En sociografi över ett bostadsområde. Två generationer arbetarklass. En pappa och en dotter. Den ena är död, den andra lever.  

"Reser sig som gräs gör" är en prosalyrisk berättelse som utspelas på en bänk där berättarens uppväxt i missbruk och våld, skaver mot en samtids kapitalstarka synsätt på individen och ett så kallat lyckat liv.  

Det är en berättelse om att inte klara sig, om att inte hamna rätt till slut.  

Om att bara längta efter kallt vatten, mängder av kallt vatten, om att dra fram en död som ligger bakom sängen och om att stå blixtstilla, i hallen, med två saintpaulior i handen, när kronfogden ringer på dörren.  

Det är en föreställning om genansen över den knutna näven i fickan som säger att vi måste fortsätta trots att den inte orkar övertyga om att det kommer att gå bra.