Ett samtal med regissören Stefan Pucher

Kan du berätta om pjäsen Borkmania, vad handlar den om och vilken typ av berättelse är det?

– Man skulle kunna säga att pjäsen handlar om en döende familj. Där de äldre familjemedlemmarna gör ett sista desperat försök att styra om sina liv och rätta till de misstag som de begått. På ett sätt handlar det om förlorade chanser. 

Borkman vill få tillbaka sin maktposition. Gunhild vill att hennes son ska lyckas med det som hennes man misslyckades med. Foldal vill få upprättelse genom pjäsen som han skrev i sin ungdom. Ella vill ha den son hon aldrig fick och kärleken som hon förlorade. Karaktärerna försöker aldrig uppnå ett gemensamt mål, i stället handlar det enbart om självförverkligande. Och de tar sig rätten att göra vad som helst för att få sin vilja igenom. 

De vägrar att ge upp sina egna livsillusioner och det påverkar den yngre generationen i föreställningen. De yngre bär på sina föräldrars misslyckanden, vare sig de vill eller inte. De dras in i deras värld och påverkas av den. Erhart till exempel börjar bete sig som sin pappa, även fast det är det sista han vill göra.

På ett sätt gäller det här alla människor. När vi blir äldre så inser vi att vi bär på egenskaper som kommer från våra föräldrar – och vi måste acceptera det och lära oss att leva med det. I pjäsen så är det här någonting som uppförstoras och dras till det extrema.

Mari Götesdotter (Gunhild), Fredrik Gunnarson (Borkman) och Karin Lithman (Ella) i Borkmania på Intiman. Foto Emmalisa Pauly    

Du är känd för att arbeta med klassiker och kombinera de med vårt moderna samhälle. Vad är det med Ibsens pjäs som intresserar dig? 

– Ibsen visar ett samhälle där alla låtsas att de bryr sig – medan de egentligen använder människor för egen vinning. Hans karaktärer ser på sig själva på ett sätt som påminner mig om det egocentriska samhället som vi är omgivna av idag – den post-kapitalistiska världen där alla är tvungna att framställa sig själva på ett hyper-individualistiskt sätt. Det finns inget gemensamt mål – alla strävar efter att vara speciella, unika.  

Borkman själv får mig att tänka på de narcissistiska ledarna och diktatorerna som finns runt omkring oss idag – som enbart ser på världen utifrån sina egna behov. Ibsen visar oss hur den här typen av människa tänker – hur han fungerar. Borkman vägrar att erkänna att han förlorat och fortsätter hålla fast vid drömmen om framgång, samtidigt som han uppvisar en total avsaknad av empati.

Jag är intresserad av att undersöka hur den här typen av beteende påverkar den yngre generationen. De ärver en skadad värld – som de nu tvingas leva i. 

Linn Mildehav (Fanny) i mitten. T.v. Alexander Jubell (Erhart) och t.h. Hanna Carlsson (Frida) i Borkmania. Foto Emmalisa Pauly

Det här är första gången som du arbetar i Sverige, varför blev det just Malmö Stadsteater? 

– Jag träffade Malmö Stadsteaters konstnärliga ledare Kitte Wagner i Tyskland och hon frågade om jag ville komma och regissera en föreställning på teatern. Jag hade aldrig varit i Sverige eller Malmö förut och blev genast fascinerad av tanken. Jag arbetar ofta på ett väldigt specifikt sätt med språk i mina föreställningar och blev nyfiken på hur det skulle vara att skapa en föreställning där engelskan låg som en slags mellanhand mellan svenskan och tyskan. Det var också en möjlighet för mig att se hur en teater i Sverige fungerar, i jämförelse med Tyskland och Schweiz. Det var en erfarenhet som jag inte ville missa!

Och det har varit en väldigt positiv upplevelse. Det är till exempel mindre hierarkiskt här – alla äter lunch tillsammans! Jag upplever att det finns en nyfikenhet och respekt i det kreativa rummet – en plats som är öppen och icke-dömande. 

Regissören Stefan Pucher har genomgång med ensemblen i Intimans foajé. Foto Emmalisa Pauly

Med några få ord, vad kan publiken förvänta sig att se? 

– Jag hoppas att publiken blir förvånad över hur mycket humor det finns i Ibsens universum. Det här är den fjärde Ibsen-pjäsen som jag regisserar och jag förväntade mig inte att det skulle uppstå så mycket komik. Karaktärerna verbaliserar sitt undermedvetna, vilket blir komiskt, utan att det krockar med tragedin i manus. Förhoppningsvis så underhåller vi publiken! 

Fredrik Gunnarson som John Gabriel Borkman i Borkmania på Intiman. Foto Emmalisa Pauly

Intervju: Amanda Fromell, dramaturg

Läs mer om föreställningen och boka biljetter!

Stefan Pucher är en av Tysklands största teaterregissörer och känd för att experimentera med klassikerna. Puchers teateruppsättningar är ofta starkt visuellt samtida och tekniskt nyskapande med mycket svart humor. Han har vunnit flera prestigefyllda priser och bl a utsetts till Årets regissör av teatertidskriften Theater Heute för sin uppsättning av Shakespeares ”Othello”.

Stefan Pucher föddes 1965 i Giessen. Han studerade teatervetenskap och amerikanistik vid Johann Wolfgang Goethe-Universität i Frankfurt am Main 1988–1994, och debuterade som regissör 1995 då han satte upp sin egen ”Zombie – Ein Horrortrip durch drei Jahrzehnte” på Theater am Turm i Frankfurt. Därefter arbetade han med den tysk-engelska performancegruppen Gob Squad med vilka han satte upp sin egen ”15 minutes to comply” på Documenta i Kassel, en uppsättning som tog honom till Tysklands största teaterhus.

Stefan Pucher har regisserat på bl a Volksbühne och Deutsches Theater i Berlin, Deutsches Schauspielhaus och Thalia Theater i Hamburg, Münchner Kammerspiele, Schauspielhaus Zürich och Burgtheater i Wien. I uppsättningen ”Körsbärsträdgården” av Anton Tjechov på Theater Basel förenade han det starkt visuella med det tekniskt innovativa, något som sedan blivit hans kännemärke. På Schauspielhaus Zürich kom hans stora genombrott med Tjechovs ”Tre systrar”, som var den första av hans uppsättningar att väljas ut till Berliner Theatertreffen 2002. Därefter har ytterligare sex av hans uppsättningar valts ut till Theatertreffen: 2003 ”Richard III” av William Shakespeare på samma teater; 2005 dramatiseringen av Max Frisch ”Homo faber” på Schauspielhaus Zürich, och Shakespeares ”Othello” på Deutsches Schauspielhaus; 2008 Shakespeares ”Stormen” på Münchner Kammerspiele; 2001 ”En handelsresandes död” av Arthur Miller på Schauspielhaus Zürich och 2016 Henrik Ibsens ”En folkefiende” på samma teater.