Hippodromen – cirkus, kyrka och teater

När du kommer som publik till någon av Malmö Stadsteaters föreställningar på Hippodromen kliver du in i en lokal som formligen osar av malmöitisk nöjeshistoria.

Malmö Stadsteaters tid i lokalerna på Kalendegatan är kort, i ett teaterhistoriskt perspektiv. Hit flyttade teatern, då med namnet Malmö Dramatiska Teater, 1994 efter att verksamheten i teaterhuset vid Fersens väg delats upp i fyra olika bolag: Malmö Musikteater, Malmö Symfoniorkester, Skånes Dansteater och Malmö Dramatiska Teater.

Men på anrika Hippodromen hade det spelats teater, och mycket annat, långt innan Malmö Stadsteater flyttade in. Det var tack vare uppförandet av Hipp som Malmö blev en nöjesstad jämbördig med Stockholm, Göteborg och Köpenhamn.

Låt oss ta det från början.

I slutet av 1800-talet gick teatersugna Malmöbor till Malmö Teater vid Gustav Adolfs Torg för att se vad de kringresande sällskapen hade att bjuda. Det hade de kunnat göra sedan teatern där invigdes i oktober år 1809.

Sedan dess hade befolkningen växt rejält, vid sekelskiftet bodde 60 000 människor i staden, och behoven av och kraven på nöjesutbud hade också ökat. I de andra svenska storstäderna, liksom i de flesta av Europas stora metropoler, fanns vid den här tiden cirkushus som erbjöd nöjen åt invånarna. Under slutet av 1800-talet var cirkus det senaste skriket inom underhållningsbranschen: Göteborg hade Lorensbergs Cirkus, Stockholm hade två cirkusar - på Karlavägen och Djurgården - och Köpenhamn ståtade med sin Cirkus på Jernbanegade.

Ett bygge i rekordfart

Det var framförallt två av stadens inflytelserika män som skulle komma att se till att även Malmö fick en cirkus: byggmästare Christian Lauritz Müller och grosshandlare Henrik Daniel Hjort. De bildade år 1898 Aktiebolaget Hippodromen och satte snart igång med byggandet av ett omfattande nöjesetablissemang, ritat av arkitekten Hans Fredrik Wåhlin, i kvarteren mellan Kalendegatan och Djäknegatan.

Det gick i rekordfart. Trehundra byggarbetare, utan hjälp av vare sig lyftkranar eller andra moderna hjälpmedel, såg till att de 2 400 kvadratmeterna tomt bebyggdes på bara drygt ett och ett halvt år.

Först att bli klar var själva cirkusbyggnaden, det som idag är spelplatsen för Malmö Stadsteaters uppsättningar. Den kunde invigas onsdagen den 1 november år 1899 klockan åtta på kvällen med ett bejublat gästspel av Cirkus Tanti inför fullsatta läktare.

Precis som idag passerade besökarna genom den hästskoformade ingången till passagen mellan Kalendegatan och Djäknegatan för att komma till cirkussalongen. Mitt i lokalen fanns en 13 meter bred manege som kunde förvandlas till en 10 meter bred och 2,75 meter djup vattenbassäng. Salongen rymde 1 400 åskådare och runt den gick ryttargången.

Arenan var flexibel och användes flitigt inte bara till cirkus utan även för konserter, revyer och teater, politiska massmöten, idrottsevenemang, filmvisningar, fester och föreläsningar.

Genom att lägga ut ett golv över arenan och placera några stora palmer i lokalen kunde man göra om Hipp till konsertarena och vinterträdgård.

Och över alltihop tronade den vackra kupolen, konstruerad i gjutjärn på Kockums mekaniska verkstad.

Nöjespalatset mitt i stan

Slutligen kom resten av nöjespalatset på plats. Och det var en ståtlig och hypermodern anläggning som tog emot besökarna. Förutom cirkusen fanns här nu biljardhall, kaféer, restaurang och festsalar. ”Någon räknade ut att 2 500 glada människor kunde äta, dricka, spela och roa sig i Hippodromen, en och samma kväll,” skriver Björn Vinberg, en av författarna till minnesboken ”Hipp – cirkusen som blev teater, som blev kyrka, som blev teater” som utgavs 1993.

Hippodromen hade, efter förebild från bland annat cirkushuset Kristallpalatset i Leipzig, en ångmaskin som stod för både uppvärmning och elektricitet.

Cirkusens era på Hipp varade fram till början av 1920-talet. Den sista cirkusföreställningen gavs på Valborgsmässoafton 1922. Därefter skulle teaterkonsten ta över. Det var teatermannen Oscar Winge som förhörde sig om att få hyra Hippodromen. Han hade då länge turnerat med olika ensembler runt om i landet och även spelat på både Hipp och på Malmö Teater vid Gustav Adolfs Torg åtskilliga gånger. Nu ville han skapa en teater med fast ensemble i sin födelsestad Malmö.

Och så blev det. Torsdagen den 9 november 1922 var det premiär för komedin ”Nationalmonumentet” på den nyrenoverade teatern. Det blev dock en kortvarig spelperiod. Några dagar senare, på söndagen, spelades den sista föreställningen. Den ersattes av det danska lustspelet ”Hemslavinnor” och därefter den amerikanska farsen ”Flickan i bilen”.

Teaterdirektör Oscar Winge

Och det var åt det lätta hållet som teaterdirektören Oscar Winges repertoarer de kommande åren skulle luta sig. Till en början lustspel och farser men snart stod också operetter på programmet, till Malmöpublikens förtjusning.

I minnesboken ”Hipp – cirkusen som blev teater, som blev kyrka, som blev teater” kan man läsa att Hippodromteatern under de tjugotvå år som Oscar Winge ledde verksamheten satte upp 146 operetter, 27 revyer samt 51 andra föreställningar.

Oscar Winge hade näsa för talanger. Åtskilliga av hans skådespelare blev både publikens och kritikernas gunstlingar. Här återfinns namn som Jullan Kindahl, Harald Svensson, Ingalill Söderman, Greta Ahlberg, Maja Cassel och Lars Egge.

Några av dem gick vidare till riksomfattande karriärer. Adolf Jahr hade fyra framgångsrika år vid Hippodromteatern på 1920-talet, Edvard Persson började sin bana på Hipp samma årtionde och det var på Hipp som Nils Einar Jönson fick både framgång och sitt artistnamn - Nils Poppe - under de fyra första åren på 1930-talet.

Jan Malmsjö gör scendebut

Det var också på Hipp som skådespelaren och artisten Jan Malmsjö begick sin debut, och det redan i mycket ung ålder:

”Mina föräldrar var anställda som dansare på Hipp så jag var alltid där om kvällarna. Jag tillbringade mycket tid i artistfoajén, där fanns det stora speglar och framför dem spelade jag teater för mig själv”, berättar han.

”Och så var jag ofta i skådepelarnas loger, mest på vänstersidan där alla kvinnorna satt. Jag var ju så liten så det var ingen som brydde sig om att jag sprang där”.

1941, blott nio år gammal, begick Jan Malmsjö sin scendebut på Hippodromteatern i Peter Kreuders operett ”Franzie”. Och året därpå hade han sin första replik i en uppsättning av ”Kyska Susanna”. Men det blev en kort sejour, innan skolstyrelsen satte stopp för hans medverkan, minns han.

”Jag fick bara spela där i fjorton dagar. Skolmyndigheterna tyckte att jag var för ung för att stå på scenen på Hipp varje kväll. Och så tyckte de inte om att jag hade en dräpande replik i föreställningen. Det var i en scen mot Josef Norman, en av de stora karaktärsskådespelarna på Hippodromteatern. Jag spelade en piccolo och han spelade hovmästare. Huvudrollen gjorde Ingalill Söderman och i en scen skällde hon ut oss och lämnade sedan scenen med repliken ’Fy fan, sånt sällskap!’. Jag och Josef Norman stod kvar, han skakade på huvudet och upprepade ’Fy fan, sånt sällskap!’ och gick ut från scenen han också. Och jag stod kvar där ensam och tittade efter dem och sedan utbrast jag ’Fy fan, sånt sällskap!’. Och publiken skrattade. Men skolmyndigheterna tyckte inte att det var lämpligt för en tioåring. De förbjöd mig att spela med i föreställningen och en balettflicka fick överta min roll.”

Jan Malmsjö gick så småningom vidare i karriären och blev en av Sveriges mest framgångsrika artister och skådespelare. Men Hipp har en särskild plats i hans hjärta, säger han:

”I mitt minne och mitt hjärta finns Hipp kvar. Jag var ju ständigt där och jag älskade teatern.”

Men Hippodromens tid som teater var räknad. Oscar Winge lämnade Hipp på våren 1944 för att på hösten samma år ta anställning vid den nybyggda Stadsteatern vid Fersens väg. Där skulle han, utöver jobbet som skådespelare, även ansvara för operettverksamheten.

Hippodromteaterns sista år

Hippodromteatern drevs vidare av Oscar Winges tidigare hustru Elsa Winge och Nils Ekstam och fortsatte att roa malmöpubliken med operetter och revyer. Man kan notera att den då blott 15-åriga Sonja Stjernquist debuterade på Hippodromteatern 1946 som Babuschka i operetten ”Sista valsen”. 1948 kunde malmöpubliken avnjuta Git Gay i operetten “Kiki”. Och samma år debuterade en 17-årig Malmöflicka, som sedan skulle låta tala om sig, som nummerflicka i en sommarvarieté. Hennes namn var Anita Ekberg.

Men konkurrensen från det nya teaterhuset vid Fersens väg blev till slut för stor. Hippodromteatern gick i konkurs och på hösten 1949 tecknades ett kontrakt mellan AB Hippodromen och Elimförsamlingen i Malmö. Nu skulle Hipp bli kyrka.

Den sista premiären – Lorden från gränden

Den allra sista premiären, den 17 februari 1950, stod Nils Poppe för. Han återvände till Hipp, där han en gång hade inlett sin karriär, och briljerade i sitt paradnummer som kanonfotografen Sam i pjäsen ”Lorden från Gränden”. Efter fyrtiofem föreställningar, den 27 mars 1950, var det över. När skratten och applåderna tystnat tog hantverkarna över. Allt som kunde påminna om husets tid som nöjesetablissemang togs bort eller doldes genom ommålning och överbyggnad. Inredningen revs ut och häst- och lejonhuvudena vid entréportalen monterades ner liksom aporna i portvalvet.

Men malmöborna glömde inte Hipps tid som nöjespalats. Efter nästan 40 år sålde Elimförsamlingen Hipp och genast började röster om att återföra teatern till dess ursprungliga utseende. Och så blev det. Efter åtskilliga dramatiska och politiska turer beslutades att Hippodromen skulle återställas till sin forna glans.

I teaterhuset vid Fersens väg hade samtidigt förändringens vindar blåst och verksamheten hade delats upp i ett antal kulturbolag: Malmö Musikteater, Malmö Dramatiska Teater, Malmö Symfoniorkester och så småningom Skånes Dansteater. Och så fick Hippodromteatern bli spelplats för Malmö Dramatiska Teater.

Återinvigningen 1994

Så 1994 återinvigdes Hipp som teater efter en omsorgsfull restauration där de ursprungliga tankarna om arkitekturen bevarats så långt möjligt. Det gamla cirkusrummet har blivit huvudscen, ett flexibelt rum som ger utrymme för olika scenlösningar och som kan ge plats åt allt från 350 till 600 åskådare.

Biljardrummen och festsalarna på andra våningen inhyser idag kontor, loger och repetitionsrum och den fantastiska kupolen i taket plockades fram ovanför det innertak som Oscar Winge en gång lät sätta upp.

Staffan Valdemar Holm utsågs till teaterchef och den 14 januari 1994 återinvigdes Hipp som teater med en uppsättning av den tyske dramatikern Heinrich von Kleists pjäs ”Schroffenstein”.

Fjorton år efter flytten från teaterhuset vid Fersens väg till Hippodromen återtog teatern sitt gamla, och mer rättvisande, namn: Malmö Stadsteater.

Men det är en annan historia.

Läs mer:

”Hipp – cirkusen som blev teater, som blev kyrka, som blev teater” av Björn Winberg, Ragnar Gustafson, Jan Richter, Marianne Dahlbäck och Göran Månsson.