En monolog om män som ger fan i alltsammans och kvinnor som skiter i dem.

”Förbannade hundskrälle! Hon är inte klok!” Det var så jag såg på saken. Lömsk var hon till på köpet. Så fort dörren stod på glänt och alla var ute ur huset brukade hon lirka upp nätdörren, smyga in i vardagsrummet och kissa på mattan. Hon hade redan åstadkommit minst ett halvdussin kartliknande fläckar. Men hennes favoritställe var tvättstugan där hon brukade böka bland smutskläderna, och vid det här laget var alla kalsonger och trosor söndertuggade i skrevet eller baken. Dessutom hade hon tuggat sönder antennkablarna vid ytterväggen, och en gång när jag kom inkörande på gården fick jag se henne ligga där med en av mina loafers i munnen. Hon är galen, sa jag. Och snart blir jag galen jag med. Jag har inte råd med det här. Det satans kräket, endera dagen slår jag ihjäl henne!

ur Let's be Frank