Så länge vi sysselsatt oss med formell stadsplanering har vi gjort försök att bygga bort. Bort med sly, träskmark och skog. Bort med åkrar, stampade jordgator och diken. Bort med industrier, avfall och trångboddhet. Bort med det smutsiga, mörka, levda, det oplanerade. In med ljuset, renheten, det överskådliga. In med planen. 

Ett sätt att åstadkomma det här rationella bortbyggandet är att med hård hand förpassa det smutsiga ut ur våra städer, bort till utkanterna där det inte längre smutsar ner. På så vis kan man skapa tydliga ytor, öka genomströmning av trafik och kommers. 
Ett annat sätt är att i solidaritetens namn sanera fattigkvarter, nedgångna gamla industrier och osanitära platser där människor lever hårda liv. Rensa bort de trånga rucklen, de leriga innergårdarna med sina grisar och höns och bomma igen ölhak och källarlokaler där bus och missbruk frodas. Där fattigdomen fanns kan vi istället bygga rationella, funktionella höghus. Yta. Ljus. Rinnande vatten. Närheten till sorterade matvaror. Ur den asociala slummen, in i den samhälleliga gemenskapens värme. I en sådan stadsmiljö optimeras den demokratiska människans välbefinnande. Under en stor del av det svenska 1900-talet försökte vi oss på båda dessa sätt. I Malmö ställdes det på sin spets. 

Efterkrigstidens Malmö är en studie i våldsam solidarisk stadsplanering. Ett mycket starkt samspel mellan den socialdemokratiska kommunstyrelsen (med fullt stöd av de borgerliga), byggherrar och stora byggföretag gjorde det relativt lätt att riva, sanera och rationalisera. Under rekordåren gick det även bra att bygga nytt. Malmö gjorde sig av med mycket av den inre stadens småbebyggelse, kvarter som Jerusalem, Betlehem, Tranan och Lugnet. Där blev istället gallerior, kontor, parkeringshus för bilismen som krävde allt bredare gator. Rivningarna slukade större och ytor i staden. Allt kunde rationaliseras, breddas och öppnas upp.

Malmö skulle växa i årsringar som ett väldigt träd över Inre och Yttre ringvägen, ut över åkrarna. Där i välplanerade byar av höghus skulle stadens invånare bo och kretsa genom staden på smidiga bilvägar. Rivningarna avtog först på 70-talet när oljekris, inflation och lågkonjunktur gjorde byggandet oattraktivt och Malmö hade negativ befolkningstillväxt. Kvar i stadsbilden fanns stora ”bombhål”. Rivningstomter som i vissa fall förblev grusplan eller parkering ända in på 90-talet. 

Våldsamt. Men Solidariskt. Vi gör tiden en otjänst om vi bara ser romantiskt på det som revs. Mycket av Malmös äldre bebyggelse var inte gott skick. Saniteten var bristande, fattigdomen utbredd. Många arbetarbostäder byggdes av fabriksägare som sparade in på virke och spik. Sådana områden fanns kvar i staden som en påminnelse om ett ojämlikt land med få möjligheter till förbättring. Ett land som många av de ledande socialdemokraterna vuxit upp i och hatade. Att bygga bort var att kapa banden till det gamla och komma in i framtiden. Om Sverige och Malmö skulle växa, fick stammen inte vara rutten på insidan.

Problemet var att man i sin iver att genomföra en hård stadsplanering sällan stannade upp för att ta invånarnas levda liv i beaktande. Folk fick det ju bra, så vad spelar fåtalets klagan för roll? Otjänliga träkyffen revs tillsammans med helt dugliga stenhus. Den nya gemenskap man försökte skapa krävde ett offer: den gemenskap som redan fanns. Man offrade ett rotat stadsliv för något transitivt, för bilism och kommers. Med åren har Malmö vuxit ihop. 

Rekordårens betong står bredvid bevarade gatuhus. Vita kuber med stora fönster reser sig ur Kockumsvarvet. Jugend, funkis, miljonprogram, glas och stål i en stad som överallt har lite för breda gator. Malmö försöker bygga ihop sig. Men i slutet av 1970-talet är den alltjämt ett öppet sår. Av den anledningen passar en gotisk berättelse som Stevensons The Strange Case of Doctor Jekyll and Mister Hyde in i den tiden, den miljön. Berättelsen om en läkare som med modern teknologi och rationalism försöker göra sig av med sin onda sida, det smutsiga, är berättelsen om viljan att förändra en stad som Malmö. 
 

Vidare handlar den ”gotiska” berättelsen alltid om någon sorts hemsökelse. Det förflutna, irrationella, tränger sig fram genom det moderna, det rationella. Att den uppstod i industrialismens England är inte underligt. Att förlägga den sortens berättelse i en brytpunkt i Malmös historia, där det gamla stadslivet tryckts undan för det moderna. Men vi kan aldrig bygga bort vårt förflutna. Det tränger igenom och hemsöker oss. Är vi oaktsamma med vårt förflutna kommer det att slå tillbaka, ibland med uppdämd, våldsam kraft och våra försök att bygga över slutar med att väggarna rasar över oss.