Sedan debuten 1970 har Agneta Pleijels författarskap rört sig fritt mellan dramatik, lyrik, roman och essä. Född 1940, dotter till matematikprofessorn Åke Pleijel och sondotter till elektroteknikprofessorn Henning Pleijel, bar hon med sig en känsla för språkets vikt redan hemifrån. Innan Agneta Pleijel blev den författare vi känner idag var hon kulturredaktör på Aftonbladet i slutet av 1970-talet, och sedan 1992 professor vid Dramatiska institutet. Det är kanske ingen slump att en så nyfiken journalistisk blick på samtiden följt henne genom författarskapet: en ständig lust att undersöka, ställa frågor, vända och vrida på det som verkar självklart.

Scenens författare

Det är som dramatiker Pleijel först på allvar gjorde avtryck. Med Kollontaj (1979) och Sommarkvällar på jorden (1984) visade hon att teatern kunde rymma både politisk skärpa och existentiell ömhet. Den senare pjäsen, ursprungligen uppförd under titeln Några sommarkvällar på jorden på Dramaten 1986, blev ett samarbete som skulle sträcka sig utanför scenen: samma ensemble och regissör, Gunnel Lindblom, gjorde efter 57 föreställningar en filmatisering som hade premiär 1987. I rollerna som de tre systrarna och deras mor syntes bland andra Sif Ruud, Harriet Andersson, Mona Malm och Margaretha Byström – ett persongalleri med tydliga tjechovska undertoner, om längtan efter ett annat liv och om de brister som binder samman en familj. Filmen möttes väl av den svenska kritiken och Sif Ruud belönades med pris för bästa skådespelare vid en filmfestival i Barcelona samma år.

Samma år som pjäsen (1984) skrev Pleijel även filmmanuset Berget på månens baksida, om matematikern Sonja Kovalevsky, en av flera kvinnliga pionjärer som skulle komma att befolka hennes författarskap. Att ge röst åt kvinnor som historien glömt, förbisett eller förminskat är ett återkommande drag hos Pleijel, ett slags tyst rättspatos som löper som en tråd genom decennierna.

Vid sidan av dramatiken har hon skrivit reflekterande lyrik – Änglar, dvärgar (1981), Ögon ur en dröm (1984) och senare Mostrarna och andra dikter (2004). 

Romanerna – vidsyn och intimitet i förening

1987 kom Vindspejare, en bred roman med indonesiskt motiv som räknas bland 1980-talets viktigaste svenska romaner. Den följdes av kärleksromanerna Hundstjärnan (1989) och En vinter i Stockholm (1997), samt idéromanen Fungi (1993). I Rut (1994) vänder sig Pleijel till Bibeln och Höga Visan för att teckna ett kvinnodrama som är både urgammalt och omedelbart angeläget.

Med Lord Nevermore (2000) tar hon sig an hela 1900-talets historia i episk skala, medan Drottningens chirurg (2006), med drottning Lovisa Ulrikas kirurg Herman Schützer i centrum, snarare kretsar kring något olösligt: gåtan som är människan själv. Berättelsen fortsatte i Kungens komediant (2007) och avslutades med Syster och bror (2009), den tredje delen i denna historiska svit, där Pleijel vävt samman dokument, brev och egna familjeberättelser till en rik väv av fiktion och verklighet.

Att skriva sig själv

På senare år har Pleijel vänt blicken inåt, mot det egna livet. Spådomen: En flickas memoarer (2015) inleder en självbiografisk svit som fortsätter i Doften av en man (2017), om studentåren i Göteborg, och Sniglar och snö (2023), som skildrar de första yrkesåren och den långa, ibland snåriga vägen fram till det egna författarskapet.

Och som för att påminna oss om att hennes nyfikenhet aldrig tar slut: i Dubbelporträtt (2020) låter hon deckarförfattaren Agatha Christie och konstnären Oskar Kokoschka mötas, en idé helt i linje med en författare som alltid varit mer intresserad av möten mellan människor än av enkla svar.

Agneta Pleijels författarskap är, när man ser det i sin helhet, en lång undersökning av vad det innebär att vara människa – och kanske särskilt vad det innebär att vara kvinna, konstnär och sanningssökare i en värld som sällan gör det lätt för någon av delarna. Det är denna undersökande, generösa blick vi bär med oss in i föreställningen Sommarkvällar på jorden.