erik Holmström och Malmö Dockteater. Och det blir en både vågad och konstnärligt äventyrlig föreställning, en dockteaterföreställning för vuxna, helt enkelt.

Pjäsen bygger på en roman av ”tantsnusk”-drottningen Jackie Collins och utspelar sig i film- och reklambranschen på 1960-talet:

– I dockteater tycker jag att det är kul att jobba med olika genrer. Varje gång jag skapar en ny föreställning så försöker jag hitta en egen form för den, berättar Erik Holmström.

Den här gången blev temat sex. Dockorna i pjäsen är ombyggda Barbiedockor som skådespelare från stadsteatern kommer att sköta, och några av skådespelarna kommer dessutom att delta i handlingen.

– Jag är van vid att jobba med skådespelare och dockor, jag tycker att det är viktigt med textbehandling och känsla för dramatiska situationer, säger Erik Holmström.

– Det ska bli spännande att se hur långt man kan komma när det gäller det erotiska med dockorna, om det går att skapa någonting som liknar en kåt stämning i rummet.

Med de förväntningarna avslutar vi vår vandring i Möllevången och Sofielund, två stadsdelar där industrihistoria och kulturliv tycks ha funnit varandra.

 

Jackie Collins The World Is Full of Married Men är barnförbjuden dockteater och ett samarbete mellan Malmö Stadsteater och Malmö Dockteater. Läs mer och boka biljetter!