Det har ansetts ganska märkligt att Strindberg sökt fördjupa sig i Karl XII:s karaktär efersom författaren hade ett grundmurat rykte om sig att hata kungen ("Sveriges fördärvare, den store brottslingen, slagskämpen, busarnas avgrund, falskmyntaren"). Men i själva verket och ju mer hans trängde in i studiet, hyste Strindberg beundran - om än motvilligt - för honom. Inte därför att han skulle vara genial på något sätt, och inte heller för att han var en stor viljemänniska utan därför att han var en kraftnatur som var ensam, olycklig, originell - och på sin vakt mot kvinnor!