Ett samtal med Sigrid Combüchen

Hur fick du idén till berättelsen om Sidonie & Nathalie?

– Jag hörde de båda namnen tillsammans i en dröm. Man skall lyssna på sina artikulerade drömmar om man är författare. Inte nödvändigtvis använda dem bokstavligen. Men nu blev det så. Romanen kom inte som idé i bemärkelsen koncept. När jag börjar på en bok har jag inte en handling klar eller ens delvis klar. Det finns författare som kan berätta sin historia innan de skriver den. För mig leder det ena ordet till det andra. Det är ofta oväntat för mig själv vad som sker i själva handlingen. När det denna gång började spinna kring stommen av en historia om två kvinnor på vandring genom Europa i krig och sedan vidare genom Sverige (och slutligen Norge), tillkom förstås det man kallar research. Utöver det jag läste på i böcker och tidningskällare och såg på Youtube osv. fanns en stor mängd minnesfragment av vad jag hört familj och släktingar berätta om tiden då jag själv var baby och småbarn. Osorterade minnen som hamnade i ett sammanhang här. Om än inte "rätt" sammanhang. Lägger man mosaik av olika sorters stenar hamnar de inte i sitt eget stensammanhang, utan blir bitar i någon annans bildsammanhang. Det är så berättelser skrivs, även om de verkar genomtänkta och konsekventa när är klara.

Vad tror du flykt gör med människor? Vem blir man om man måste börja om på nytt?

– Det tycks vara beroende av vem man är och under vilka omständigheter man flyr. Det finns ju skatteflyktingar, med darr på stämman och en känsla av att ha blivit förföljda... I exakt motsatt ände människor som inte har en aning om att eller vart de skulle fly, fast de lever i ständigt armod och under hot av mer eller mindre organiserad brottslighet. Det är alldeles omöjligt att säga allmänna saker om flykt och flyktingar utan att bli pretentiös och sentimental. Flyktingar som folkkategori har blivit en utspridd nation av hemlösa, oftast utan hopp om att återvända. Och även den nationen är ett klassamhälle. De som 2015 ville till Europa flydde inte bara från utan till. Även om förhoppningarna om en bra nystart kom på skam för de flesta fanns tro på den egna förmågan att smida en framtid. De enorma lägren i grannländer till krisområdena består främst av folk som flytt bort från, ofta hals över huvud. I min berättelse är Nathalie en "bort från"-flykting och Sidonie en "bort till"-flykting. Det präglar deras överlevnad. Nathalie tycks ha haft drag av letargi redan innan hon måste ut på vägarna, Sidonie en trubbig resursstyrka som slår sig fram. Själva livet har varit givmilt mot Nathalie. Hon har drabbats av tragedi och umbäranden men sedan kommer nya gåvor. Livet är snålt mot Sidonie från början till slut trots att hon är den robusta. Livet är inte rättvist. 

Sidonie & Nathalie har en inte helt enkel relation. Varför har de så svårt för att tycka om varandra?

– Ja varför skulle de tycka om varandra bara därför att de sitter i samma båt? Jag brukar betona att jag inte vet mer om mina romankaraktärer än läsaren. Som författare väntas man ofta ha bakgrunden till personerna, ett helt eller i alla fall fjärdedels liv som skulle kunna förklara varför de beter sig som de gör. Men var och en får tolka på sitt sätt. Jag tror att de är som ett kungligt resonemangsparti - hopträngda i samma sovkabyss utan att känna eller vilja känna varandra. Efterhand blir de mer följsamma av vanan. Fysiskt kommer de mycket närmre varandra än de vill. Tror där är dålig kemi, Nathalie klassföraktar Sidonie som faller för kitsch och prylar, men beundrar hennes språköra och råstyrka. Sidonie tycker Nathalie är en hora men drar nytta av hennes kunskaper och säkra sätt att vara. Hur många människor tycker man om bara därför att man tvingas ihop med dem?

Hur känns det nu att din roman ska bli en teaterföreställning?

– Bonus är ju att den alls blir det efter den tidiga vårens oro för hur mycket pandemin skulle stoppa även under hösten. Manus blev en positiv överraskning. Man frågar sig ju hur sjutton man skall få äggröran tillbaka in i ägget - alltså forma en villande och spridd berättelse så att den får plats i pjäsform. Så mycket måste bort. Överraskningen för mig var då hur mycket som faktiskt kom med! Manusarbetet har varit Karin Parrot-Jonzons helt och hållet. Det jag har bidragit med har varit trolöshet mot mina egna formuleringar. Ibland är respekt för den litterära förlagan till skada för den dramatiska idén.  Efter det förlitar jag mig på scenmänniskan. Mycket har skett med skådespelarkonsten på senare decennier: det tysta spelet, nyansering som är nästan "ingenting" och ändå ger ett så genomträngande intryck att man efteråt går och försöker förklara för sig själv vad det var man upplevde. 

Föreställningen Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten spelas på Malmö Stadsteaters scen Intiman t.o.m. 29 oktober 2020.

Här kan du boka biljetter och läsa mer om föreställningen.