Intervju med regissör Anja Suša 

Vår version av Tove Ditlevsens liv och den här uppsättningen utspelar sig någonstans mellan det som varit och det som ännu inte börjat. Kan du säga något om vad det innebär?

– Citatet kommer från att Tom Silkeberg som dramatiserat Köpenhamnstrilogin var intresserad av att ta sig an boken genom den filosofiska idén om hauntologi, som är ett begrepp myntat av Jacques Derrida och vidareutvecklat av Mark Fisher och beskriver en samtid hemsökt av sitt förflutna och av förlorade potentiella framtider.

Jag gick igång på idén eftersom teatern för mig är en historielös plats, eller rättare sagt så är det en plats som är full av historia men som samtidigt lider av en viss slags minnesförlust. Allt vi skapar är för nuet och har kort livstid innan det rinner ut i det förflutna. Det går väl hand i hand med den typen av scenkonst jag är intresserad av att skapa som förhåller sig till och utforskar sitt eget nu.

Minnet och hur det konstrueras är ett viktigt tema i vår uppsättning. Vad är det med minnet som ämne du finner intressant och inspirerande?

– Jag har alltid varit intresserad av hur flexibel historisk tid är beroende på vem som berättar om den och vilken kontext den berättas i. Minnets process har en subjektivitet som också är djupt kopplad till ens fantasi och föreställningsförmåga. Därför blir minnets subjektivitet särskilt intressant när det är kopplat till något med väldigt stark föreställningsförmåga som en konstnär eller författare. Sen finns det ytterligare ett lager som är läsarnas relation till hennes minnen via att hon gett ut de här böckerna. Femtio år efter hennes död blir hon fortfarande ämne i olika diskurser och samtal, så hennes minnen har inte bara varit en projektionsyta för hennes egna föreställningar utan även för flera generationers läsare.

Vad skulle du vilja säga till någon i publiken som läst och älskat Tove Ditlevsens litteratur och har höga förhoppningar eller förväntningar på uppsättningen?

– Jag skulle vilja be dem aktivera sina egna fantasier och föreställningar om Köpenhamnstrilogin och att delta genom att aktivera sin egen förförståelse och förkunskap, stor eller liten, och ta dem till gott bruk under föreställningen. Uppsättningen sträcker sig inte efter någon slags objektiv återberättelse av Tove Ditlevsens liv. Jag kan inte återskapa den autofiktiva processen eftersom det inte är min berättelse. Däremot kan jag fiktionalisera den, vilket är det jag gjort, och genom det utforska Mark Fishers idé om att det förflutna vägrar glömmas, och att samtiden vägrar ihågkommas. Och någonstans där, i sprickan mellan det som varit och det som ännu inte börjat, utspelar sig den här föreställningen.

Anton Elmgren
Dramaturg