Genrebeteckningen på Tove Ditlevsens mästerliga Köpenhamnstrilogi är inte ”roman” utan ”memoarer” [erindringer]. Och precis som en människas minne rör sig böckerna fragmentariskt och osolidariskt genom en barndom präglad av depression och arbetslöshet, genom en ungdom belägen i ett samhälles tilltagande totalitära tankegångar, och vidare in i efterkrigstiden och borgerlighetens aktiva förträngning av vad som skett. Och ingenstans i historien finns det plats för kvinnor. Varje rum, varje tid, är mannens ägodel. Tove Ditlevsen lärde sig tidigt att historien inte är minnen, den är överenskommelser. 

Varför, kan man fråga sig, drömmer vi som vi gör, vad kommer vi ihåg av vår historia? Tove Ditlevsen ställer inga sådana frågor. Vad hon upptäcker, vad som intresserar henne, är litteraturen som en annan historia, litteraturen som ett minne av en erfarenhet historien vill glömma. Genom hela Tove Ditlevsens yrkesliv hade omvärlden svårt att acceptera hennes många gånger motsägelsefulla – uppdiktade skulle vissa hävda – rörelser mellan liv och skrift, att ridån mellan inre liv och offentlig person dansade för vinden. Som att hon exempelvis i Barndom, utan synbart motiv, påstår sig vara född 1918, ett år senare än hennes faktiska födelsedag. 

Ditlevsen var ryktbar i sin samtid. Hon förekom ofta i skandalomsusade intervjuer i tidningar och tv. Läsarna kände således många gånger till historier om hennes liv innan de uppträdde i hennes böcker, vilket måste ha skapat en hissnande känsla av samhörighet. Men överallt i hennes litteratur, från debuten med diktsamlingen Pigesind (1939) till de sena självbiografiska verken reser sig samtidigt en stark känsla av ensamhet, av att stå i motsats till verkligheten omkring henne. Det är svårt att i skrift ge en rättvisande bild av den enorma press, det förakt, Tove Ditlevsen fick utstå under sitt yrkesliv. Hon led också återkommande av psykisk sjukdom, kanske främst skildrat i hennes roman Ansigterne (1968). Flera av hennes många inläggningar på psykiatriska avdelningar gav henne, paradoxalt nog kanske, den ro hon behövde för att kunna skriva, avskärmad från omvärlden. Och det var under en av dessa vistelser hon började skriva Barndom (1967). 

Minnesböckerna, som först i efterhand har kommit att presenteras som en trilogi, skrevs ursprungligen i två omgångar. De första två böckerna i en gemensam rörelse, och först fyra år senare skrev Ditlevsen Gift (1971). Gemensamt för alla tre böcker är att de skrevs under tiden Ditlevsen levde tillsammans med sin fjärde man, den i samtiden mycket berömda chefredaktören Victor Andersen, den Victor som hela trilogin avslutas med att hon möter. De var, vad man väl i dag skulle betrakta som ett kändispar, ryktbara och ofta utställda på tidningarnas löpsedlar. Victor Andersen hjälpte henne ur ett drogmissbruk, men förde henne med samma handfasthet in i ett annat missbruk; alkoholens. Hennes äktenskap med Victor Andersen mynnade ut i ett antal boktitlar, varav det litterärt mest kraftfulla kanske är hennes sista roman Vilhelms værelse (1975). I romanen berättar Ditlevsen om hur Lise Mundus, ett alter ego man tidigare mött i Ansigterne, har övergivits av sin man. Minne och fiktion, berättare och huvudperson, kronologi och lokalitet upplöses i en enastående skiss över parförhållandets geografi. Äktenskapets undergång representeras i romanen symboliskt av att berättaren skriver boken medan hantverkare river det äkta parets tidigare lägenhet. Boken avslutas med Lises självmord.

Tove Ditlevsen var skandalomsusad i Danmark redan innan hon skrev det som kommit att kallas Köpenhamnstrilogin. Men lika föraktad som hon var av det litterära etablissemanget, lika omhuldad var hon av sina många läsare, framför allt kvinnor. Ditlevsens sätt att använda sin biografi – att minnas vill jag skriva – genom omåttligt populära frågespalter och krönikor i tidningen (hon föregick exempelvis sitt eget självmord i en tidningstext, och publicerade en kontaktannons innan skilsmässan från Victor Anderson blivit offentlig), under framträdanden i medierna, men framför allt i sin litteratur var förstås banbrytande.  Långt före sin tid arbetade hon performativt med sig själv som konstnärligt verktyg, och med ett högt pris.

Tove Ditlevsens betydelse som skildrare av arbetarklassens villkor, och som feministisk förebild är enorm. Men hennes blick på världen påminner mig framför allt om främlingens, den som lever i en annan tid än alla andra. Ett annat tempo, i en annan historia. Köpenhamnstrilogin är ett mäktigt försök att minnas hur det är att identifieras utifrån sin kropp och kroppslighet. Inte för att hon ska vara mer kropp utan för att hon gång på gång tvingas tillbaka till kvinnokroppen som materiellt faktum, omöjlig att förbise: att vara en kropp i stället för att ha en. Oavsett om man vill det eller ej tvingas man som läsare reflektera över vad det betyder. När man har gjort det glömmer man det aldrig. 

Tom Silkeberg, dramatiker

Köpenhamnstrilogin spelas på Intiman våren 2026. Läs mer här och boka biljetter.