Ett samtal med regissören Gorki Glaser-Müller

Kan du berätta lite om ditt första möte med Bränder, och vad det var som fångade dig med den här berättelsen?

– Det var kort efter att den hade kommit ut som film. För på den här pjäsen gjordes det en film, som på svenska heter Nawals hemlighet, och den blev Oscarsnominerad. Jag trodde att filmen var fransk men det var en kanadensisk internationell samproduktion. Och så visade det sig att den också var en pjäs och jag tyckte väldigt mycket om storyn. Det tog ett tag innan jag fick läsa den, och då var den på engelska. Det som fängslade mig mest, utöver det här spännande thrilleraktiga mysteriet som huvudrollsinnehavarna måste lösa, var språket. Ett sådant fantastiskt poetiskt språk som i pjäsen hade helt andra möjligheter än i filmen. Det kommer en utmaning med det också. Men det är en fin utmaning.

Du såg möjligheten i att det här kan bli teater och en ännu bättre berättelse på en scen?

– Ja, exakt. När jag läste texten insåg jag att det här kan bli så mycket bättre på en teaterscen. Den har andra kvaliteter som är sceniska och som kan drabba en på ett djupare plan som publik. Den har flera existentiella lager som framför allt skådespelarna, tar väl hand om, tillsammans med musiken, projektionerna och den levande scenografin.

Hur kom du i kontakt med Malmö Stadsteater?

– Jag pitchade idén att sätta upp pjäsen till flera teatrar i Sverige. Det var väldigt få som kände till Wajdi Mouawad. Men här visste ni vem han var och kände till hans texter och konstnärliga arbete. Så jag fick göra workshops med skådespelarna och visa mina intentioner om hur jag ville sätta upp den med tanke på till exempel projektionerna och musiken.

Minns du vad som gemensamt fångade ert intresse kring pjäsen?

– Det som fångade oss var att det är en modern berättelse som har klassiska drag av bibliska proportioner. Den handlar om unga människor som bor i Europa, men som har drabbats av nästan en förbannelse precis som i grekiska myter och sagor. Texten gifter ihop det bästa från klassisk traditionell berättartradition med en modern thriller. Sedan kanske min personliga erfarenhet spelar roll. Jag är född och uppvuxen i Chile, och kom hit när jag var 13 år. Det jag delar med karaktärerna är att mina föräldrar som var med i den chilenska motståndsrörelsen under diktaturen mot Pinochet också har förtigit vissa saker, och det finns mycket över lag i det chilenska samhället, eller hos många chilenska överlevare, saker och ting som man inte vill föra över till sina barn. Men nu är jag 50 år och det har ändå förts över. Jag känner igen mig väldigt mycket i det som karaktärerna i pjäsen går igenom, men jag tror inte att man behöver ha erfarenheter av vare sig migration eller flykt för att känna igen sig. Det handlar om det väldigt universella, att man som förälder inte berättar allt utan har ett lager av skydd som man måste tillämpa för att kunna gå vidare.

Språket är lite speciellt i den här föreställningen, kan du berätta mer?

– Ja språket är väldigt rikt och poetiskt. Man skulle kunna säga att språket i sig är nog. Men jag tycker att vi med Lisa Nordströms musik och all annan media i föreställningen ökar textens angelägenhetsgrad. Vi lyfter upp poesin som finns i den. Den är magisk-realistisk. Karaktärerna delar ett ”tidrum”, som en spricka i tiden där döda människor kan se vad de levande i nutiden gör. Där alla kan förstå varandra. Den kommunikationen som vi inte har i verkligheten möjliggörs på scenen. Det är en väldigt vacker och genomtänkt text som författaren faktiskt skrev tillsammans med sina skådespelare. Så den flyter väldigt mycket.

Det låter lite likt hur vi här på Malmö Stadsteater jobbar. Hur har arbetsprocessen varit?

– Ja en tajt ensemble är en förutsättning för att en sån här föreställning ska funka, där 9 skådespelare ska spela upp till 29 roller. Den kräver ett ensembletänk, att det inte är enbart din egen prestation som skådespelare som står i centrum, utan att man tar höjd för att man deltar i någonting som är större än dig själv. Och det är det som jag tycker är verkets styrka, att det tar vara på många människors erfarenheter och har kvaliteter som är både personliga och storskaliga när det kommer till thrillern och mysteriet. Men också personliga när det kommer till själva dramat i föreställningen. Det kan ju bara en ensemble som är smidig göra. Det gäller faktiskt hela teatern, alla på och bakom scen är med på det och det är väldigt fint. Det är en så pass svår pjäs rent emotionellt. Man orkar inte jobba med en sån här tung text om man inte känner att det finns bra omständigheter. Och det finns det här.

Hur tänker du kring publiken och hur det kan vara att möta det svåra?

– Jag tänker att publiken givetvis ska ha höga förväntningar på föreställningen. Jag är mån om att folk ska tycka om föreställningen i det avseendet att det är viktigt, att här finns det även något för mig. Pjäsen sätter nog igång en del tankar hos vem som helst oavsett bakgrund. Om du har föräldrar eller är förälder. Man önskar det bästa för sina barn men ställs inför omöjliga val. Man ska kunna ta till sig ett svårt drama även om man inte varit med om det som händer i föreställningen. Jag hoppas att den kan ge en existentiell kick som du kan använda för att gå vidare med ditt liv. För det är vad teatern har inneburit för mig, att man får en kick av livet.

Nu blir man nyfiken, hur hittade du till teatern?

– När jag var 16 år sa min spansklärare att det var några som sökte efter ungdomar till ett teater-ungdomsprojekt. Jag har alltid varit nyfiken. Inte särskilt på teater, men alltid på musik och konst. Så jag dök upp och vi var ett gäng ungdomar och det var ju så roligt! Där fick jag mina första svenska kompisar så det var ju också en dörröppnare för mig in till en annan värld, som var vacker och stark. Intresset växte och nästa grej var att bli professionell. Jag var med i musikteatergruppen Oktober i Södertälje, och den var som min initieringsrit. Sedan gick jag på Teaterhögskolan i Malmö och nu är jag tillbaka här som regissör. Så på den vägen är det. Sen har jag gjort film i många år, älskar det tvärdisciplinära och nu är jag tillbaka på teatern. Att debutera som teaterregissör i Malmö är en stor stor grej för mig. Väldigt personligt.