Man kan fråga sig hur det kommer sig att Eugene O’Neill är mer allmänt uppskattad inom svensk teater än på de flesta andra håll, USA inräknat. Den rangplats han dock obestridligen inta har erövrats inte minst genom svens medverkan, bl.a. manifesterad i ett nobelpris så tidigt som 1936.

Att teckna hans profil bara med hjälp av en otillräcklig gängse terminologi – expressionist, ’supernaturalist’, mystiker, freudian, determinist o.s.v. förslår inte långt. Den O’Neill som i drama efter drama kryper under skinnet på oss avtecknar sig slutligen intensivast i sitt självporträtt sådant det framstår genom de teaterupplevelser han skänker och som förstone fram till kvällens drama, som är hans sista utsända, fullständigar sig.