Glasmenageriet

Man behöver inte se många scener av Glasmenageriet för att finna att författaren har en känsla för det outsagda, för den inre, tysta dialogen, som är varje genuin dramatikers förnämsta tillgång.

Handlingen i pjäsen bygger på barndomsminnen. Det skulle ha blivit en elak pjäs. Men Williams är ej ute efter sina medmänniskors skalpar. Ungdomsminnen kunna vara trista nog, författaren ser dem likväl i en mjuk halvdager, färgade av skenet från aftonlampan kring vilken familjen församlade sig och tonande i minnet liksom den mjuka melodin, vilken väcker till liv hela den bitterljuva smärtan av förgångna, genomlevda dagar.