Synen på människan som i första hand rationellt, socialt och historiskt betingat djur, är för Ionesco lika orimlig, som påståendet att hon skulle vara Guds skaparverks centrum och krona. Allt hon är, är en spegel, en prismatisk spegel, som sådan unik, men ofullständig. Hennes av tid och rum begränsade livsupplevelse är hennes enda mätbara verklighet, och den ter sig ofta för henne mer drömlik än drömmen själv.