Vad är det som utgör förklaringen till detektivgenrens popularitet i hela den västliga världen, antingen deckare gestaltas i bokform, på scenen eller vita duken? Flertalet forskare tycks vara ense om att det är dess karaktär av kompensationslitteratur. Vem har inte någon gång känt en nästan obetvinglig lust att slå ihjäl sin faster, sin kompanichef, sin arbetsgivare, sin moatjé vid kortbordet, sin granne i sovkupén, sin taxeringsman – eller den skribent vars opus man just läst? Men lusten är i en civiliserad miljö inte helt obetvinglig. Med tanken på de sociala olägenheterna avstår vi  - eller i varje fall de flesta av oss – från att förverkligs våra blodiga avsikter och läser en detektivroman eller ser en detektivpjäs istället. Det måste betraktas som en av civilisationens landvinningar inte bara att hämningen inträder, utan lika mycket att den får en oskyldig utlösning i stället för att förvandlas till ett destruktivt komplex.