Du sätter upp Ibsens Gengångare, i en ny dramatisering av dig och Roman Dolzhanskiy, delvis fritt efter originalet. 

– Det är ju pjäsen, men den utspelar sig inför en domstol, som en rekonstruktion av vad som hände. Tanken är att det som händer på scen egentligen händer efter det att originalpjäsen är slut. Så det är en rekonstruktion men gjord som en undersökning. Inte som en vanlig undersökning, men en undersökning som följs av en AI. Så den Artificiella intelligensen försöker att reda ut vad det var som egentligen hände för situationen är märklig, vi har en död kropp – huvudpersonen är död – och omständigheterna kring dödsfallet är mycket, mycket komplicerade: var det ett självmord eller var det euthanasi, eller vad var det egentligen? Vad var det som hände den där natten? Hur som helst, huvudpersonen är död och den här artificiella intelligensen försöker att komma fram till sanningen och den ställer alla rollerna under press, de försöker slingra sig, de kan inte ljuga, men heller inte helt hålla sig till sanningen och slutligen under processens gång så börjar de att rekonstruera eller leva om situationerna igen, in real life. Det är som att Ibsen skrev om något som är dolt djupt nere i rollerna och de är rädda för att öppna upp och nu är de tvingade att öppna upp sig för varandra en andra gång och det är mycket mer smärtsamt att upprepa det som en gång hände av en slump och så plötsligt inse vad det faktiskt var. Det är en helt annan förståelse.

Du har gjort Ibsen tidigare, Ett Dockhem, en uppsättning som hade premiär i Sofia och som du just satt upp för tredje gången, nu i Tokyo. Det är ju en sorts systerpjäser, Ett Dockhem och Gengångare, båda har kvinnor i centrum som offrar sig för en man av plikt eller kärlek och samtidigt desperat försöker att göra sig fria ur samhälleliga konventioner. Som Helen Alving formulerar det i pjäsen: ”Jag tänker ofta att vi är gengångare. En del tutar våra föräldrar i oss, en del kommer från skolan, men det är bara gamla falska sanningar.. Det finns inget liv i det, allt bara ligger och tynger, men det går heller inte att driva ut det ur själen.”

– Ja, först så är ju Gengångare en av Ibsens mest komplicerade pjäser, men också en av mina absoluta favoriter på det sättet som han kombinerar sociala problem inom en familj i en mycket specifik dramatisk situation, skildrat med ett mycket exakt språk. Det var ju på sin tid en av Ibsens mest skandalösa pjäser, den rörde sig kring kyrka, religion och euthanasi – och inte minst moral och dubbelmoral. Just samhällsfrågorna är något som man ibland glömmer med Gengångare eftersom incesttemat ställer sig så starkt i förgrunden, men det är verkligen en pjäs som tar upp samhällsfrågor, inte minst med kvinnorna i förgrunden. Det gäller att balansera och få med båda delar, den psykologiska historien om familjen utan att förlora kontexten med det omgivande samhället. Och euthanasiproblemet är ju något som fortfarande är kontroversiellt, eftersom det är en moraliskt komplicerad fråga.

Modern Helene som, eventuellt, hjälper sin sjuke son att dö.

– Ja, hos Ibsen är det ju inte klart vad som händer, gav hon honom pillren eller inte? Och sen har vi ju nu vår version..

Och AI?

– Det är ju inte en pjäs om Artificiell intelligens, det är bara så det är. AI blir mer och mer en del av vårt liv och vi använder den utan att vi tänker på det och den kommer att ta mer och mer plats i våra liv och du kan inte stoppa det och vi måste vänja oss vid det. I fallet på scen i vår pjäs har vi en maskin som inte kan göra några fel, men människorna kan göra fel som maskinen inte är kapabla att göra, så här har vi en kallblodig maskin som tränger djupt in i människornas psykologiska, sociala och personliga problem. Det är en intressant konflikt: En maskin utan varken hjärta och blod som dömer högst levande varelser. Som sagt, vi måste vänja oss vid det.

Lucas Svensson, dramaturg

Timofey Kuliabin, född 1984 i Ryssland, tillhör våra stora samtida regissörer. Han har regisserat över hela världen och har ett brett spann i sin produktion, från opera och klassiker till modern dramatik. Bland hans senare produktioner kan nämnas Ett dockhem på Tokyo Metropolitan Theatre och I bomullsfältens ensamhet med bland annat John Malkovich på Dailes Teater, Riga, en föreställning som fortfarande turnerar. Från och med säsong 26/27 tillträder han som teaterchef för Staatstheater Cottbus i Tyskland.