Gilroy exemplifierar det som vi en smula lättvindigt brukar kalla ”vars och ens lilla helvete”, utsätter ett dystert stycke verklighet för en objektiv dissektion. Den omutliga redovisningen utmynnar dock i medkänsla för de tre deltagarna i denna grådaskighetens danse macabre. Vardagens oartikulerade, degiga språk återges utan försköning men med en viss bitsk humor – med tonvikten på bitsk.